Himmel & Ord

18 juni 2010
av Jenny
Inga kommentarer

Tillfällig besinning

I tisdags släpptes den nya iPhonen här i Tyskland. Prylnördarnas våta dröm. Och min.

Jag roade mig under måndagskvällen med att reta mina dreglande vänner i Sverige, som kommer att få vänta tills slutet av sommaren innan FånFyran finns att få tag på i Svedalahandeln, genom att fundera högt kring vilken färg jag skulle beställa och hur stort minne jag kommer att behöva. Hehe. Men sen har jag faktiskt hållit mig ganska tystlåten om iPhone-handling – trots att jag under veckan passerat flera T-mobile-butiker utan milslånga köer ringlande utanför. Besinning. Kryss i taket, men fenomenet besinning drabbade mig. Åtminstone en tillfällig sort – som kanske varar över sommaren eller så.

Grejen med iPhone i Tyskland är att det är fullständigt oetiskt och ockermässigt snordyrt att köpa iPhone här – även om det förstås är trevligt att befinna sig i ett av de första länder där den nya modellen börjar säljas. Abbonnemangen är sämre och långt mer begränsade än i Sverige (är det någon som blir förvånad…?), men de kostar ändå betydligt mer än jag fått betala hemma. För 500 kronor i månaden  (€ 49:95) får jag ringa 120 minuter till alla nät, skicka ett 40-tal sms och surfa obegränsat – MEN! Efter 300 mb stryps höghastighetssurfningen, så har jag kört slut mina 300 mb runt den 18:e i månaden, så blir det sirapssurfning tills nästa räkning är betald.

Dessutom får jag hosta upp ett par sköna tusen för telefonen när jag beställer den. I runda slängar går kalaset, under en 2-årsperiod, på en sådär tolvåetthalvt tusen. För en sketen telefon. Men tyskarna går på det ändå – de skiter tydligen i vad de får betala. Det gör inte jag. Jag vill oerhört gärna ha en iphone, Apple-prylar tilltalar min otekniska läggning och själva allt-i-ett-grejen som gjort iPhone så stor skulle vara balsam för min förvirrade själ. Eller åtminstone för min förvirrade hjärna.

(Dessutom påstås det att man i FånFyran hottat upp kameran lite rejält sådär – som om man alldeles särskilt tänkt på vimsiga fotonördar som ständigt råkar ut för ”ÅHH vilken bild – och kameran ligger hemma”-situationen. Such as yours truely.)

Incitament finns, alltså. Däremot tycker jag oerhört illa om att känna mig lurad. Och att betala 500 spänn för en telefon som kallar sig komplett utrustad utan vare sig minibar eller helikopterplatta gör att jag känner mig lurad. För att inte säga blåst. Problemet är att Deutsch Telekom fortfarande har monopol… förlåt ”exklusivitet” på att sälja iPhone här. Noll konkurrens = fullt spelrum för girigheten. Och även om jag bor i ett hushåll där vi regelbundet citerar Gordon Geckos bevingade ord:

”Greed is good. Greed works.”

…så upphör girighet definitivt att kännas särskilt lustigt när det är mina femti åjro i månaden som drabbas av den.

Nåväl – nu börjar konkurrenterna att få försäljningsrätt på gamla iPhone 3Gs, medan T-mobile desperat försöker locka gamla och nya kunder till 24 månaders bindningstid för att få loss en iPhone 4… Kan det också vara så att monop… ”exklusiviteten” håller på att luckras upp? Kanske några månaders tillfällig besinning inte är så dumt ändå…?

(I ärlighetens namn skulle jag hellre betala 50 euro i månaden till någon annan. Någon som kanske inte ens har mage att strypa surfspeeden när jag redan betalat alldeles för mycket…?)

18 juni 2010
av Jenny
3 kommentarer

A book-meme

When I started blogging, shortly after the end of the Stone age, so called ”memes” were common. Perhaps they still are, but I haven’t really done any in a long while. Astrid reads a heck of a lot more than I do, but I was still inspired by her book meme, and thought I’d do this one too.

1 – The book you are reading at the moment
As mentioned before – I’m reading American Gods by Neil Gaiman. Funny thing is, the very day after my last post about the book, in which I was very sceptical and pretty much didn’t know how to get through the last 300 pages of it, I was sort of hooked again. The story is intertwined with a rather surreal here and now, and historical retrospects. The latter are usually the boring parts of a book, but in this case – it was one of the retrospects that got me back on the hook… So – now I’m reading it with a bit more energy again!

