Kreativitet by proxy

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det här stackars bokomslaget som jag skrev så ömt och vackert om i förra veckan, ni vet – det där om processer och acceptans och större perspektiv och allt vad det nu var. Just nu börjar jag känna att jag kanske borde avsluta processen någon gång och låta det arma omslaget dö i frid, med någon form av värdighet i behåll…

Men neeej då. Varje gång jag får syn på den intet ont anande boken tycker jag mig se en lösning – om jag sätter en bit tejp här, eller om jag slänger lite färg där… Men än har ingen åtgärd gjort den berömda susen, och helheten ser allt plottrigare och jävligare ut för varje steg i denna ständigt pågående ”process”…

Jojo. Ingen kan åtminstone skylla mig för att inte leva som jag lär…?

processen

Man kan väl säga att den inte blev ”förstörd” av mitt idoga experimenterande/lagande, men den blev definitivt något helt annat än jag tänkt mig från början. Det roliga är att tanken är att bokens innehåll också ska utgöras av bilder och färger, enligt samma experimentmässiga utgångspunkter som omslaget… Så om varenda sida i hela boken ska hålla på och bli en sån här ”process”, så kommer de att få begrava mig med den där jäkla boken och en säck målarfärger…! 😉

Hursomhelst – i ett av de tidigare inläggen om den här boken, eller om det möjligen var om pastellfärgerna i största allmänhet, kommenterade någon med uttrycket ”kreativitet by proxy”. Jag gillar det där uttrycket, jag är rätt säker på att jag använt det själv några gånger, fast tydligen aldrig i bloggsammanhang.

Det betyder – eller avser betyda åtminstone – att man i trängda situationer då man inte har utrymme för eget skapande, faktiskt kan tillgodose en del av behovet genom att se på andras skapande. Om min väninna tycker att mitt pastellkluddande (sedermera urartat till kluddande även med tusch, akryl, tejp och tidningspapper, men vem räknar…?) ger henne en dos av ”kreativitet by proxy” – då blir jag stolt som en tupp, för det är en riktigt fin komplimang det!

Jag använder själv idén ”kreativitet by proxy” ganska flitigt för att hålla skaparlusten happy när jag är för trött, när jag inte har tid, när jag inte är hemma och kan underhålla den genom att skapa själv.

Pinterest är en enda ”kreativitet by proxy”-orgie för mig. Med Pinterest kan jag ligga raklång på sofflocket och kreativitetscentrat i hjärnan går löst på bilder, idéer, färger, former, filmer, konstverk, pyssel, tips… You name it – det finns på Pinterest. Där finns dessutom gott om saker du inte ens visste fanns eller kunde göras – allt i en ändlös ström av visuellt godis. Det är knark, men det är gött knark…!

Dessutom har jag fastnat för – kanske tipsat om förut? Nåväl, ett tips gott nog att upprepa i så fall – Donna Downeys Inspiration Wednesday-videos. Hon har en sån skön inställning till det hon gör. Allt ska testas, hon vet inte alltid själv vad hon pysslar med, hon klantar sig, kladdar ner sig, kladdar ner boken hon jobbar i, säger ojdå – och kör vidare. Mitt inlägg om processfokus skulle mycket väl ha kunnat inspireras av en av hennes videos, men det tänkte jag inte på då – så vi kör en idag istället:

Som sagt – jag gillar hennes ”ojdå-det-här-kanske-inte-blev-som-jag-tänkt-mig”-attityd. Vad man tycker om hennes sätt att skapa, och det hon skapar ligger ju i den berömda smaken – men inställningen funkar oavsett. Och inspirerar – åtminstone mig.

Överhuvudtaget är YouTube en annan källa till ständig ”kreativitet by proxy” för mig, just det här att se folk göra grejer är… speciellt. Och inspirerande. Det ser ju alltid så förbaskat enkelt ut… Och ja, faktiskt tror jag man plockar upp nyanser, handrörelser, tekniker omedvetet, utan att behöva gå omvägen om språkliga förklaringar. Här är en film om hur man målar med såna där pasteller som jag köpte.

Ser väl inte så himla svårt ut…? Egentligen?

Om kreativt godis, pengaångest och pastellfärger

 

panpastels

Jag måste erkänna att jag hade lite ångest i måndags när jag skulle vara ledig och ”ledig” kom att betyda ”flänga runt i konstnärsbutiker och göra av med pengar hela dagen”.

”Varför kan jag aldrig testa lite innan jag köper på mig en miljard prylar för att jag fått en idé i huvudet?” tänkte jag, och ågrenade inte minst över hur dyrt det blev.

Jag tyckte att jag hade budgeterat rundligt för kalaset – jag brukar ju alltid köpa mig lite skapargodis inför sommaren, så det hör liksom till. Men konstmaterial är dyrt, och ska man då börja från scratch med något man aldrig testat förut… Tja. Då behöver man ju lite att börja med.

Färgerna jag pratar om heter PanPastels och är pastellfärger, som pastellkritor eller -pennor, fast i ”kakor”. Färgen appliceras med svampar, mojänger och små applikatorer som ser ut som såna man har till ögonskugga. Pastellfärger i sig är ganska torra, ”pulvriga” färger – och jag har alltid haft svårt för känslan då pastellkritor/-pennor skrapar mot pappret, det är lite som när en skolkrita skrapgnisslar mot en tavla (fast värre).

Samtidigt gillar jag att pastellmålning mer eller mindre automatiskt ger mjuka och lite ”drömska” bilder, på grund av hur färgerna är att jobba med. Så PanPastels är liksom chansen att måla med pastell UTAN det där vedervärdiga gnisselskrapet mot pappret som jag bara inte står ut med. (Jag har en vit pastellpenna som komplement, men… hu, vad jag tycker illa om att använda den!)

 

 

Först hade jag beställt 8 färger; en fempack grundfärger och tre komplementfärger. Sen kom jag på att jag borde komplettera med lite ”jordfärger”, så då gjorde jag det i en annan affär. Sen ringde den första affären och sa att mina varor kommit, fast just fempacken med grundfärger stod tyvärr inte att finna någonstans i sinnevärlden.

”Förutom i den andra butiken, där jag var för en timme sen”, tänkte jag… Och när jag väl kom tillbaka dit, visade det sig rent av finnas en trevlig tiopack med högst användbara färger – både grundfärger och jordfärger.

Ni förstår ju hur det gick, eller hur? Så nu har jag helt plötsligt inte mindre än 16 pastellfärger att leka med och är ungefär €120 fattigare på kuppen…

pastellkaramell

Fast nu när jag hunnit testa lite, är jag nog rätt nöjd ändå. De är väldigt roliga att leka med, lätta att blanda och jobba med, ljuvliga färger… Har inte hunnit bli bästa polare med svampverktygen riktigt ännu, men det kommer väl.

Den här lilla rutan blev jag rätt nöjd med, fast jag inte hade en aning om vad jag höll på med när jag gjorde den. Hade nog en idé om att göra något havsaktigt, men si det skulle bli en regnbågshimmel istället. Jag blev lite förtjust i den, så imorgon ska jag försöka göra om bedriften och sätta en liknande bild på ett anteckningsblock… Wish me luck!