Igår slog det mig – vilken inbiten vanemänniska jag är. Trampar i mina hjulspår, och om jag någon gång befinner mig i en ny värld där jag inte har några hjulspår att trampa i – då ser jag till att snitsla en tjusig bana åt mig själv att följa och trampa upp till djupa stigar, diken, raviner…
Nåja – jag ska väl inte vara alltför kategorisk, för det är ju inte det att jag avstår från att försätta mig i den där nya situationen, bara för att jag där inte har några säkra, kända hjulspår att falla in i där. Jag dyker huvudstupa in i det okända – men sen är det som om jag inte fort nog kan begränsa min nya verklighet till något hanterbart, och då gör jag det i form av dessa vanor, rutiner, fixpunkter i tillvaron. Krampaktigt flyr jag mellan dem.
Till viss del är det säkert sunt och riktigt. Man måste begränsa för att kunna ta in. Högst mänskligt. Det jag reagerar på är just den där känslan av att jag gör det så krampaktigt, att det är en vag, för att inte säga omedveten ängslan som driver mig längs den där banan jag förvisar mig själv till.
Jag vet inte. Kanske är det bara mitt dåliga tålamod som spökar. Det kanske är klokt att ta saker ett steg i taget. Men det slog mig när jag råkade gå fel häromdagen, och därmed hamnade en helt annan väg än jag planerat – i rent geografisk mening, fast teorin gäller förstås även andra aspekter av livet. Det var inget dramatiskt, men känslan av att bryta sig ur den där snitslade banan var lite av ett uppvaknande. Plötsligt blev jag medveten om att jag faktiskt söker mig till det kända – även när jag befinner mig i det okända.
Jag läste något om kreativitet i veckan som gick:
When you ask creative people how they did something, they feel a little guilty because they didn’t really do it, they just saw something. It seemed obvious to them after a while. That’s because they were able to connect experiences they’ve had and synthesize new things. And the reason they were able to do that was that they’ve had more experiences or they have thought more about their experiences than other people.
Unfortunately, that’s too rare a commodity. A lot of people in our industry haven’t had very diverse experiences. So they don’t have enough dots to connect, and they end up with very linear solutions without a broad perspective on the problem. (Steve Jobs)
Det är definitivt ett resonemang jag kan relatera till och köper, mer eller mindre rakt av. Och det för oss direkt tillbaka till Julia Camerons visthus och bodar. Att fylla sina bodar är helt enkelt att hitta fler (referens-)punkter att hämta idéer och perspektiv från – och kanske kan de där punkterna så småningom hjälpa en att släppa sargen – den snitslade banan – och våga ta in ännu mer?
Eller? Är det bara jag som inte tror på att den där gatan är enkelriktad…?
