29 september 2010
av Jenny
Inga kommentarer

Tankar om att hitta inspiration

I förmiddags satt jag på kontoret och funderade på fenomenen kreativitet och inspiration. Högaktuella grejer – både med tanke på mitt förra inlägg, och som utvecklingspotental för mitt nuvarande jobb som ”författarstudent”.

(Fast Mittuniversitetet är vääldigt noga med att poängtera att kurserna på intet sätt ska tas som författarkurser, utan akademiska kurser i litteraturvetenskap, där examinationen utgörs av egna skrivövningar. Jojo. Det känns som lite hängslen-och-livrem-lösning för att inte ”ha lovat” för mycket – och är onekligen lite trist när det handlar om en (eller två) grundkurser som inte leder till någon som helst examen. Tänk dig att du går en kurs i tyska – och skolan deklarerar att du inte ska förvänta dig att lära dig tyska, utan se kursen som en ren grammatikkurs…)

Jag börjar så smått försöka lösa upp knutarna som håller min ”känsla av kreativitet” fången någonstans i ett mörkt skrymsle. Jag vet inte hur ingående ni studerade bilderna i förra inlägget, men någonstans mitt på den med småjävlarna stod det ”Stress dödar” – och det gör den. Stressen. Dödar. Dels dödar stress rent bokstavligt förstås – men den dödar också sådana mjuka värden i livet som kreativitet, glädje och närvaro.

Och innan nån börjar prata om positiv och negativ stress, låt mig poängtera att jag inte tror ett dyft på någon positiv stress. Är det positivt, så är det inte stress. Yrande om ”positiv stress” är en chimär, ett samhällsdistribuerat opiat, som ska få dig att klandra dig själv när du reagerar negativt på det som påstås vara ”positiv stress”. Det är en högst mänsklig form av Kejsarens nya kläder – men det är ett spel med ditt liv och ditt välmående som insats.

Utmanande arbetsuppgifter är inte i sig stress. Stressen uppstår när det är utmaning-utmaning-utmaning-utmaning – utan tid/rum för återhämtning och återbalansering. Stress är en yttre situation som utgör en påfrestning för kropp, psyke och själ. I ”grundutförande” är vi rustade för sådana tillfällen, väldigt väl rustade till och med. Vi är inte rustade för att leva i ett ständigt stressat tillstånd, men det är sådan världen vi skapat omkring oss är idag. Alla dessa ljud, alla dessa intryck, alla dessa roller vi ska klara, allt vi ska hinna med, allt vi vill hinna med, allt vi ska uppnå, uppleva, hinna, fixa, köpa, känna, lära, göra… Vi har skapat en miljö och en samhällsstruktur som bygger på stress som en mycket fundamental byggkloss. Och sen undrar vi varför vi blir sjuka…

Hursomhelst, det var inte det jag skulle ta upp nu, även om jag är övertygad om att eftersom kropp och själ hänger ihop och påverkar varandra, så är det här en pusselbit i helheten. Men det som slog mig där jag satt i morse – och läppjade på min cappuccino, funderande på Julia Camerons gamla slagord ”Fyll visthus och bodar” (som jag skrivit om förut, bland annat här) och var jag ska hitta inspiration att fylla mina visthus och bodar med – var att vi också bygger ett samhälle där inspiration inte riktigt ryms.

Jag började fundera på konstmuséer och gallerier och liknande för inspiration – men det kändes inte alls särskilt inspirerande. Gallerier är inte mer inspirerande än vilket snofsigt varuhus som helst – det är ett mammons tempel som så mycket annat. Konstmuséer kan vara trevliga – men de påminner också i hög grad om högtidliga kyrkomiljöer. Där förvaras den heliga konsten, och man går omkring därinne som om man har en eldgaffel… eh, längs ryggraden, och alltihop kommer att präglas av en ytlighet som är mycket långt ifrån den slags inspiration som jag söker.

