by Jenny -

Memento mori, memento vivere

Jag är ledig. Höstsemester, en ny tradition – en fortsättning på förra årets roadtrip-retreat, den första i sitt slag. Nu tänker jag att jag ska göra det här till en vana. En vecka varje höst, för me-myself-and-I; för natur och kultur och att bara köra genom den färgsprakande vackerheten som är den tidiga höstens signum med sin förmåga att ta andan ur en, även genom en vindruta i en rullande plåtburk.

Och mitt i detta upplevande, rekreerande, levande och upplevande, återhämtande och upphämtande av inspiration och livsandar – mitt i detta får jag veta att en ungdomsvän har dött. En av dem jag hängde med, dagligen, under hela gymnasiet. Jämnårig med mig – ingen av oss har/hade ens hunnit fylla 50.

Siffran femtio, i det här sammanhanget, gör mig kluven. Å ena sidan är man onekligen vuxen, vare sig det känns så eller ej, när man närmar sig femtio. Lika onekligen har man gått in i en andra halvlek – sannolikt kommit en bit in i denna halvlek. Uppvärmningen är tveklöst över – nu är det allvar. Och sen: Snopenheten över att denna andra halvlek kan ställas in. Bara sådär. Plötsligt uppenbarar sig den andra sidan: litenheten inför evigheten. Hon är borta – för alltid. Alltid och alltid och alltid. Med skratt och skoj, smilgropar och allt. Inför detta ändlösa alltid ter sig 50 år som en hastig vindpust, vuxenheten som ett stort, cyniskt skämt.

Jag minns henne med ett stort, stort leende och full av skämt och galenskaper. Jag minns glädjen, jag minns skratten. Hon var en av de bästa, en av dem som var på riktigt, redan då och fast vi var unga och ingen av oss torr bakom öronen. Men vi tappade kontakten. Vi hittade varandra på nytt via sociala medier, men inte på riktigt. Det fanns inte tid, inte ork att återknyta på allvar.

Och nu är det för sent.

Jag vet att man inte hinner allt. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan, lever så gott vi kan fast det inte är så himla lätt alla gånger. Att vi inte alltid räcker till – för allt, för alla, ens för sig själv. Känna skuld är meningslöst. Skuld kan inget annat än förlama – vad skulle bli bättre av det? Jag känner sorg, för hur tingen blir ibland. Ett och annat ”jag önskar” skimrar till mellan verklighetens förtöjningar. Men vad kan jag göra – nu? Fortsätta göra så gott jag kan, med den tid jag har – nu med ytterligare en sorgetråd invävd i livet som påminner mig om döden, följeslagaren.

Döden är den eviga, livet ögonblicket.
Så varför lever vi som om det vore tvärtom? Som om det alltid kommer att finnas ett ”sen”?

Memento mori, memento vivere.
Kom ihåg att du ska dö, så att du också kommer ihåg att leva.

by Jenny -

Av vatten kommen, till vatten återbördad

Döden har, som inget annat jag kan komma på, förmågan att ge livet konturer. Vi flyter med i den ändlösa – inbillar vi oss – strömmen av dagar som kommer och går, håller döden på armlängds avstånd. Vi avfärdar den som en slags teoretisk konstruktion, en matematisk ekvation som möjligen är riktig, men lika fullt obegriplig för vanligt folk. Till dess vi står ansikten mot ansikte med den, krasst gestaltad och obönhörlig mitt i ens egen verklighet. Det blir uppenbart vad som var konstruktion och vad som är verkligt. Det blir uppenbart att den här ekvationen, den kommer att hända oss – vare sig vi begriper den eller inte.

Det är ganska precis 7 månader sedan min mamma dog. Igår satte vi hennes stoft till vila i havet, på den plats hon själv hade önskat.

Jag har verkligen brottats med hennes önskan under de här månaderna. Att mammas önskan var att försvinna, lösas upp och vara borta – och att jag som var kvar inte ens skulle ha en sten att gå till. Man har förklarat för mig, talat vackert om havets enhet och att kärleken och närheten bor i mig, inte i någon sten på någon plats – men jag förstod verkligen inte. Inte förrän igår, när båten lade ut från hamn och känslan som infann sig var: ”Det här är rätt. Det är såhär det ska vara.”