2 – Next book you will read or want to read.
I don’t really know – I still have Stephen King’s Dark Tower-series to go back to – but I have the next few books only in English, and I’m longing to read in Swedish for a while right now… I have a ton of Swedish books in my bookshelf, just waiting for my attention, so I have a lot to choose from. I recently bought one called Dramatiskt berättande by Mats Ödeen, which is a book on dramaturgy in storytelling. It’s very linguistically high-flown – in a non-flattering way – but I still want to get through it. Ödeen talks about stage-dramas, but I believe fictional writing (which is what I will be studying the next fall and spring) has much to learn from stage dramaturgy.

Or perhaps I will read Momo by Michael Ende. But then again – I’ve been told I should read that one in German, so I thought I should at least have the German version handy while reading it…

3 – Your favourite book.
Well, that would of course have to be a tie between several books – as I guess it is for most readers. It by Stephen King is actually one of my favourites, one that I have re-read several times already.

4 – Your most hated book.
The Magus by John Fowles. It’s one of those classics which is considered to be soooo fantastic – but it crept under my skin in a non-enjoyable way, and it stayed there. I still get the creeps when I think of it.

5 – A book you could read again and again.
As I mentioned before I’ve already read both It. But to mention a new title here I’d say The Neverending Story by Michael Ende. The latter part is my favourite – after Fantasia has been rescued and Bastian ”reinvents” it. Should be mandatory reading for all grown-ups.

6 – A book you have been able to read only once (whether you liked it or not).
Captain Corelli’s mandolin by Louis de Bernières. It’s a wonderful book, but there is something in the ending that touches very sore parts of my soul – and I couldn’t read it again. Although I’d recommend it to anyone!

7 – A book that reminds you of someone.
.

8 – A book that reminds you of somewhere.
The Magus is set in Greece but I read it on a beach in Italy – but Italy has the same warmth, ocean waves and mediterranean feel, so that’s what I connect the book with.

9 – First book you ever read.
I have no idea. I had so many books when I was little, and I was so little when I learned to read… I had one that I found recently and have read to my boys – it’s called Tiger in the teapot. Let’s just say that was the first one!

10 – A book by your favourite writer.
Stephen King is my favourite writer, although I’m not sure which book to mention specifically. I’ve already mentioned It, so I’ll say… Lisey’s story on this one. Remember? I read it last summer, not without struggle as it took a good 100 pages before the book had me hooked – and those 100 pages were a dreadful bore. But after that I read it with great joy – you who read know the feeling a book will give you, a sort of vibration, deep in the stomach area – and it’s rather stuck since then.

11 – A book you loved the first time you read it but you can’t stand now.
I will have to pass on this one actually. I think I have a rather good instinct for which books to re-read and which to just leave alone.

12 – A book you have been recommended by a friend or acquaintance.
The Bookthief by Markus Zusak is being mentioned here and there now, and all seem to love it. A friend of mine gave it to me, and it’s certainly on my to-read-list for as soon as possible. Perhaps that will be my upcoming Swedish reading?

13 – A book that makes you laugh.
For many years now I haven’t read much fiction, I realise. I haven’t read much at all, but what I have read has been non-fiction for the most part – not much to laugh about there, usually. So I’m going to the books that made me laugh when I was a child – the ”Dunder & Brak”-series by Hans-Eric Hellberg. I collected some of those books from used-book-stores a few years back – and I do think they will still make me laugh… I do have a silly sense of humour!

14 – A book from your childhood.
I’ve mentioned several already, and I thought I’d skip ranting about Astrid Lindgren this time. I do love her books, but they weren’t the only magic in my childhood bookshelf… There’s a childhood book that I look forward to reading again soon – A wrinke in time by Madeline L’Engle. I remember only very vaguely that I read the beginning of it, but don’t think I ever made it through – but the beginning of it has stuck with me through the years!

Oh – just found two books in my bookshelf that I have to mention here, for Swedish readers: Petter och den röda fågeln and Petter och de upproriska grisarna by Ulf Stark. I loved those books when I was little – for several reasons. They made me laugh, they made me cry, they made me think.

