I tisdags släpptes den nya iPhonen här i Tyskland. Prylnördarnas våta dröm. Och min.
Jag roade mig under måndagskvällen med att reta mina dreglande vänner i Sverige, som kommer att få vänta tills slutet av sommaren innan FånFyran finns att få tag på i Svedalahandeln, genom att fundera högt kring vilken färg jag skulle beställa och hur stort minne jag kommer att behöva. Hehe. Men sen har jag faktiskt hållit mig ganska tystlåten om iPhone-handling – trots att jag under veckan passerat flera T-mobile-butiker utan milslånga köer ringlande utanför. Besinning. Kryss i taket, men fenomenet besinning drabbade mig. Åtminstone en tillfällig sort – som kanske varar över sommaren eller så.
Grejen med iPhone i Tyskland är att det är fullständigt oetiskt och ockermässigt snordyrt att köpa iPhone här – även om det förstås är trevligt att befinna sig i ett av de första länder där den nya modellen börjar säljas. Abbonnemangen är sämre och långt mer begränsade än i Sverige (är det någon som blir förvånad…?), men de kostar ändå betydligt mer än jag fått betala hemma. För 500 kronor i månaden (€ 49:95) får jag ringa 120 minuter till alla nät, skicka ett 40-tal sms och surfa obegränsat – MEN! Efter 300 mb stryps höghastighetssurfningen, så har jag kört slut mina 300 mb runt den 18:e i månaden, så blir det sirapssurfning tills nästa räkning är betald.
Dessutom får jag hosta upp ett par sköna tusen för telefonen när jag beställer den. I runda slängar går kalaset, under en 2-årsperiod, på en sådär tolvåetthalvt tusen. För en sketen telefon. Men tyskarna går på det ändå – de skiter tydligen i vad de får betala. Det gör inte jag. Jag vill oerhört gärna ha en iphone, Apple-prylar tilltalar min otekniska läggning och själva allt-i-ett-grejen som gjort iPhone så stor skulle vara balsam för min förvirrade själ. Eller åtminstone för min förvirrade hjärna.
(Dessutom påstås det att man i FånFyran hottat upp kameran lite rejält sådär – som om man alldeles särskilt tänkt på vimsiga fotonördar som ständigt råkar ut för ”ÅHH vilken bild – och kameran ligger hemma”-situationen. Such as yours truely.)
Incitament finns, alltså. Däremot tycker jag oerhört illa om att känna mig lurad. Och att betala 500 spänn för en telefon som kallar sig komplett utrustad utan vare sig minibar eller helikopterplatta gör att jag känner mig lurad. För att inte säga blåst. Problemet är att Deutsch Telekom fortfarande har monopol… förlåt ”exklusivitet” på att sälja iPhone här. Noll konkurrens = fullt spelrum för girigheten. Och även om jag bor i ett hushåll där vi regelbundet citerar Gordon Geckos bevingade ord:
”Greed is good. Greed works.”
…så upphör girighet definitivt att kännas särskilt lustigt när det är mina femti åjro i månaden som drabbas av den.
Nåväl – nu börjar konkurrenterna att få försäljningsrätt på gamla iPhone 3Gs, medan T-mobile desperat försöker locka gamla och nya kunder till 24 månaders bindningstid för att få loss en iPhone 4… Kan det också vara så att monop… ”exklusiviteten” håller på att luckras upp? Kanske några månaders tillfällig besinning inte är så dumt ändå…?
(I ärlighetens namn skulle jag hellre betala 50 euro i månaden till någon annan. Någon som kanske inte ens har mage att strypa surfspeeden när jag redan betalat alldeles för mycket…?)
