10 juni 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Semesterlektyr anno 2013, del 2

En god vän uttryckte – ja, kanske inte missnöje, men åtminstone en viss oro över att de traditionsenliga sommarpostningarna om ”hur i hela friden ska jag få med mig alla böckerna i semesterpackningen” skulle utebli. Nu när jag blivit med Kindle och reser lätt som en plätt – trots att jag är en ohämmad abibliofob av sällan skådat slag.

Jag har försökt förklara att det väl kan finnas andra ”trånga sektorer” i läsplaneringen än just utrymmesaspekten. Jag menar – tiden är ju begränsad också på semestern, och även den mest prioriterade bokbudget blir ju överskriden förr eller senare. (I mitt tycke vanligtvis förr; det brukar vara mycket lista kvar i slutet av pengarna, så att säga.)

Så räds icke, kära läsare. Någon form av semesterläsningsvånda kommer jag nog att kunna bjuda på även i år! Fast än så länge har jag bara börjat så smått med den roliga delen av planeringen: runtsurfandet, tipsefterfrågandet och listskrivandet.

(Här kan ni med fördel föreställa er en lätt euforisk sensation av pirr i maggropen och ett lätt kvirlande läte som spontant söker sig upp genom strupen – Iiih! för att leta böcker!)

Det finns ju vissa givna regler kring semesterläsningen – kvoten läsansträngning relativt läsningens underhållningsvärde måste undantagslöst hållas till lättsamhetens favör, samtidigt vill jag i möjligaste mån undvika fysiskt illamående på grund av språklig och eller berättarmässig torftighet. (Vilket diskvalificerar ca 98% av alla bästsäljande svenska deckare…)

Det måste finnas något av Stephen King, och det måste finnas något icke-skönlitterärt med i mixen. Dessutom är det viktigt att det blir just en ”mix” – läsdynamiken är viktig för helhetsupplevelsen. Det ska vara som en godispåse – lite sött, lite salt, lite syrligt. Lite mjukt, lite hårt, lite choklad.

För att inte tala om att man måste ha en viss marginal, om någon bok inte faller en i smaken. Jag glömmer aldrig den semester då jag var tvungen att läsa den sämsta bok jag någonsin läst, helt enkelt för att jag mot slutet redan läst ut allt annat jag hade med mig… Detta var en katastrof som aldrig får upprepas!

2013 verkar bli ett Neil Gaiman-år konstaterar jag när jag så smått börjar krafsa ner mina planer på ett papper. Dels den nya, som släpps nu om några dagar. Dels har jag bestämt mig för att läsa om American Gods, som jag speedläste till en bokklubb för några år sedan, och alltid känt att jag läste för fort och inte riktigt hann fånga upp alla detaljer i – för det är en bok med många detaljer och roliga sidokopplingar av bästa nördkaraktär. Därför ska jag göra nåt så ovanligt som att läsa om den nu, ganska precis tre år efter första gången.

Sen fick jag tips om att Anansi boys är inte en uppföljare till American Gods, men en bok som rör sig i ”samma universum”. Låter spännande. Vi tar den med.

Dessutom läste jag en minnestext idag, signerad Neil Gaiman för övrigt, över författaren Iain Banks, som jag aldrig läst något av tidigare fast jag nog hört namnet. Och det känns förstås lite konstigt – att upptäcka en författare genom att läsa hens dödsruna. Men det var en fin text, som fick mig att leta upp och bli nyfiken på böckerna. Så The Wasp Factory ligger faktiskt redan i min Kindle och väntar.

Vad den väntar på? Tja, den väntar på att jag ska läsa ut Game of Thrones-bok nummer 3, Svärdets makt. Det är en nätt liten sak å 1297 sidor, varav jag läst sisådär 13%…

Att börja läsa den boken, och därmed komma in på handling jag inte redan sett på TV gav faktiskt lite nytändning i läsningen – slutet på bok 2 gick förbaskat trögt måste jag säga. Och det är lite långrandigt att läsa en såpass diger bokserie i ett svep – och som ni vet tog jag inte mindre än tre somrar på mig att plöja Stephen Kings Det mörka tornet, av just det skälet. Stundtals längtar jag verkligen efter att få läsa nåt annat – vad som helst, bara nåt annat!