Känslan fanns med mig medan båten gick ut till den rätta platsen, stärkte mig då vi satte sandurnan i vattnet och bar min röst då jag läste de båda dikterna jag tagit med för stunden:

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.
(Göran Tunström)

Gråt inte vid min grav, jag finns inte där.
Jag finns i solens spegelblänk på Sundet.
Jag finns i vindens lek över blommande ängar.
Och när ni i tidig morgon väcks av fåglas kvitter,
då är det min röst ni hör.
Så gråt inte vid min grav, jag finns inte där.

Och det var kanske det som någonstans kändes rätt: Att det inte är i platsen min mamma vilar, inte längre. Hon finns i tiden, i stunden jag tar mig för att minnas. Och nu, i havet som är alla hav och alla platser. Och det är så det måste vara.

Så ja, det blev ett slags avslut.

Det betyder inte att sorgearbetet på något sätt är avslutat. Snarare tvärtom: Jag kan känna att det är nu sorgen fullt ut kan blomma ut, efter den första tidens bedövande chock samtidigt med allt praktiskt som måste ordnas – i synnerhet när det inte finns möjlighet att låta saker bara stå, till dess man orkar ta itu med dem. Den delen av processen fann jag alldeles särskilt hjärtlös – brådskan att ordna upp saker, det världsliga. Att kvarlåtenskapen så snart blev en flytt- och logistikröra, kryddad med en juridisk/byråkratisk process som knappast är strukturerad utifrån människan och hennes behov i en svår situation.

Jag minns knappt begravningen – jag var bedövad och fortfarande i chock. Slutkörd, avstängd, oförmögen. Hela mitt inre i ett kaotiskt uppror som jag närmast betraktade som en utomstående observatör. Jag kan ännu känna känslan av slapphet i min kropp mot kapellets pinnstol. Antagligen satt jag upp som vilken normal människa som helst, men jag kände mig som en trasdocka, slarvigt slängd på en stol, slokande och nära att falla vilket ögonblick som helst.

Det som var fint med gårdagen var att jag stod rak i ryggen och hade den där känslan att ”det här är rätt, det är som det ska vara” som en känsla av frid inombords. Sorgen är fortfarande lika svår, men kaoset – det har faktiskt lagt sig. Det är väl därför jag känner att det är nu det börjar – sorgearbetet – på allvar. Att gårdagen handlade om ett förlösande, att lösa upp det som varit, släppa taget för att istället kunna gå in i det som kommer. Inte sorglöshet, inte på något sätt – men gå in i en fas av sorgen där jag kanske faktiskt kan lära mig att hantera och leva med den.

by Jenny -

En berättelse om död – och liv

Det var den andra dagen på sommarlovet. Pojkarna och jag satt på bussen, på väg till parken för lite vatten-, grus- och klätterlekar. Den gamla damen mittemot oss sa något till minstingen, han förstod inte och jag förstod inte heller. Jag ursäktade oss med att jag talar mycket dålig tyska, en väl inövad fras – som ändå alltid gör mig obekväm till mods. Jag vill kunna förstå och svara folk när de tar kontakt – oftast gör de ju det via barnen, och det är ett positivt sätt att möta människor i en ny värld. Men ännu är den dörren stängd för mig, och det stör mig mer än något annat.

Därmed var vårt samtal över, men en annan dam kom och satte sig brevid den första, också hon mittemot oss. Kvinnorna kände inte varandra, men den äldre av dem hade behov av att prata. Orden liksom sipprade ur henne, utan att hon kunde kunde göra så mycket åt det – men också utan att hon gjorde särskilt stor ansats att försöka, vilket känns ganska okaraktäristiskt här i Tyskland. Till och med för en kvinna på några och åttio år.

Efter bara några minuter hade det runnit ur henne att hennes man dog i söndags.

Han hade ätit sin lördagsfrukost som vanligt, läst sin tidning som vanligt – men sedan hade något hänt. Ute på stan, på gatan eller på en restaurang – jag förstod inte riktigt, lyssnade kanske inte heller så helhjärtat ännu. En hjärtinfarkt? En stroke? Jag vet inte. På sjukhuset hade de talat om för henne att ”han kommer att dö, åk inte hem”. Och på söndagsmorgonen dog han.

