Jag brukar konstatera samma sak varje år vid den här tiden, och inte så sällan även inför nyår: Mitt ”mentala kalenderår” löper inte från nyår till nyår, utan från sommarsemesterns slut till nästa sommarsemesters början. Sommaren och ledigheten däremellan fungerar som en slags limbo-tillvaro för reflektion och förberedelse – för nästa år, nästa steg, nästa… Ja vad det nu är. The next big thing.
Så – mentalt avslutar jag just nu året som gick. Summerar, drar slutsatser, reflekterar. Höjer ett och annat ögonbryn åt insikter jag inte såg komma, men låter allt sjunka in – i tidigare års lärdomar. Det är den tjusiga delen med att bli äldre – det börjar bli en liten plattform därinne nu, ackumulerade erfarenheter och lärdomar att stå på och få nya perspektiv utifrån. Ännu en liten avsats läggs till för varje år.
I vår har jag lärt mig rätt intressanta saker – och inte bara kurskunskap, även om det kommit in en del av den varan också. Nej, även saker om mig själv jag inte tänkt på förut.
För den senaste månaden eller två har varit sjukt och galet intensiv, med sjukt och galet mycket att göra. En och annan välmenande bekant har nog tänkt att ”nu har hon för mycket att göra igen, hon borde verkligen inte plugga så mycket, utan koppla av och komma och ta en fika…” Men faktum är att även om jag svurit och muttrat och utdelat åtskilliga cyniska oneliners på Twitter – så har jag haft skitkul. Roligare än på länge, faktiskt.
För ett år sen var jag rätt knäckt faktiskt – utarbetad och sliten efter ett minst lika intensivt år som detta, men också liten och ledsen. För det gick ju faktiskt inget bra för mig förra året, med alla kodbaserade kurser som jag bara inte lyckades ta till mig och förstå.
Jag har inte räknat ihop hur många poäng jag faktiskt fick ut förra året, men jag missade en del – vilket var något nytt för mig. Att inte klara kurser – jag?! Men så var det. Databasteknik och SQL och Flash-animation… Fy fan. Det är nog första gången jag vågar erkänna det högt, men nu är det sagt – code is NOT my friend!
(Fast Flash-kursen hade jag nog kunnat klara om jag inte lagt så enormt mycket tid på att kämpa med förbannade Javascripten vi höll på med parallellt… Den kursen klarade jag till slut, gud vet hur – och vad minns jag nu i efterhand? Nada…)
Min lösning då var att bestämma mig för att göra mindre i år. Lättare kurser, ämnen jag känner mig hemma i och lägre studietakt. Men… Det fattades ändå något. Något vagt, odefinierbart som jag aldrig lyckades sätta fingret på. En rastlöshet, trots att jag fortfarande hade fullt upp.
Men jag har kommit på det. Jag tror banne mig jag har kommit på det: Jag behöver båda delar. Både ha fullt upp och vara social – och de måste hänga ihop. Det räcker inte att sitta hemma på kammaren och jobba, och sen ta en paus och gå och vara social över en kopp kaffe, och prata väder, män och barn. Eller ens livsåskådning, politik och kultur – det räcker ändå inte.
Om det inte råkar vara så att man pratar om såna saker medan man jobbar med något gemensamt projekt, typ ett jobbprojekt. Eller ett grupparbete.
Kort sagt: Är man bara tillräckligt svältfödd på gemensamma, målinriktade sysselsättningar, då kan ett grupparbete vara nästan hur jävligt som helst – man kan ändå ha nästan larvigt roligt medan man jobbar. Och ingen är mer förbluffad än jag själv.
Det var en intressant upptäckt – kanske inte vare sig unikt eller enormt revolutionerande, men ändå något jag inte funderat på förut.
Slutsats: I mitt CV är ”lagspelare” inte bara en floskel utan ett faktum – och ett skall-krav från min sida, för jag mår i längden inte bra utan att känna att jag jobbar tillsammans med andra. Att sitta på kammare med egna arbetsuppgifter, och veta att på pappret är man en del av samma organisation, med samma formella mål och visioner… Det räcker helt enkelt inte. Det sociala i arbetet hjälper mig att behålla fokus och prioritering, samt ångan uppe även när det känns motigt.
Heh – när jag nu skriver ner det här känns det så självklart och floskelmässigt att jag nästan skäms. Men självklara grejer tenderar ju vara sådär – självklara på pappret och i teorin, men i praktiken är det inte så självklart ändå. För mig har det varit något ganska stort att upptäcka och fundera på de här sakerna.