Min plan är att ta paus efter bok 3, och då gå på boken Kråkflickan istället. Den har jag inte som Kindle-bok utan som gammal hederlig pocket. Vilket gör den besvärlig eftersom jag då *host* troligen behöver använda glasögon för att läsa den… Så den serien (tre böcker, samtliga av ”medeltjocklek”) får helt enkelt bli hemmaläsningsböcker, trots att pocket annars lämpar sig finfint för strandläsning. Alltid ere nåt.

Egentligen tror jag att sommaren är fylld redan där. 3 Game of Thrones-böcker, Kråkflickan-trilogin, Gaiman-böckerna och The Wasp Factory – hur mycket mer inbillar jag mig att jag ska hinna läsa egentligen…?

Men ånej! Än är inte säcken full! Det kommer nog fler inlägg om semesterlektyren anno 2013, så ingen behöver vara orolig. Det kommer mera. Det kommer aaalltid mera!

(OBS: Den sista länken har egentligen ingenting med postningens innehåll eller tema att göra – bara en vild association till en saga jag brukade lyssna på som barn, och som råkar finnas på Spotify. Se det som en bonus!)

10 juni 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Sommartraditioner, del 1

Jag är inte mycket till traditionsmänniska, egentligen – åtminstone inte så länge vi pratar om såna där gemensamma traditioner som att hoppa som en groda och sjunga ”koa-ka-ka” runt en midsommarstång och allt vad det är. Däremot är jag rätt bra på att råka skapa egna traditioner, genom att tycka att liknande saker passar bra att göra vid ungefär samma tidpunkt varje år eller varje vecka eller vad det nu kan vara.

Inte minst har jag börjat skaffa mig ett helt gäng inför-sommaren-traditioner, som jag egentligen inte riktigt tänkt på förrän efteråt. En av dessa är att inför varje sommar köpa mig någon liten (eller… möjligen lite större) kreativ godispåse. Egentligen är det lite larvig, för just sommaren är inte någon tid på året då jag har mer tid än annars att vara kreativ, men – det hör ju liksom till…?

WallsNotebook1

Den här boken köpte jag under den värsta tentavåndan förra helgen, som en liten protestaktion då det kändes som mörkast. En liten ”Ha! Det är ändå snart sommar, pilutta er!” åt tentan, lärarna och tingens tillstånd i största allmänhet.

Det är en skrivbok. Med väggar att skriva på.

Visst är den rolig? Visst blir man glad åt den? Och drabbas av en obetvinglig lust att klottra och bryta mot regler..? Jag får det i alla fall, och det känns på hela taget ganska lovande.

Möjligen får man en smula mer än vanligt prestationsångest för att ta fram en penna och sätta igång att fylla en sida, när den liksom redan är en fin bild från början. Och inte blir det mindre av att det var genom den här bloggen jag från början hittade boken – och som nu liksom sätter standard för hur en sida ”ska” se ut…

Men jaja. Jag får väl sätta mig över det också och bara sätta igång…!

07 juni 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Sommarbokslut 2013

Jag brukar konstatera samma sak varje år vid den här tiden, och inte så sällan även inför nyår: Mitt ”mentala kalenderår” löper inte från nyår till nyår, utan från sommarsemesterns slut till nästa sommarsemesters början. Sommaren och ledigheten däremellan fungerar som en slags limbo-tillvaro för reflektion och förberedelse – för nästa år, nästa steg, nästa… Ja vad det nu är. The next big thing.

