Himmel & Ord

Nu har jag börjat på det här inlägget säkert åtta gånger, och jag kan baske mig inte. Jag kan inte formulera en sammanhängande mening om det här, inte en enda. För min hjärna är just nu helt tillknycklad och förvriden av skam. Ja, SKAM – för det finns förbanne mig inget annat man kan känna inför detta – och detta. Länkarna ska kollegan ha tack för – jag öser dem vidare, för den händelse att det fortfarande sitter människor ute i stugorna som inte vet. Hur verkligheten bortom ligusterhäcken ser ut.

Jag ska erkänna – jag röstade fram dem förra gången. Ideologiskt och ”i den bästa av världar” tror jag på individers rätt till frihet att forma sitt liv och sånt där tjafs som vid det här laget är så politiskt sönderexploaterat att det kommer att dröja många, många år innan sådana floskler går att använda till något vettigt igen. Och jag tror på ett företagsklimat som gör att folk vågar satsa på sina affärsidéer – jag är helt övertygad om att den ”gamla stammen” av företag har en begränsad framtid. (Saab hängde ju nyss i en skör tråd, och gör väl fortfarande – jag tror att vi kommer att se många av våra industrijättar få stora problem inom en framtid som är överskådligare än vi tror. Men det är min tro det.) Därför behöver vi skapa ett företagsklimat där NYA branscher, affärer och företag växer fram. Detta tror jag på – det är en förutsättning för att vi ska ha en ekonomi alls om 100 år.

Men inte på deras bekostnad, inte på bekostnad av de sjukas, gamlas och arbetslösas grundläggande trygghet. Inte på bekostnad av vår mänsklighet.

Efter förra valet sade en ”bloggväninna” upp bekantskapen med mig – för att jag röstat som jag gjorde. Jag trodde att hon skämtade – men vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Och även om jag tyckte att det var hysteriskt och överdrivet då – så kan jag inte klandra henne idag. Hon levde då – och antagligen även nu – i ungefär en sådan situation som de båda berättelserna jag länkat till skildrar. Och hon hade rätt. Hon förutsåg katastrofen – och den kom. Vi lever denna sociala misär här och nu. En misär där vi helt enkelt glömt bort att ta hand om varandra.

Kollegan bloggade dessa länkar (och en text ur Jonas Gardells blogg, det är väl lika bra att jag tar med den också, när jag nu ändå bygger hela det här inlägget på saker som kollegan letat fram…!) under rubriken ”Saker som gör mig ledsen”. Själv är jag nog böjd att beteckna det ”Saker som formligen skrämmer skiten ur mig”. För herregud – så sent som igår hamnade jag i en blogg av helt andra skäl än politisk debatt, och där jag var tvungen att fräsa ur mig om saker som dessa, därför att personen som skrev helt uppenbart inte vet hur verkligheten ser ut för andra människor – och inte besvärar sig att ta reda på det innan hon röstar heller.

Jag har redan röstat. Jag kan säga att jag har aldrig i min röstberättigade valkarriär varit så nära en blankröst som den här gången – men det är mot mina principer, så det gjorde jag till slut inte. Men det skrämmer mig också att av ett helt politiskt, demokratiskt system fullt av yrkespolitiker – finns det inte en enda som lyckas vinna mitt förtroende. Jag lyckades bestämma mig för en till slut, som jag tyckte mig kunna rösta på utan att skämmas – och så fick det bli. Men det var utan någon som helst känsla av medborgerlig delaktighet och stolthet för mitt land som jag gick ut ur vallokalen. Snarare kände jag mig nog lite småskitig.

Jag vill inte skämmas över mitt land, och över hur mitt land behandlar sina medborgare. Så länge de arbetar är det okej, men har de mage att bli sjuka kan de dra åt helvete. Vi har inte råd med tärande ballast – bort med dem bara. Att ha drivit en politik som lett till den verklighet vi befinner oss i just nu, och sen börja yra om andra partiers människosyn (baserat på en historisk ideologi som inte har mycket med det svenska riksdagsvalet 2010…) Det är inte bara oprofessionellt. Det är djupt ointelligent.

Men du är smart. Visst röstar du på söndag, eller hur? Jag tänkte väl det.