27 juni 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Kreativitet by proxy

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det här stackars bokomslaget som jag skrev så ömt och vackert om i förra veckan, ni vet – det där om processer och acceptans och större perspektiv och allt vad det nu var. Just nu börjar jag känna att jag kanske borde avsluta processen någon gång och låta det arma omslaget dö i frid, med någon form av värdighet i behåll…

Men neeej då. Varje gång jag får syn på den intet ont anande boken tycker jag mig se en lösning – om jag sätter en bit tejp här, eller om jag slänger lite färg där… Men än har ingen åtgärd gjort den berömda susen, och helheten ser allt plottrigare och jävligare ut för varje steg i denna ständigt pågående ”process”…

Jojo. Ingen kan åtminstone skylla mig för att inte leva som jag lär…?

Man kan väl säga att den inte blev ”förstörd” av mitt idoga experimenterande/lagande, men den blev definitivt något helt annat än jag tänkt mig från början. Det roliga är att tanken är att bokens innehåll också ska utgöras av bilder och färger, enligt samma experimentmässiga utgångspunkter som omslaget… Så om varenda sida i hela boken ska hålla på och bli en sån här ”process”, så kommer de att få begrava mig med den där jäkla boken och en säck målarfärger…! 😉

Hursomhelst – i ett av de tidigare inläggen om den här boken, eller om det möjligen var om pastellfärgerna i största allmänhet, kommenterade någon med uttrycket ”kreativitet by proxy”. Jag gillar det där uttrycket, jag är rätt säker på att jag använt det själv några gånger, fast tydligen aldrig i bloggsammanhang.

Det betyder – eller avser betyda åtminstone – att man i trängda situationer då man inte har utrymme för eget skapande, faktiskt kan tillgodose en del av behovet genom att se på andras skapande. Om min väninna tycker att mitt pastellkluddande (sedermera urartat till kluddande även med tusch, akryl, tejp och tidningspapper, men vem räknar…?) ger henne en dos av ”kreativitet by proxy” – då blir jag stolt som en tupp, för det är en riktigt fin komplimang det!

Jag använder själv idén ”kreativitet by proxy” ganska flitigt för att hålla skaparlusten happy när jag är för trött, när jag inte har tid, när jag inte är hemma och kan underhålla den genom att skapa själv.

Pinterest är en enda ”kreativitet by proxy”-orgie för mig. Med Pinterest kan jag ligga raklång på sofflocket och kreativitetscentrat i hjärnan går löst på bilder, idéer, färger, former, filmer, konstverk, pyssel, tips… You name it – det finns på Pinterest. Där finns dessutom gott om saker du inte ens visste fanns eller kunde göras – allt i en ändlös ström av visuellt godis. Det är knark, men det är gött knark…!

Dessutom har jag fastnat för – kanske tipsat om förut? Nåväl, ett tips gott nog att upprepa i så fall – Donna Downeys Inspiration Wednesday-videos. Hon har en sån skön inställning till det hon gör. Allt ska testas, hon vet inte alltid själv vad hon pysslar med, hon klantar sig, kladdar ner sig, kladdar ner boken hon jobbar i, säger ojdå – och kör vidare. Mitt inlägg om processfokus skulle mycket väl ha kunnat inspireras av en av hennes videos, men det tänkte jag inte på då – så vi kör en idag istället:

Som sagt – jag gillar hennes ”ojdå-det-här-kanske-inte-blev-som-jag-tänkt-mig”-attityd. Vad man tycker om hennes sätt att skapa, och det hon skapar ligger ju i den berömda smaken – men inställningen funkar oavsett. Och inspirerar – åtminstone mig.

Överhuvudtaget är YouTube en annan källa till ständig ”kreativitet by proxy” för mig, just det här att se folk göra grejer är… speciellt. Och inspirerande. Det ser ju alltid så förbaskat enkelt ut… Och ja, faktiskt tror jag man plockar upp nyanser, handrörelser, tekniker omedvetet, utan att behöva gå omvägen om språkliga förklaringar. Här är en film om hur man målar med såna där pasteller som jag köpte.

Ser väl inte så himla svårt ut…? Egentligen?

26 juni 2013
av Jenny
4 kommentarer

Yay…!

Fy fan vad jag är bra, fy fan vad jag är bra… (Och ja, det är den tentan. Den där tentan. Den där som jag var nöjd nog med att ha överlevt. Yay för mej!)