Så – mentalt avslutar jag just nu året som gick. Summerar, drar slutsatser, reflekterar. Höjer ett och annat ögonbryn åt insikter jag inte såg komma, men låter allt sjunka in – i tidigare års lärdomar. Det är den tjusiga delen med att bli äldre – det börjar bli en liten plattform därinne nu, ackumulerade erfarenheter och lärdomar att stå på och få nya perspektiv utifrån. Ännu en liten avsats läggs till för varje år.

I vår har jag lärt mig rätt intressanta saker – och inte bara kurskunskap, även om det kommit in en del av den varan också. Nej, även saker om mig själv jag inte tänkt på förut.

För den senaste månaden eller två har varit sjukt och galet intensiv, med sjukt och galet mycket att göra. En och annan välmenande bekant har nog tänkt att ”nu har hon för mycket att göra igen, hon borde verkligen inte plugga så mycket, utan koppla av och komma och ta en fika…” Men faktum är att även om jag svurit och muttrat och utdelat åtskilliga cyniska oneliners på Twitter – så har jag haft skitkul. Roligare än på länge, faktiskt.

För ett år sen var jag rätt knäckt faktiskt – utarbetad och sliten efter ett minst lika intensivt år som detta, men också liten och ledsen. För det gick ju faktiskt inget bra för mig förra året, med alla kodbaserade kurser som jag bara inte lyckades ta till mig och förstå.

Jag har inte räknat ihop hur många poäng jag faktiskt fick ut förra året, men jag missade en del – vilket var något nytt för mig. Att inte klara kurser – jag?! Men så var det. Databasteknik och SQL och Flash-animation… Fy fan. Det är nog första gången jag vågar erkänna det högt, men nu är det sagt – code is NOT my friend!

(Fast Flash-kursen hade jag nog kunnat klara om jag inte lagt så enormt mycket tid på att kämpa med förbannade Javascripten vi höll på med parallellt… Den kursen klarade jag till slut, gud vet hur – och vad minns jag nu i efterhand? Nada…)

Min lösning då var att bestämma mig för att göra mindre i år. Lättare kurser, ämnen jag känner mig hemma i och lägre studietakt. Men… Det fattades ändå något. Något vagt, odefinierbart som jag aldrig lyckades sätta fingret på. En rastlöshet, trots att jag fortfarande hade fullt upp.

Men jag har kommit på det. Jag tror banne mig jag har kommit på det: Jag behöver båda delar. Både ha fullt upp och vara social – och de måste hänga ihop. Det räcker inte att sitta hemma på kammaren och jobba, och sen ta en paus och gå och vara social över en kopp kaffe, och prata väder, män och barn. Eller ens livsåskådning, politik och kultur – det räcker ändå inte.

Om det inte råkar vara så att man pratar om såna saker medan man jobbar med något gemensamt projekt, typ ett jobbprojekt. Eller ett grupparbete.

Kort sagt: Är man bara tillräckligt svältfödd på gemensamma, målinriktade sysselsättningar, då kan ett grupparbete vara nästan hur jävligt som helst – man kan ändå ha nästan larvigt roligt medan man jobbar. Och ingen är mer förbluffad än jag själv.

Det var en intressant upptäckt – kanske inte vare sig unikt eller enormt revolutionerande, men ändå något jag inte funderat på förut.

Slutsats: I mitt CV är ”lagspelare” inte bara en floskel utan ett faktum – och ett skall-krav från min sida, för jag mår i längden inte bra utan att känna att jag jobbar tillsammans med andra. Att sitta på kammare med egna arbetsuppgifter, och veta att på pappret är man en del av samma organisation, med samma formella mål och visioner… Det räcker helt enkelt inte. Det sociala i arbetet hjälper mig att behålla fokus och prioritering, samt ångan uppe även när det känns motigt.

Heh – när jag nu skriver ner det här känns det så självklart och floskelmässigt att jag nästan skäms. Men självklara grejer tenderar ju vara sådär – självklara på pappret och i teorin, men i praktiken är det inte så självklart ändå. För mig har det varit något ganska stort att upptäcka och fundera på de här sakerna.