15 – The fourth book counting from the left in your shelf.
Der Spiegel im Spiegel by Michael Ende. Unread.

16 – The ninth book counting from the right in your shelf.
The Power of Less – Leo Babauta. Another gift from my sweet friend – however still unread. Vacation reading, perhaps?

17 – Close your eyes and pick up a random book from your shelf.
1000 artist journal pages by Dawn DeVries Sokol.

18 – The book with the prettiest cover you own.
I like my copy of The alchemist a lot. And Alice Sebolds ”Lovely bones”

19 – A book you have always wanted to read.
The Lord of the Rings-trilogy – but I can’t seem to get through it… *blush*

20 – The best book of all the compulsory readings you had to do at school.
Robinson Crusoe by Daniel Defoe.

21 – The worst book of all the compulsory readings you had to do at school.
I’ve repressed it – some Nobel prize winning woman… *zzz*

22 – The book in your shelf with the higher number of pages.
Svea Rikes Lag – although that one’s not mine…! I would think ’It’ has the most pages, actually.

23 – The book in your shelf with the smaller number of pages.
I wish I could still say ”Jonathan Livingston Seagull” here – but at some point or another I must have lost that one. Maybe I gave it to someone? I don’t remember. Need to be replaced, though. Instead the thinnest book in my shelf is Den åttonde dvärgen by Annika Burholm. ”A book for writers in search of their stories”, which would definitely be me – but I’m ashamed to admit I haven’t even read it.

24 – A book no one would think you’ve read.
That would probably be one of my tarot-books. Perhaps the thick Meditation on the Tarot, which is a 700 pages ”journey into christian hermeticism”… Depicted here. (Although I have only read parts of it, to be honest…! But it’s rather a meditative and reflective read…!)

25 – A book which main character defines you.
You know… I really wouldn’t know. You tell me…? 🙂

26 – A book you’d read to your kids.
I look forward to reading The Neverending story to them, hoping they’ll love it as much as I did/do! And before then, the Dunder & Brak-books, of course! 🙂

27 – A book which main character fits your “ideal”.
I don’t know. Perhaps I haven’t read enough lately to really identify with book characters… I shall have to get back to you on this one!

28 – Thank God they made a film from this book!
Lord of The Rings, since I’ll never get through the books!

29 – Why on Earth did they have to make a film from this book?
The Neverending Story – which is a wonderful book but a really lousy film.

17 juni 2010
av Jenny
8 kommentarer

En berättelse om död – och liv

Det var den andra dagen på sommarlovet. Pojkarna och jag satt på bussen, på väg till parken för lite vatten-, grus- och klätterlekar. Den gamla damen mittemot oss sa något till minstingen, han förstod inte och jag förstod inte heller. Jag ursäktade oss med att jag talar mycket dålig tyska, en väl inövad fras – som ändå alltid gör mig obekväm till mods. Jag vill kunna förstå och svara folk när de tar kontakt – oftast gör de ju det via barnen, och det är ett positivt sätt att möta människor i en ny värld. Men ännu är den dörren stängd för mig, och det stör mig mer än något annat.

Därmed var vårt samtal över, men en annan dam kom och satte sig brevid den första, också hon mittemot oss. Kvinnorna kände inte varandra, men den äldre av dem hade behov av att prata. Orden liksom sipprade ur henne, utan att hon kunde kunde göra så mycket åt det – men också utan att hon gjorde särskilt stor ansats att försöka, vilket känns ganska okaraktäristiskt här i Tyskland. Till och med för en kvinna på några och åttio år.

Efter bara några minuter hade det runnit ur henne att hennes man dog i söndags.

Han hade ätit sin lördagsfrukost som vanligt, läst sin tidning som vanligt – men sedan hade något hänt. Ute på stan, på gatan eller på en restaurang – jag förstod inte riktigt, lyssnade kanske inte heller så helhjärtat ännu. En hjärtinfarkt? En stroke? Jag vet inte. På sjukhuset hade de talat om för henne att ”han kommer att dö, åk inte hem”. Och på söndagsmorgonen dog han.

De hade varit gifta i 63 år. Några barn blev det aldrig, och alla andra släktingar är redan borta. Nu hade hon bara grannfrun, som hjälpt henne genom de senaste dagarna. Mannen hade skött allt. Pengar, räkningar, försäkringar, busskort… allt. Och nu var han borta, hon var ensam kvar.