De hade varit gifta i 63 år. Några barn blev det aldrig, och alla andra släktingar är redan borta. Nu hade hon bara grannfrun, som hjälpt henne genom de senaste dagarna. Mannen hade skött allt. Pengar, räkningar, försäkringar, busskort… allt. Och nu var han borta, hon var ensam kvar.

Jag antar att man vid fyllda 80 år lever med någon slags medvetenhet om livets ändlighet, att döden har en närvaro i livet som är oundviklig. Den ”memento mori” man kan behöva vid 30-40, goes without saying när man är 80+. Men det jag reagerade starkast på var tomheten i hennes ögon när hon berättade , den uppgivna ensamheten och vilsenheten…

(Och det sved ännu mer att jag inte kunde svara henne när hon försökte säga något till min son, leda in henne på ett helt annat samtal, ett som fått henne att tänka på något annat – för bara några minuter.)

Hon berättade om hur mycket de rest tillsammans. Italien, Jugoslavien, Spanien. Berchtesgaden i södra Tyskland – där A och jag också var för några år sedan, och lät bergen och sjöarna hänföra oss. Hon berättade hur hennes man hade älskat bergen, och jag förstod så väl varför han älskade dem.

Samtidigt finns det något oemotsägligt vackert med ett par som hållit ihop så länge. Sextiotre år.

Han hade fyllt 87 i april. Han måste alltså ha varit 24 år när de gifte sig – 1947, två år efter krigsslutet. När kriget bröt ut var han 16. Hon antagligen ungefär i samma ålder. Jag skulle kunna göra otaliga antaganden som helst om deras politiska ställningstaganden, och hans militära insatser under kriget – men det känns inte relevant. Inte nu. Inte i just den här berättelsen. Gummans berättelse handlar om två unga människor som gifte sig och höll ihop. I sextiotre år.

Det är så mycket i vår värld som andas slit- och släng. Konsumtionsmönstren. Den sönderfallande välfärden. Relationerna. Nästan hälften av äktenskapen slutar med skilsmässa (nu läser jag bara statistiktabeller, och jämför årliga bröllop med samma års antal skilsmässor – och det stämmer ju inte egentligen. Man skiljer sig nog rätt sällan samma år som man gift sig. Men det ser ut ungefär likadant varje år sedan 80-talet, så något ligger det nog i det) och många relationer stannar vid ett flummigt ”samboskap” som står utanför all statistik.

Hur många 63-åriga samboförhållanden kan du räkna upp?

De vann högsta vinsten. Ett långt liv tillsammans. Det finns inget i berättelsen att förbanna Ödet för, ingen tragisk orättvisa att få en klump i bröstet över. De har säkert haft ett gott liv – såvitt jag förstod saken har de bott i Hamburg hela livet båda två, och Hamburg är en bra stad att leva ett gott liv i. Ändå… Denna tomhet. Och ensamhet.

Vi – nutidsmänniskorna i den bortskämda, men långt ifrån välmående västvärlden – pratar alldeles för mycket om vad ska hända SEN. Vad vi ska göra SEN. Hur vi ska leva och njuta SEN. Men oavsett vilka lotter livet ger oss, om vi lever i glädje eller bitterhet, om vi lever väl eller inte, tar vara på väsentligheterna eller inte – så kommer en stund när SEN inte längre är ett alternativ. När SEN är för sent. Jag upplever vår moderna värld som hård och ganska omild gentemot de mänskliga värdena i livet – kanske rent av mot Livet självt. Vi har ingen plats för mänsklighet längre. Vi ska bara producera, följa strömmen, efterleva regler och vara konforma, rättrogna, regerliga. Livet skjuter vi upp till senare – och glömmer att nuet är det enda vi har.

Jag går här, i en vacker stad, en solig vår och har ångest för att jag inte har en förvärvsinkomst och tjänar pensionspoäng, för att jag inte följer den snitslade/normerande banan genom livet (med liten bokstav), för att jag tagit mig en otillåten frihet genom att välja en icke-stipulerad väg. Det grämer mig att jag låter normer och institutionaliserade värderingar förbittra en tid som egentligen är… underbar. En tid att tänka tillbaka på SEN – kanske rent av när bara en av oss finns kvar, och den andre lämnat in födelsedagskostymen på himlatvätteriet. Och jag förvägrar mig den tiden, genom att tänka som en levande maskinmetafor.

by Jenny -

Om döden som referenspunkt för livet

Jag försökte blogga om mina tankar kring dödshjälp och Kim/Candrah som Aftonbladet skrivit om i flera omgångar, när hon sände ett öppet brev till socialstyrelsen för att begära klara besked om rätten/möjligheten till hjälp att dö. Jag lyckades inte riktigt samla tankarna tillräckligt den gången. Ämnet är så komplext – och så laddat ur alla möjliga vinklar. Igår skrev jag att ordet ”liv” är så laddat att det knappt går att använda i dagligt tal – döden är väl det koncept som möjligen kan mäta sig med laddning i det fallet.