29 maj 2013
av Jenny
2 kommentarer

Flyktinstinkter och glada nyheter

Såhär dags på terminen är alltid tyngst. Sommarlovet är så nära, jag kan nästan sträcka ut handen och röra vid det… Men så får jag inte! Ååh, frustrationen!

Flyktinstinkt är den starkaste känslan jag har såhär års. Näeh, nu skiter jag i det här! Jag vill inte mer, nu får det räcka – jag har jobbat häcken av mig redan, ska jag verkligen behöva skrapa ihop det som är kvar av motivationen och hårdköra flera dagar till…? NU?? Är ni inte riktigt kloka?!

Gahh.

Imorgon börjar terminens sista tenta. Tre dygns plåga, koffeinöverdos och högoktanig ’academic bullshit’. Oh joy, oh joy…

Det lustiga är att det är inte i första hand sommarlovet, latheten och högarna av oläst semesterlektyr som mitt stackars huvud vill fly till – utan till nästa termin.

Antagningsbeskeden dröjer till 12 juli, men idag fick jag den glädjande nyheten att endast 37 hugade själar skrev antagningsprovet i lördags. Det sänker ju oddsen betydligt – jag behöver inte längre höra till Sveriges skarpaste tredjedel språknördar för att komma in. Det räcker antagligen med att ha klarat en rimlig lägsta-nivå på provet. Jag vågar faktiskt börja hoppas lite…!

Men javisstja. Den här terminen var det ju nu först. Här och nu. Och – aahhrghhh! – tre härliga dygns hemtentamen att se fram emot. Oh joy…

(Knep: Eftersom jag nu inte direkt ser fram emot själva tentaskrivandet, får jag se fram emot tre dygns ohämmat kaffepimplande, personligt degenererande i form av tovigt hår och saggiga mjukisbyxor samt ”det-är-faktiskt-synd-om-mig”-mutor i form av choklad. Det kan funka. Det kan faktiskt funka.)

26 maj 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Om amerikansk propagandafilm och nyhetsvinkling

När jag väljer filmer på Lovefilm gör jag det mestadels på måfå. Jag går efter förslag och senast inkommet och omslagsbilderna. Läsa på tyska är jobbigt, och titta på trailers för varenda film jag funderar på tar för lång tid. En av dessa filmer som åkte med på hyrlistan lite på måfå var den här:

Den börjar med en bilstöld vid en bensinmack och bilens ägare springer ikapp sin bil, hänger sig i sidorutan för att försöka övermanna biltjuven och vägrar släppa taget, fast bilen får upp fart och möter trafik och sådär. Det hela är mycket dramatiskt, och slutar i ett dike. Biltjuvens kompis kommer ikapp i en annan bil och hämtar upp sin polare, och bilägaren kryper mödosamt till sin bil. En tillskyndande åskådare säger ”Oroa dig inte för bilen, vi har ringt efter ambulans åt dig!” och bilägaren säger ”Jag är inte orolig för bilen” samtidigt som han får upp bakdörren på sin bil – och man får se en bebis i bilbarnstol sitta där.

Som förälder – eller, troligen som människa överhuvudtaget – får man ju en ilning i maggropen åt det där. Man blir berörd och på ett bra sätt. Så långt allt väl.

Men sen var det nåt med den här filmen som inte riktigt… hängde ihop. Vi tittade på varann och undrade ”Vad tusan handlar den här filmen om?” – ännu en halvtimme in i filmen visste vi inte.

Efter att ha sett hela filmen, mot slutet mestadels gapskrattande åt hur taffligt gjord den var, kan jag meddela att Courageous är en ren propagandafilm för amerikansk bibelviftande konservativhöger. Och det är ingen subtil propaganda vi pratar om här, det är tjocka lager av kladdig gudsfruktan och stelbenta normer som kletats på en bra skranglig struktur till berättelse…

Och det påminner mig om en av grejerna jag reagerade på under New York-resan; amerikansk medieretorik.

