Recension: Joyland av Stephen King

Jag har läst Stephen King sedan urminnes tider. Det innebär på intet vis att jag hunnit läsa allt han skrivit – långt ifrån. Karln skriver fortare än jag läser, det är bara att konstatera. Men han är den författare som hängt med längst genom mitt läsarliv, och jag kan med lätthet urskilja författarens utveckling och förändrade stil genom åren. Det är lite häftigt.

Tydligheten förstärks givetvis av att King skriver så förbålt mycket. Det är naturligtvis betydligt lättare att dra slutsatser och urskilja mönster ur ett författarskap på 50 titlar (även om man själv inte ens läst hälften av dem) (och nej, jag har faktiskt inte räknat efter. Det borde man ju faktiskt ta och göra… vid tillfälle. Återkommer i frågan!) än ur ett på 10 titlar. (I synnerhet som lejonparten av de där 50 titlarna mäter närmare decimetern över ryggen…)

Tidiga King gör inte mycket för mig, de känns nybörjarmässiga och ärligt talat rätt taffliga. Ungefär som den fastetsade fördomen om Kings skrivande. Jag säger inte att King utvecklats till någon författare av Stor Litteratur, för det har han inte. Men han har utvecklats till en jäkligt Skicklig Berättare, och det är inte det sämsta. Att läsa en King-bok är lite som att sätta sig vid en imaginär kakelugn, dra upp knäna till hakan och låta Berättarfarbrorn dra en skröna. Kings böcker är ofta hopflätade av en enorm mängd skrönor och sidoberättelser med högst levande bipersoner som liksom korsar berättelsen, säger hej och försvinner igen. Det är magin med böckerna, åtminstone för mig. Berättarglädje.

Joyland-1

Joyland (Bokus, Fritz StålAdlibris) mäter ingen decimeter över ryggen, den är en liten nätt historia på knappa 300 sidor. King måtte ha skrivit den på en eftermiddag, skulle jag skriva – fast då tror ni väl att jag menar att den är dålig, ett hastverk som bort ägnas mer tid och kärlek innan den månglades ut på kiosklitteraturens hungriga marknad. Och det menar jag verkligen inte. Joyland är bra. Fast den ser onekligen ut som hämtad från en hylla med tivelaktig kiosklitteratur, det gör den.

När jag nämner för andra att jag gärna läser King får jag 9 gånger av 10 reaktionen: ”Jag gillar inte skräck”. ”Det gör inte jag heller”, brukar jag svara – men folk tror mig liksom inte. Föreställningen om att Stephen King är en skräckförfattare sitter så djupt – vilket givetvis inte är så underligt, med tanke på att det står ”skräckens mästare” på vart och vartannat bokomslag till hans böcker.

Men låt mig säga nu, en gång för alla: Stephen King skriver sällan skräck. Okej? Det kan vara fantasy, eller så kallad ”urban fantasy”, framtidsvisioner med mer eller mindre dystopiska inslag – men skräck? Njäeh, va? Inte enligt min definition.

Att försöka få en skräckskeptiker att ta sig genom 800 sidor Kingskt litterär elefantiasis (som Helena brukar kalla Kings tendens att skriva böcker som är en smula breda över ryggen) för att jag ska få säga ”Vad var det jag sa, det där var väl inte skräck!” har visat sig vara ett hopplöst företag. Jag har i varje fall inte lyckats än. Åtskilliga gånger har jag önskat mig en lite lättare godbit från King, en som man kan sätta i händerna på tvivlarna, och realistiskt kunna hoppas att de ska orka läsa den.

Och ser man på, här har vi den. Joyland.

Det är en liten söt berättelse om en förvirrad kille i universitetsåldern, som tar ett sommarjobb på ett nöjesfält. Det mesta av boken handlar om hans sommar, om nöjesfältet, små förnumstiga skrönor om ett liv som klingar fritt och romantiskt och soligt, komplett med skrattande barn och sockervadd. Det finns ett påstått spöke och en mordhistoria, men det är teman som aldrig riktigt träder fram och tar annat än en högst sekundär position i berättelsen.

Det är precis som det brukar vara i Kings böcker. Trot eller ej.
Och ta nu för all del och läs den här, så jag äntligen kan få säga det: ”Vad var det jag sa? Det där var väl inte skräck heller!”