25 juni 2013
av Jenny
2 kommentarer

Ooh, come to mama, baby…!

_DSC3111_WEBB

Nämen? Vad är det här för en lattjo liten pryl som plötsligt finns i min ägo…? En sådan fin gammal ask i äkta präglat konstskinn… Vad kan det finnas i den, tro…?

Visst är den fin? Det här är mitt livs första objektiv med manuell fokus, begagnat men i gott skick, impulsinhandlat idag hos min favoritfotobutik här i stan. Jag spanade in deras begagnatavdelning redan när jag köpte min kära nya kamera, en Sony Nex-6, där i våras – de har mycket kul gammalt godis där…!

Det här är ungefär så nördigt det kan bli bland Nex-fotografer, det är liksom stora Grejen med Nex, att man ska ”köra manuellt”, fotografera med begagnade gluggar utan autofokus – vintageglas, liksom. Whoah, coolt!

Nu är det här den billigaste som gick att få tag på – €79 för en 50 mm med f/1.4 – är man riktigt nördig (alternativt kunnig i den ädla konsten att skita pengar) skruvar man såklart gamla manuella Voigtländer eller Leica-objektiv på Nexen. Riktigt så nördig är inte jag – åtminstone inte än. Men nu är jag i alla fall stolt ägare av ett manuellt objektiv – och det ÄR väldigt fint tycker jag… (Jag är väl lite ”light-nörd”, åtminstone…?)

***

(Nu återstår del två av investeringen – jag måste också köpa en adapter för att kunna skruva på objektivet på kameran. Kan meddela att det känns enormt enerverande att ha objektivet men inte kunna testa det – bara klappa på det… Hgnn!

Nån som vet om det finns fotonördbutiker i Smålandstrakten, där man kan få köpa sig en adapter över disk…?)

24 juni 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Första Lightroom-exporten

Ja, alltså – att jag skyllde på att inte ha hunnit till export-avsnittet i Lightroomkursen berodde nu kanske inte så mycket på att jag trodde att det var så våldsamt svårt att det egentligen var mycket att skylla på, utan mest en undanflykt. Gick ni verkligen på den lätta…?

Här ser ni min första Lightroom-exporterade jpg-fil, gjord på känsla och fortfarande utan att ha tittat på exportavsnittet i kursen. ”Look mom, no hands!”

Dessutom finns det något litet att säga om bilden – den är nämligen gjord efter recept. Den som någon gång haft oturen att vara på middag hos mig vet att jag inte är någon receptmänniska, utan mera… ”oj hoppsan”, sådär. Det gäller egentligen även för bildbehandling – förinställningar och photoshop-actions och allt vad det är, är lite fusk. Det är egentligen inte ens som att laga mat efter recept, det är som att slänga en Findus-middag på plastfolieöverdragen pappbricka i micron och tålmodigt vänta tre minuter på att middagen ska serveras. Ungefär.

MEN – det finns en jättebra grej med såna där förinställningar: De är skitbra att dissekera, skruva isär och se hur de funkar på insidan. Jag gick flera Photoshopkurser när det begav sig, men fan vet om jag inte lärde mig mest genom att gå in och mecka med ett gäng förinställda actions, se hur de var uppbyggda, och därigenom förstå hur de olika reglagen fungerade och påverkade bilden.

Förinställningar för Lightroom kan användas på samma sätt – man kör en ”färdig” Findus-förinställning på en bild, och sen går man genom reglagen bakvägen: Vad har förinställningen ändrat på, jaha SÅÅ kan man göra, vad smart…

Och sen ändrar man på allting och gör som man själv vill ha det. Perfekt!

I bilden ovan har jag faktiskt inte ändrat någonting särskilt från förinställningen jag snodde från en av Moderskeppets Lightroom-kurser, men jag tyckte att den kunde få illustrera tipset att inte tro alltför mycket på färdiga recept, men att använda dem som dissektionsexemplar för lärande och egna upptäckter.

(Dessutom helt utan moraliska dubier, bara en sån sak.)