(Jag vet, det här blir lite bakvänt när jag inte hunnit visa bilder eller berätta något annat, mer normalt om den där himla resan… Men nu blev det så, så då får det vara så. Turistbilderna får vi ta en annan gång.)

Första morgonen i New York var vi så jetlaggade att vi vaknade kl 04 på morgonen och kände oss utvilade. Detta innebar nu inte att vi studsade ut på stan i gryningen, utan vi låg kvar i sängen och såg på TV. Amerikanska morgonnyheter. Och reagerade båda två på sättet att presentera nyheter, många gånger utan ens antydan till försök till objektivitet. Det fanns särskilt ett program som var helt uppenbart republikansk propaganda, och där en panel satt i morgonstudion och hånskrattade åt den sittande regeringens politik.

(Därtill med argumentation som fick nackhåren att resa sig – bland annat var sjukvårdsreformen Obama-regimen försöker genomföra en styggelse, för hur skulle det se ut om läkare och sjuksköterskor tvingades jobba gratis för att ge vård åt alla som inte har råd med försäkring, va, va, va? Sjukvård är, enligt amerikanskt synsätt, ett privilegium, inte en rättighet. Poliser är en rättighet för alla – och jobbar väl, såvitt jag vet, inte gratis – men sjukvård är ingen rättighet. Ehh…?)

Och jag tänkte, både då jag tittade på nyhetssändningarna i New York och igår när jag såg den där propagandafilmen vi råkat hyra av misstag, att det är bra lätt för mig att sitta här och tänka ”jävla propaganda”, när jag är van vid att tänka kritiskt och förväntar mig objektivitet åtminstone hos nyhetsjournalister. (Jag sväljer nog en hel del propaganda i andra filmer, men då får det vara lite mer subtilt gjort i alla fall…) Men om man sett den här typen av medvetet vinklad rapportering hela livet, och bara den här typen av vinklade rapportering? Om det vinklade och skeva är norm, hur ska man då veta vad som är ”rakt”. Hur ska man kunna bilda sig en egen uppfattning, om allt man får att utgå från är vinklat och skevt och förvrängt…?

När jag var sjutton började jag brevväxla med en kille i Florida. Pappersbreven har sinat, men idag är vi vänner på Facebook och har åtminstone fortfarande kontakt den vägen. Han har sunda värderingar (enligt mig, dårå), om än ett lite annorlunda sätt att argumentera än jag är van vid. Men vad som är verkligt intressant är att hoppa in i och följa politiska diskussioner som han har med sina amerikanska vänner… Jag har lärt mig vid det här laget att inte lägga mig i, för europeisk argumentation i en amerikansk diskussion blir… bara komplicerat.

(Jo, jag lägger mig fortfarande i ibland, när jag inte kan låta bli. Man är ju inte mer än människa…)

Efter en av skolskjutningarna, då amerikanska konstitutionens gudagivna rätt att bära vapen var ett självklart aktuellt diskussionsämne, kom samtalet att till stor del handla om hur man skulle tolka Thomas Jeffersons formulering av konstitutionens andra tillägg (som reglerar rätten att bära vapen). Tillägget antogs av amerikanska kongressen år 1791 och reglerar alltså ännu 222 år senare amerikansk vapenlagstiftning så starkt, att det verkar helt omöjligt att komma åt vapnen i USA.

Då kan jag bara tänka på den där hårdvinklade, okritiska medieretoriken som fick nackhåren att resa sig på mig för att jag vet om något annat, men som antagligen passerar genomsnittsamerikanen som en självklarhet.

Och jag tänker – var i hela håvete ska man börja…?

***

Disclaimer: Jag är inte enormt påläst om amerikansk medieretorik, det jag skriver här är egentligen enbart baserat på min egen reaktion på nyhetsskildringen vi mötte i USA för några veckor sedan, och så de tankar som väcktes igår när lördagsfilmen visade sig vara en propagandafilm för konservativa värderingar.

Magkänsla och reflektion – inga hårdfakta. Det ska vara så. OK? OK.