Jag tänkte att allting handlar bara, uteslutande, enbart, om ekonomi. Är det en bra idé ska det tjänas pengar på det. Och det innebär att det utrymme som borde ha funnits för inspiration, batteriladdning, mänskliga upplevelser – det utrymmet upptas istället av ren konsumtion. Produkter att köpa, tjänster att hyra. Allt utlovas göra dig lyckligare, mindre stressad, mer kreativ, mer lyckad, mer av allt. När det du egentligen behöver kanske är att hitta in i dig själv.

Jag märker det på mig själv – när jag känner mig oinspirerad, vilsen och låg blir impulsen blir att jag lockas att köpa saker, för det är det som FINNS. Tillgängligheten av varor och produkter och alla dessa infernaliska ”budskap” som trycks på mig i egenskap av högt ärad konsument – allt det där gör att jag tappar kompassriktningen över vad det egentligen är jag vill ha. Vad jag verkligen behöver – i det här fallet, vad som verkligen skulle inspirera mig.

Tänk dig själv olika slags avkopplings-, rekreations- och inspirationsaktiviteter i världen runt omkring dig- hur många av de idéer du får involverar någon form av penningtransaktion a.k.a konsumtion?

Jag säger inte att konsumtion är det enda som finns. Allt finns, bara man letar lite. Men det är ju just det där – konsumtionsmöjligheterna finns ständigt under näsan på dig, allt annat får du leta efter – och för att leta måste du veta vad du letar efter. Då blir det genast svårare – och desto lättare att falla för det du ser framför dig – konsumtionen.

Jag vet inte om jag hade så mycket till poäng med det här inlägget. Jag tänkte på Julia Cameron också, under mina förmiddagsfunderingar på kontoret. Framför allt tänkte jag på hennes ”konstnärsträffar”. När jag försökt följa The Artist’s Way har det alltid fallit på konstnärsträffarna. Morgonsidor kan jag väl till nöds få ihop (fast det var enklare innan barnen dök upp) – men konstnärsträffar är svårare. Jag tror att det som komplicerar saken är just det här med inspiration kontra konsumtion. Jag kan inte konsumera mig inspirerad – även om jag stundtals inbillar mig att jag kan det. (Och antagligen är i rätt gott sällskap i den tron…!)

***

Jag läste ett intressant inlägg om helt andra saker igår. Tyvärr är texten inte tillgänglig längre, så jag kan inte länka till den, men den handlade (fritt ur mitt skrala minne) om hur man utvecklar beteenden som ”skydd från verkligheten” – ett sätt att ducka ansvaret för sitt eget liv. Texten handlade inte alls om inspiration, kreativitet och eventuella demoner och småjävlar – men någonstans känner jag att det griper in i det här också. Det och det jag skrivit tidigare om att det egentligen är betydligt bekvämare att ha en dröm att gå och putsa på, än att riskera att krossa drömmen under försöken att förverkliga den.

Vi gör mycket, vi människor, för att skydda oss från sådant vi är rädda för – om det sen är att följa drömmar eller helt enkelt ta tag i verkligheten sådan den är. Hänger upp oss på fel saker, jagar chimärer, låter livet rinna oss mellan fingrarna för att vi FÖRST ska göra något annat – fixa något. Göra karriär, gå ner i vikt eller renovera sommarstugan. Eller nåt helt annat.

Och det finns alltid en ursäkt för att inte skapa, alltid en dum röst som pratar smörja någonstans i bakhuvudet och säger att man inte kan. Men man väljer själv om man vill lyssna eller ej.

27 september 2010
av Jenny
7 kommentarer

Om kreativitet och småjävlar

Den här veckan har det varit livligt med besöken på bloggen. Det är nog sant som det är sagt – att vill man ha trafik till sin blogg, ska man skriva om sådant som engagerar både en själv – och andra. För att det är när mitt engagemang möter ditt, som det händer saker. Jätteroligt!

