Jag läste det här häromdagen, om sambandet mellan kvinnlig bukfetma och sömnbrist. Inte för att det var något nytt, egentligen. Aftonbladet lägger antagligen ut den här ”nyheten” just nu för att promota sin nya Sömnklubb. Men kopplingen mellan sömnbrist, kortisol (som är ett slags stresshormon, ämnat att ställa in kroppen för extrema situationer – strid, flykt, kamp för livet och sånt där som nutidsmänniskan inte sysslar med så överdrivet ofta) och övervikt är ju känd sedan länge.
Vi ojar oss för avgaser, besprutad frukt och passiv nikotinförgiftning – och visst, det är allvarliga grejer. Men faktum är att det farligaste vi omger oss med är närmast tabu att prata om. Stress.
Att prata om stress som en allvarlig hälsorisk är att blotta en akilleshäl – att man själv inte är ”stresstålig” nog, utan gnäller istället för att bara bita ihop och få jobbet gjort. För stresstålig måste man vara, gubevars. Stressen är norm, och vi människor måste finna oss i den, anpassa oss efter den – trots att våra kroppar, som bara har några miljoner års (beroende på hur man räknar, givetvis) evolutionsmässig finjustering att komma med, både skriker och viftar med kulörta flaggor för att visa hur fel vi lever.
Ännu idag, nådens år 2010, yrar många okunnigt om stress som enbart en oförmåga att ”jobba under tidspress” – trots att just den specifika sortens stress egentligen antagligen är den minst skadliga sortens stress som finns. Betydligt värre är ”psykosocial” stress, som kan uppstår i en miljö där personer är, eller är rädda att bli, utfrysta, mobbade, trakasserade. Ni minns väl DN-artikeln jag skrev om för någon vecka sedan? Eller i en miljö där uppgifter, förväntningar och normer är otydliga, godtyckliga eller under ständig förändring, så att man inte från den ena dagen till den andra vet vad man ska göra för att ”passa in”.
Och så finns det ”kemisk stress” – som har att göra med balans mellan hormoner och signalsubstanser i hjärnan. Som exempelvis att sömnbrist skapar en överproduktion av kortisol, som egentligen ska vara till för att sätta kroppen i stridsberedskap – och är rätt starka doningar. Ingenting man ska knalla omkring med en ständigt puttrande kanna på den interna spisen av. Koffein kan ge kemisk stress. Det vi kallar sockerchock är ett slags kemiskt stresstillstånd. Exemplen är många.
Jag sover för lite. Utan krusiduller, undanflykter eller förskönande omständigheter sover jag alldeles för lite och har gjort i många år. Om det är därför jag är tjock ska jag låta vara osagt (det kan finnas en och annan övrig orsak till den lilla saken…) men det gör definitivt ingenting bättre. Jag är hyggligt påläst om kroppens och inte minst hjärnans kemi (om än bara på en fascinerad lekmannanivå), men artikeln blev ändå en välbehövlig påminnelse om vad jag faktiskt lovade mig själv innan vi flyttade hit – att få ordning på mitt sovande.
För några år sedan led jag av ren och skär insomnia. Det händer fortfarande – men inte så ofta att det är det som är mitt problem. Tvärtom. De gånger jag inte kan sova tycker jag nästan att det är lite mysigt att sitta uppe mitt i natten och bara lyssna på tystnaden och natten utanför. (Jo, natten har sina alldeles egna ljud. Det vet vi som plägar vara uppe vid okristliga dags…!) Problemet nu är snarare att jag har svårt att slita mig från kvällsslappandet, det medvetna vilandet – och istället ägna mig åt det omedvetna (halvt medvetslösa?) djupvilandet, det som kroppen behöver.Kvällsslappandet är mer för… egot, antar jag.
Jag kommer inte i säng, helt enkelt.
Den här veckan har jag tvingat mig i säng före tolv varje kväll. Det innebär ingen revolution, och det är fortfarande för sent för att riktigt göra susen – men visst är det skillnad. 6-7 timmar istället för sedvanliga 4-5. Jag lär aldrig komma upp i 8 timmar – trots att jag en gång i tiden lär ha blängt på min närmaste kollega och upplyst henne om det numera bevingade ”Det räcker inte att sova 8 timmar EN gång…” Men det där var innan jag själv började slarva med nattsömnen.
(Hm – undrar när jag började med det? Och varför…? Hur djupt jag än skådat i min navel genom åren, så vet jag faktiskt inte när det hände…!)
Det lustiga är att jag är så trött på kvällarna nu. Mycket tröttare än förut, när jag hankade mig fram på 4-5 timmar. Och det värsta är att jag misstänker att även det är ett hälsotecken. Jag blir helt enkelt trött när man ska bli trött.
***
Nu när jag ska trycka på publicera-knappen inser jag förstås det uppenbara: Det finns alldeles säkert fler sorters stress än de jag nämnt här, jag tog några snabba jag kom på utan att researcha nämnvärt. Det är fritt fram att kommentera med egna förslag! Dessutom är mina ”definitioner” också mer att betrakta som berättartekniska definitioner än argumentatoriskt hållbara och ofelbara. Med andra ord – ni fattar vad jag menar, även om det säkert finns mer korrekta sätt att beskriva saker på. För den som har tid att leta mer än jag har gjort.
