Det mest angenäma besväret med att semesterpacka är att välja ut vilka böcker man ska ta med sig. Normalt tar jag med mig en 5-6 skönlitterära böcker och lika många fackböcker, men den här gången ska vi ju bara vara borta en vecka, så jag har försökt behärska mig…
American Gods får följa med. Jag har läst två tredjedelar av den nu, och det är en investering av tid och energi som jag inte vill realisera förlust på utan att åtminstone ha läst ut den först. Den röda boken är dagbok/anteckningsbok. Förr hade jag alltid hordvis med dagböcker, anteckningsböcker, skrivböcker, tankeböcker… Numera har jag en bok i taget – och där skriver jag allt. Den här fick jag i avskedspresent från mina kollegor innan avresan till tyskland, med uppmaning att skriva mina memoarer under resan. Jag vet inte vad det blir för slags memoarer, men den är med överallt och rymmer allt från dagboksanteckningar till logistikplaner och produktjämförelser (mestadels för objektiv, kameror osv).
Ödeens Dramatiskt berättande är en rätt torr och teoretisk bok om dramaturgi – avsedd för scenisk dramatisering, men lär funka även för hugade skribenter. Jag borde väl skriva ett eget inlägg om den saken, men jag tänkte häromdagen på vilken ofantlig hangup jag har kring skrivandet – och alla timmar i samtalsterapisoffan/-pinnstolen har inte gett mig den ringaste ledtråd till varför det är så, varför försöken till litterär gestaltning känns så… ”farliga”. Annat skrivande – blogg, jobbtexter, brev osv – är ofarligt, men så fort jag försöker skriva skönlitterärt går alla demoner igång direkt. Jag vet inte om en bok som Dramatiskt berättande hjälper eller stjälper, men jag har varit intresserad av dramaturgi i många herrans år, och det anknyter ju både till skrivandet – men också till retoriken, som jag också är väldigt intresserad av.
Julia Cameron är husgud för mig, det vet ni ju sedan länge. Den här boken, Konsten att vara kreativ, har jag faktiskt aldrig läst – det är uppföljaren till The Artist’s way, och lär handla om ett bredare perspektiv, och mer ta sikte på hur man vidgar sin livshorisont och LEVER kreativt och öppet. Flummigt – men balsam för själen, perfekt för semestern.
Sista boken i högen, Tarot Games, är en nyinköpt liten sak som faktiskt blev en besvikelse – jag hade hoppats på lite solitärspel, dvs patiensliknande spel med tarotkort, men det är en bok med läggningsmodeller – fast lite halvkrystat presenterade som sällskapsspel. Bah. Jag ersätter den antagligen med Tarot for writers, som… tja, är ungefär vad den heter. Där handlar det om skrivövningar med utgångspunkt i korten, och det kanske går att utveckla till ett slags patienslek – man måste ju inte vara seriös och skriva ner allt. Jag vill mest ”umgås” med korten, Jag tycker om känslan att hålla på med dem och låta de vackra bilderna med de månghundraåriga symbolerna för mänskligt liv och leverne fladdra förbi mina sinnen och röra vid delar av mitt psyke som annars väldigt sällan får komma ut och leka.
Men jag blir oerhört trött av att sitta med stora läggningar och tolkningar och hela konkarongen. Det blir en formidabel mental tsunami av intryck, idéer och möjligheter – och inte den avkoppling jag söker i en tarot-”lek”. Jag vill hitta ett sätt att kunna använda korten regelbundet – utan att göra de där stora tröttande läggningarna varje gång. Kanske skrivövningar, utan att skriva, kan vara en sådan grej. Jag testar, så får vi se.
(Det kliar lite i mig att smyga ner Madeline L’Engles A wrinkle in time också – den är ju ändå så liten och tunn… Vi får se hur länge karaktären lyckas hålla emot. Taxin går halvfem imorron bitti, tills dess måste jag ha bestämt mig!)