Och ja, just det. Bilden är från New York. Sådär ser det ut i New York – åtminstone om man går med näsan i vädret…! 😉

24 juni 2013
av Jenny
6 kommentarer

Begynnande sommartorka samt nytt lärprojekt

Jag som kom igång så fint med bloggandet förra veckan, vad blev det av det den här veckan…? Ja, det har inte varit mycket att göra åt, för dels har jag ju nu hemmavarande barn under sisådär 10 sommarlovsveckor – dels behagade internetuppkopplingen ge upp varje gång jag teoretiskt sett skulle ha kunnat sno åt mig en bloggkvart… Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle hinna blogga den här veckan!

(Att torrblogga vid sidan av och publicera när tillfälle ges… njäeh, det har aldrig legat för mig, måste jag erkänna. Blogg ska skrivas i skarpt läge, alltid – annars är det väl ingen sport heller…?)

Hursomhelst – första lovveckan bjöd på prima solsken och parkhängarväder, så det har inte gått någon nöd vare sig på mor eller barn. Mest en smula snopet, när jag nu faktiskt tyckte att det var väldigt roligt att ha börjat blogga ordentligt igen i förra veckan…

Med måleriet går det också ”sådär”; det har varit knepigt att få egen tid i tillräcklig utsträckning för att orka dra fram färger och svampar och grejer. Dessutom försöker jag fortfarande få ordning på mitt bokomslag, som jag klantade till häromsistens. Jag har lappat med hjälp av remsor ur en japansk morgontidning, och det är väl funktionellt och så, men ser inte riktigt… balanserat ut. Hm. Fortsättning följer.

Däremot har jag gett mig på ett nytt projekt – för säkerhets skull, liksom. Man vill ju inte riskera att få tråkigt eller så…

Så nu ska jag lära mig Lightroom också. Jag har ägnat tid åt att lära mig Photoshop, men alla fotonördar pratar ju bara om Lightroom hit och Lightroom dit. När jag nu köpte ny kamera i våras, visade det sig dessutom att jag inte kunde få min ”gamla” version av Photoshop att uppgradera till att också kunna läsa de råfiler min kamera genererar. Tack för den, Adobe – SÅ jäkla gammal är väl inte CS5, heller?!

Och eftersom jag vägrar köpa ny version av Photoshop, tillgänglig enbart i Adobes nya molntjänst för nästan femhundra i månaden,

(är det förresten bara jag som tycker att det är för dyrt för en privatperson…? För yrkesbruk, visst – men sålänge jag bara använder Photoshop för eget bruk tycker jag 500 i månaden är hutlöst…)

så fick jag ju då börja kika på Lightroom. Precis som alla de andra fotonördarna, dårå.

Först gick det förstås åt helvete (det gör det ju alltid när man ska försöka komma igång med nåt nytt) och jag fick med 1000 onödiga jpg-filer också när jag skulle importera mina NewYork-bilder till Lightroom. Jag ville ju bara få med råfilerna – de där som Photoshop vägrar befatta sig med. Och eftersom det inte är meningen att man ska få med sig jpg-arna, så hittade jag förstås inget smart sätt att ta bort dem – utan fick gå genom alla 2000 bilderna (1000 raw + 1000 jpg) manuellt… Tog en stund. Fast å andra sidan var det ganska kul att gå genom och se bilderna igen, såhär två månader efter resan!

Idag har jag hunnit gå genom råfilerna igen och sätta betyg på allihop, så det börjar väl arta sig. Dessutom upptäckte jag att det var rätt smidigt att bildbehandla ett gäng bilder tagna vid samma tillfälle och med samma ljus – eftersom man i princip kan köra copy-paste på sin bildbehandling, och få om inte en färdigbehandlad bild, så åtminstone en som grovgörat är klart på. Och sen en till. Och en till. Och… ja, ni fattar.

Jag inser – även om jag inte testat mer än ett par dagar – att det är såna saker som gjort att så många fotografer/fotonördar fastnat för Lightroom. Sortering och ordnung muss sein och så det smidiga i att kunna jobba med bilder enligt löpande band-principen. Möjligheten att göra finlir och rent av plocka upp bilden i Photoshop om det knipet finns ju ändå.

Så – vi ska nog bli polare ändå till slut, Lightroom och jag.

***

Förlåt – bilder? Från New York? Njäeh, alltså – jag har ju inte hunnit lära mig hur man exporterar ut bilderna ur Lightroom än, så ni får nog vänta ett tag till. Men de är åtminstone ett steg närmare publicering nu än de var för några dagar sen.

Det tar sig, som pyromanen sa.