Men också lite skrämmande. Kanske har några av alla de nya läsare som strömmat genom Himmel & Ord under veckan även klickat på den lilla blåa RSS-symbolen för att fortsätta bevaka sidan. Men hur står sig mina sedvanliga trivialiteter efter den här veckans kioskvältarinlägg?

Nå. Jag antar att det får vara hur det vill med den saken. Så – nu till något helt annat, långt från politik, val och främlingsfientliga partier. Låt oss prata kreativitet ett tag.

Imorgon ska de första texterna till mina skrivkurser lämnas in. Klottret på bilden växte fram medan jag grunnade på en av dessa texter – och det kändes verkligen som en relevant fråga. Det känns fortfarande som en relevant fråga, om jag ska vara ärlig. Vart tog den vägen? Just när jag skulle börja ta den på allvar, låta den få ta plats och komma i blom… Då finns den inte där. Åtminstone är den inte så omedelbart tillgänglig som jag på något sätt hade förväntat mig att en skulle vara. Jag skulle öppna dörren för den – och den skulle liksom flöda fram som en norrländsk vårflod, utan vidare åtgärder. Tryck på knappen, så sätter det igång.

Ack så naivt. Så har det inte varit. Jag har fått kämpa ihop de 7-8 texter och berättelser som ska in imorgon, inte en idé, inte ett uppslag har kommit spontant. Och Luther, den lede fahn, vädrar förstås morgonluft och ylar högt om att det var det här han visste hela tiden. Att jag bara går och inbillar mig att jag kan skriva, fast jag egentligen inte ens har något att berätta. Och jag kan inte avfärda honom. Jag kan inte utgå ifrån att han har fel – inte den här gången. För jag känner ju själv – trögheten. Hindren. Förut har det alltid funnits skyddande undanflykter och ursäkter att skylla på – nu finns de inte där längre och agerar stötdämpare.

Miranda skriver en text som griper an i det här. Skulle jag gå in i alla beröringspunkter och vad de väcker i mig här och nu, skulle det här bli ett oändligt, ogripbart och oläsligt inlägg, så jag låter bli. Men jag vill dela texten med er ändå – och jag tror att några av er ändå kommer att förstå vad jag menar.

Hursomhelst. Jag började med en fråga. Vart har min kreativitet tagit vägen. Jag satt på mitt favoritcafé, som mer eller mindre utvecklats till min ”härarbetsplats”, enligt Theo Häréns idé om att arbeta där-man-är, dvs Här. (Vilket självklart får mig att tänka på Fem myror-sången: ”Där, är där, där man inte är. Här, är här, där man ä-är! Och här har man alltid med sig! Ja, här har man alltid med sig!” Ah – det var tider det) Klottret var ett slags terapi, något jag bara gjorde utan att riktigt fundera på vad jag gjorde, och varför. ”Jag vill ha färg” tror jag var den mest medvetna av tankar som for genom mitt huvud medan jag höll på.

En stund senare såg sidan ut såhär:

Demoner, småjävlar och en mängd fula – eller åtminstone elaka – ord hade dykt upp på sidan. Jag började med en fråga – och jag gav mig själv svaret.

En väninna och jag har pratat om ”demoner” en del under de senaste veckorna. Att jag kallar min ”demon”, min osäkerhet, inre kritiker och dåliga självkänsla för Luther (utan vidare hänsyn till den historiske Luther, men det har vi ju redan pratat om) är väl allmänt känt vid det här laget, och det här är hans porträtt. Inte ett ansikte utan flera. Inte ett namn, utan många – för vart och ett av de fula, elaka orden på mitt papper (och alla kom förstås inte med på bild – men jag är säker på att ni hajjar poängen) är hans namn.

Den här veckan har ovanligt många läst min blogg. Och jag har fått mängder av komplimanger för texterna jag skrivit. Både konkret om dessa båda texter, och mer generella om hur jag alltid skriver. Jätteroligt och verkligen djupt uppskattat. Men kan jag riktigt ta det till mig? Tystar det Luther och hans månghövdade anhang inom mig? Nej. Inte ens lite grand. Inte ens för stunden. Jag hör komplimangerna, uppskattar dem och blir glad åt dem – men det är en glädje som inte når in till hjärtat – eller var de nu håller till. Demonerna. Småjävlarna och deras elaka ord – och eldgafflar.