Jag antar att man vid fyllda 80 år lever med någon slags medvetenhet om livets ändlighet, att döden har en närvaro i livet som är oundviklig. Den ”memento mori” man kan behöva vid 30-40, goes without saying när man är 80+. Men det jag reagerade starkast på var tomheten i hennes ögon när hon berättade , den uppgivna ensamheten och vilsenheten…

(Och det sved ännu mer att jag inte kunde svara henne när hon försökte säga något till min son, leda in henne på ett helt annat samtal, ett som fått henne att tänka på något annat – för bara några minuter.)

Hon berättade om hur mycket de rest tillsammans. Italien, Jugoslavien, Spanien. Berchtesgaden i södra Tyskland – där A och jag också var för några år sedan, och lät bergen och sjöarna hänföra oss. Hon berättade hur hennes man hade älskat bergen, och jag förstod så väl varför han älskade dem.

Samtidigt finns det något oemotsägligt vackert med ett par som hållit ihop så länge. Sextiotre år.

Han hade fyllt 87 i april. Han måste alltså ha varit 24 år när de gifte sig – 1947, två år efter krigsslutet. När kriget bröt ut var han 16. Hon antagligen ungefär i samma ålder. Jag skulle kunna göra otaliga antaganden som helst om deras politiska ställningstaganden, och hans militära insatser under kriget – men det känns inte relevant. Inte nu. Inte i just den här berättelsen. Gummans berättelse handlar om två unga människor som gifte sig och höll ihop. I sextiotre år.

Det är så mycket i vår värld som andas slit- och släng. Konsumtionsmönstren. Den sönderfallande välfärden. Relationerna. Nästan hälften av äktenskapen slutar med skilsmässa (nu läser jag bara statistiktabeller, och jämför årliga bröllop med samma års antal skilsmässor – och det stämmer ju inte egentligen. Man skiljer sig nog rätt sällan samma år som man gift sig. Men det ser ut ungefär likadant varje år sedan 80-talet, så något ligger det nog i det) och många relationer stannar vid ett flummigt ”samboskap” som står utanför all statistik.

Hur många 63-åriga samboförhållanden kan du räkna upp?

De vann högsta vinsten. Ett långt liv tillsammans. Det finns inget i berättelsen att förbanna Ödet för, ingen tragisk orättvisa att få en klump i bröstet över. De har säkert haft ett gott liv – såvitt jag förstod saken har de bott i Hamburg hela livet båda två, och Hamburg är en bra stad att leva ett gott liv i. Ändå… Denna tomhet. Och ensamhet.

Vi – nutidsmänniskorna i den bortskämda, men långt ifrån välmående västvärlden – pratar alldeles för mycket om vad ska hända SEN. Vad vi ska göra SEN. Hur vi ska leva och njuta SEN. Men oavsett vilka lotter livet ger oss, om vi lever i glädje eller bitterhet, om vi lever väl eller inte, tar vara på väsentligheterna eller inte – så kommer en stund när SEN inte längre är ett alternativ. När SEN är för sent. Jag upplever vår moderna värld som hård och ganska omild gentemot de mänskliga värdena i livet – kanske rent av mot Livet självt. Vi har ingen plats för mänsklighet längre. Vi ska bara producera, följa strömmen, efterleva regler och vara konforma, rättrogna, regerliga. Livet skjuter vi upp till senare – och glömmer att nuet är det enda vi har.

Jag går här, i en vacker stad, en solig vår och har ångest för att jag inte har en förvärvsinkomst och tjänar pensionspoäng, för att jag inte följer den snitslade/normerande banan genom livet (med liten bokstav), för att jag tagit mig en otillåten frihet genom att välja en icke-stipulerad väg. Det grämer mig att jag låter normer och institutionaliserade värderingar förbittra en tid som egentligen är… underbar. En tid att tänka tillbaka på SEN – kanske rent av när bara en av oss finns kvar, och den andre lämnat in födelsedagskostymen på himlatvätteriet. Och jag förvägrar mig den tiden, genom att tänka som en levande maskinmetafor.

