Är det något jag är ohemult usel på, så är det att göra resereportage – trots att resande för mig per definition innebär att kameran både är med och används flitigt. När man kommer hem är det så lätt att in i vardagen och stressen igen – det berömda häret och nuet som tar all tid och all energi. Och bilderna blir bara liggande.
Men det hjälper, avsevärt, att ha rest i sällskap med vanare och flitigare fotonördar, som pepprar gruppforumet med ständigt nya bilder från resan. Då duger det ju knappast att mina bilder ligger och skräpar tills resan är både glömd och preskriberad – då får man ju liksom hänga med lite…!
Fast sen är det ju det där med urvalet. Hur skildrar man ett resmål i bilder? Hur fångar man en plats själ och essens i färg och form? Vad vill jag egentligen säga med denna kvist översållad med röda bär av okänd art? Bilden är tagen i Visbys botaniska trädgård, men det syns ju lika lite i den här bilden som i den blombild jag lade upp häromdagen.
Jag tror att jag tilltalas främst av kontraster i bilder – oavsett omdet sedan handlar om färger, former, närheter och avstånd eller andra slags kontraster. Röda bär i en grön trädgård kommer alltid att fånga min uppmärksamhet. #sucker
Å andra sidan kan mönster, upprepningar och symmetrier också vara lite spännade ibland – kanske just genom att vara förutsägbart och vilsamt? I bildanalys får man lära sig att symmetriska bilder signalerar stabilitet och trygghet. Tja, kanske…? (Fast frågan kvarstår ju – vad vill jag egentligen säga med den här bilden?)
Något som jag tyckte var häftigt, för att ge mig på någon sorts kulturhistorisk analys av Visby, är att de gamla kyrkoruinerna låtits stå kvar – trots att de medeltida kyrkorna i Visby rimligen måste ha fallit långt innan begreppet kulturminnesmärke uppfanns.
Någonstans känns begreppet ruin en smula vanvördigt – på något sätt känns de här kyrkorna fortfarande som kyrkor. Fallna, raserade katedraler, men lika fullt katedraler.
Och så muren. Visby ringmur, som fick mig att känna mig som förflyttad in i Astrid Lindgrens sagovärld och vänta mig svarta väktare komma farande på löddriga hästar man fladdrande schabrak och stridsropet ”All makt åt Tengil, vår befriare!” skallande i luften. Och det var bra. För jag var varken rädd eller någon liten lort. Bara förundrad över tidens tecken och deras närvaro i nuet.
(Och därtill ganska lycklig i mitt fotonördande.)
Annars var känslan jag fick under Gotlandshelgen nog mest av allt – frid. En högst påtaglig känsla, jag kunde nästan känna vardagsstressen sippra ut genom porerna, och absorberas av tystnaden och lugnet på öjn. En sällsam upplevelse. Eftersom vi hade bofasta gotlänningar med i gänget åkte vi runt till de mest obskyra platser, så här års dessutom övergivna av badjävlar/fastlänningar, i jakt på bilder som skulle vara någorlunda nya för oss alla. Bilden ovan är tagen på Östergarnsholm, en ö utanför öjn så att säga.
Vi blev utforslade med en privatlejd fiskebåt, och lovade hämtning efter tre timmar. Jag såg mig omkring från kajen, såg ingenting särskilt utöver grästorvor och fårskit, och undrade stilla vad i höga håvete man skulle ta sig till på den här holmen i tre hela timmar innan båten (förhoppningsvis) återkom för att föra oss tillbaka till den relativa civilisationen. Sedan började jag gå. Det fanns en fyr i en ände av ön och ett annat slags torn i en annan, så hela flocken började strosa ditåt. Det såg så beskedligt flackt ut, jag hamnade lite på efterkälken men förstod inte riktigt hur långt efter jag faktiskt var – jag såg ju de andra hela tiden en bit framför mig. Men det tog mig faktiskt 1,5 timmar att gå till det där himla tornet.
Och väl där krävdes ingen avancerad matematik för att lista ut att det nog var läge att skippa omvägen till fyren om jag ville hinna med båten igen… Och det ville jag ju.
Sist men inte minst: En rauk.
Man kan inte åka till Gotland – som fototurist i alla fall – utan att fotografera en rauk. Här har ni min. Det var ett säreget landskap där jag tog den här bilden, kargt och vindpinat. Och där stod dessa stolta men sorgsna stenskulpturer. Som lite övergivna av själva naturen som skapat dem.
(Jag tog faktiskt fram skissblock och penna och skissade av några raukar också, men har inte tagit mig tid att färglägga/göra färdigt dem ännu, så de är än så länge bara slarviga konturer i boken. Någon gång ska jag bli så snitsig med skissblock, penna och akvareller att jag har grejerna redo i byxfickan (jadå, jag har en akvarellbox för 14 halvkoppar som är mindre än en mobiltelefon och plättlätt ryms i en jeansficka) och varvar plåtandet med måleri. Riktigt där är jag ännu inte – dels av blygsel, dels av orutin. Processen med att lära öga och hand att samarbeta vill jag nog helst genomlida utan publik… Den är plågsam nog som den är, tackar som frågar.)
Marked by life, still standing