Tomheten mitt i klivet

För två dygn sedan rummet på bilden en del av mitt hem. Förra blogginlägget skrevs från soffan som brukade stå i bortre änden av rummet på bilden. Nu är det inte mitt längre – inte mitt hem, inte mitt något annat. Ett tomrum – och möjligen känslan av ett åbäke jag helst vill bli av med så snart som möjligt. 

Men lite lustigt är det ändå – hur snabbt ett rum som nyss var så bekant blir helt anonymt. Hur lite som egentligen ligger i själva rummet.

Någon frågade mig idag: ”Säg ärligt nu, tycker du att det ska bli skönt att lämna Tyskland?” Jag svarade att det inte är så mycket att lämna Tyskland som lockar, utan att komma hem. Nu efteråt tänker jag att det inte är säkert att det heller är riktigt sant – särskilt när jag ser den här bilden av det tomma rummet tänker jag att det inte är rummet som gör hemmet. Och grejerna som brukade fylla rummet kan man ju ställa var som helst. Så vad är det som avgör egentligen? 

Bohaget är i skrivande stund på väg till Karlstad – av alla ställen. Ett gäng flyttkarlar ska avlösas av andra flyttkarlar som ska köra grejerna till Stockholms norra utposter och lasta ur. På tisdag. 

Det känns oerhört avlägset, som om milen och dagarna som skiljer här och nu från där och då vore ljusår och eoner. Inte så mycket av någon särskild längtan – men för att det är ett annat liv. 

Idag ska det sista i lägenheten göras och sedan ska dörren låsas en sista gång, låsas om livet här. På fredag tar jag mina farväl av Hamburg – en stad som aldrig riktigt blev min, men som för alltid kommer att representera en viktig och särskild tid i mitt liv. 

Sen kan eonerna och ljusåren överbryggas. 100 mil. Fredag till lördag. Sen börjar nybygget.