15 juni 2010
av Jenny
6 kommentarer

En mammas skolavslutning

Jag vet inte om jag ställer upp på att vara såhär trött. Ögonen hotar falla ihop – från sisådär 16-tiden på eftermiddagen, genom sysslor och matlagning, middagssittning och dagligen lirka-med-trötta-småbarn-processen. Och sen sitter man här och skulle skriva ner alla fiffiga tankar man haft under dagen och tänkt – det här skulle bli en kul bloggpost. Jo, tjena. Nu är de som bortblåsta.

(Tänk om det inte alls är en tillfällig svacka? Tänk om jag bara håller på att bli gammal och avdankad?)

Idag var vi på skolavslutning i Svenska kyrkan. Den blomstertid nu kommer och Idas sommarvisa. Föreskoleklassen och ettorna spelade blockflöjt, och några av de äldre barnen rev av någon låt runt kyrkflygeln – oidentifierbar, men med stor känsla.

Och så sjöng hela skolan favoritnumret ur skolmusikalen vi såg för några veckor sedan. Hela skolan – alla 27 barnen och de 5-6 lärarna.

Jag lyckades hålla mig från pinsamma fadäser med rinnande mascara – tack och lov. Jag kommer att bli en hopplös skam för barnen om några år, med ögon som läcker i tid och otid. Men idag klarade jag det, om än stundtals med knapp nöd. (Tricket är att INTE sjunga med i Den blomstertid nu kommer, kom jag på. Då funkade det!)

Stora killen verkade på något sätt växa flera meter, precis just idag. Som om han just idag, på tröskeln till sitt första sommarlov, kunde känna hur stort det är – att gå i skola. SKOLA! I två månader har han gått där. I förskoleklassen, men med lektioner som vilken ”riktig” skola som helst. Redan första dagen började han med engelska och tyska, direkt på morgonen. Gympa på onsdagar. Musik (och blockflöjt!) på fredagsmorgnar.

Jag är rätt säker på att vi alla längtar lika mycket efter ledighet nu. Men jag är ändå så glad att båda barnen har bra ställen att vara på, egna ställen, och att de håller på att lära sig smälta in där. Att vi tog steget att börja redan nu i vår, att vi inte väntade. Jag tror verkligen att även om det varit en bitvis ofantligt jobbig process – så har barnen egna referenspunkter av den här nya världen. När hösten kommer börjar vi inte från ruta ett, vi har redan tagit det första stapplande steget.

Båda barnen slänger sig med tyska ord och fraser – en del klockrena, andra fullständigt obegripliga, men det är tyska, det hörs lång väg! Och det är roligt att höra. Båda barnen har nya kompisar, nya omgivningar, platser, vuxna och barn att förhålla sig till.

Jag tänkte häromdagen på att jag före flytten sagt något på skoj om att jag nu skulle bli expert på att flytta utomlands med barn, men när vi nu väl är här känner jag mig så långt ifrån expert man kan bli. Men det här känner jag mig ganska säker på i alla fall – att barnen behöver egna referenspunkter. Särskilt barn som redan före flytten är vana vid en viss självständighet, som gått på dagis, haft kompisar, lärare, fritidsaktiviteter. Familjebubblan är viktig för den initiala tryggheten – men man får inte boa in sig i den för länge heller, utan låta barnen upptäcka att det finns en värld för dem även här, och att de kan ha sin självständighet även här, med nya kompisar, nya lärare och nya platser och idrottsklubbar.

En av de andra mammorna på skolavslutningen (som för övrigt också visade sig väldigt intresserad av att börja med scrapbooking – tänka sig…!) berättade om deras tennis- och hockeyklubb, hur trevligt där är och hur roligt barnen haft på ”hockeydagiset” på lördagsförmiddagar, där barnen får leka sig till att lära de första stegen i tysk ”hockey”, (Det som kallas hockey här verkar mest likna innebandy, fast på gräs.) Utan att delas in i lag, utan att ”träna till match”. Lek. Sportslig lek. Perfekt!

Jag tror vi ska testa till hösten. Äldste pojken blev aldrig så förtjust i fotbollsträningen vi började med hemma i Norra Utposterna i vintras – kanske kan det här hockeydagiset vara något för både honom och lillebror. Och på sikt, när de förstår instruktioner på tyska, kan de börja med tennis också. (Så att mamma och pappa slipper oroa sig för pensionen. ATP som ATP, typ!)