Jag har varit rädd för att dö så länge jag kan minnas. Jag minns sömnlösa ångestnätter när jag var 12, då jag låg och brottades med ett sinne som inte alls ville släppa tankarna på hur själva dödsögonblicket skulle kännas. Sådana perioder har kommit och gått, kanske före 12-årsåldern också, jag minns inte riktigt – men definitivt senare. Senast bara för några år sen, då det var riktigt jobbigt.

Samtidigt har jag ju hittills levt ett oerhört förskonat liv. Fritt från sjukdom, svårare smärtor, skador, olyckor… Ingen vet väl hur länge sådant varar, men hittills har jag åtminstone haft mina krämpor på den själsliga insidan, snarare än den kroppsliga. Eller hur man ska uttrycka det.

Candras brev till Socialstyrelsen var rakt och kärnfullt skrivet. Det fanns ingen förvirring eller tvekan i texten. Kanske var det därför jag reagerade så starkt på den, och på hennes historia. (Jag hittar ingen länk till själva brevet, ovanligt för att vara Aftonbladet att ha plockat bort det… (Eller så söker jag slarvigt.) Nåväl, en av de första artiklarna ligger kvar, om någon till äventyrs missat dem.) För att hon visade en sådan självklarhet och styrka, där jag själv känner en sådan svaghet.

Och så idag, läste jag det här.

Vi tror att vi vet hur ett liv ser ut, och vad det ska innehålla för att vara ”värdigt” och ”innehållsrikt” och ”bra”. Men vad vet vi egentligen? Inte mycket, bortom våra egna nästippar.

Jag har inte läst boken, men jag tänker ibland på dess titel: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Boken verkar vara ännu en sån där flåshurtig självhjälpsbok som det går örton på dussinet av nuförtiden, så jag tror att jag avstår från att läsa den. Men frågan är relevant. Vi andra, som har armar och ben och tak över huvudet och mat på bordet och lever i trygga demokratier med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en massa andra friheter som vi inte ens tänker på längre, för att vi är så vana vid dem… Vi som har ALLT – och ändå inte riktigt lever fullt ut, här och nu.

Det som slår mig är att den relativa rädslan inför döden har att göra med i vilken grad man lever. Vi är så fokuserade på att livet ska vara så många dagar som möjligt för att vara lyckligt, men tänk om livskvaliteten snarare mäts i förmågan att leva och uppleva livet varje varje dag, oavsett hur många de är…?

Intensitet kontra kvantitet.
Vilket satsar du på?

Jag tänker att Candrah levde hela sitt liv med döden som en realitet, en närvaro – mitt i livet. Vi andra tänker bort döden, försöker låtsas att den inte finns – fast vi alla vet bättre. Och just därför blir berättelser som denna en slags livsinspiration, just därför att den låter oss (som står där med huvudet i sanden och låtsas att vi är odödliga) relatera till döden på ett ”hanterbart” sätt – och på så sätt få syn på livet. Det ovärderliga.

***

No arms, no legs, no worries

Den här videon har cirkulerat på Facebook, flera varv. Och jag trillar dit, varenda gång. Tårar, och ett vidöppet hjärta och känslan av att saker och ting är självklarare än vi begriper, vi arma korkade nutidsmänniskor som jäktar genom Louvren på moped och genom livet med skygglappar och kugghjulstänkande. Och så känner jag mig smartare, upplyst och nujävlarskajagleva – i en halvtimme eller så, innan jag trillar tillbaka i vardagstänkandet och luther-ångesten och alla andra skeva perspektiv som gör att det som nyss var så självklart, inte ens går att urskilja längre.

Men det går att behålla rätt fokus. Det finns ju människor som lyckas. Så varför skulle inte jag – och du?