Och det gör mig sorgsen.

För självklart är det så att kreativiteten har tagit vägen någonstans i ett mörkt skrymsle i hela detta virrvar av elaka tankar – som jag tänker, om mig själv. Vem kan vara kreativt och fritt skapande med sådana svavelosande eder och hånfullhet ringande i öronen, med så mycket rädsla och oro puttrande överallt inom sig?

I helgen tog jag skrivledigt. Jag har inte skrivit vare sig blogg eller noveller eller något annat. Följden är att jag nog saknar någon halv textstump här och där till inlämningen imorgon – men jag bestämde mig för att det fick vara värt det. För det som oroat mig mest av allt under de veckor som första delkursen pågått, är att det inte varit roligt att skriva. Inte ett dugg – bara svårt, jobbigt och tungt. För att jag för varje liten text måste baxa omkring på dessa mina småjävlar, demoner, fulgubbar och elaka ord som vill sätta krokben för mig. Jag hör dem inte alltid medvetet och i ord, det ska erkännas – men de finns där och jag känner av dem, vet vad de vill säga. Vet sedan många, många år vad de vill säga.

Istället har jag ägnat så mycket tid jag bara kunnat åt annat skapande. Papper, foton, klister och krafs. Bara det var första gången på länge – jag har knappt skapat något alls sedan vi flyttade hit. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag behövde terapiskapa den här helgen, och terapiskapat har jag gjort.Det har varit fantastiskt roligt – även om jag gruvligt saknar pysselsällskap. (Jag har terroriserat mina Facebook-vänner med pysselpladder istället – ett klent substitut, men det funkar åtminstone…!)

Om det kommer att hjälpa mig med skrivandet? Det vet jag förstås inte. Min lärare skickade ut det ena av de båda nya uppgiftsbladen för en liten stund sedan. Nästa batch ska vara inlämnad den 25:e oktober, så det finns lite mer tid den här gången och det känns bra. Men mitt mål med den här delkursen är att hitta glädjen. Bara det. Ingenting annat spelar någon roll. Är det inte roligt att skriva, och jag inte kan hitta tillbaka till den glädjen… ja, då har Luther och hans demonpolare redan vunnit.

22 september 2010
av Jenny
14 kommentarer

Om Stolpersteine och en historia som inte får upprepas

Häromdagen skrev jag ett inlägg till alla som inte röstat på Sverigedemokraterna. Det här inlägget är till dig som gjorde det.

För mig är en röst på ett främlingsfientligt parti en naiv röst, en röst som präglas alltför tydligt av att faktiskt ha glömt sin historia. För det är VÅR historia, även om Sverige undgick ockupation och förhöll sig ”neutralt” under hela andra världskriget (den påstådda neutraliteten den gången kan diskuteras både länge och väl, men låt oss för enkelhetens skull lämna den aspekten obehandlad i det här inlägget). Det som hände under kriget är en del av mänsklighetens historia – oberoende av geografiska och politiska gränsdragningar.

På nära nog varje gatstump du går i den här staden, och de flesta större städer i Tyskland skulle jag tro, finner du dessa Stolpersteine. Ordet betyder snubbelstenar och är en del av ett ideellt projekt som drivs av konstnären Günter Demning under devisen ”en sten, ett namn, en människa”. Varje sten representerar nämligen en människa som en gång förts bort från sitt hem just där stenen placerats. Förts bort och i många, många fall senare mördats i något av förintelselägren runt om i Europa.

Bilderna är tagna på en gata i centrala Hamburg. Jag har ingen bild där alla stenarna på den här platsen syns, men jag kan berätta att där finns tretton stycken. Tretton stenar. Tretton människor – bortförda från sina hem, för att de tillhörde en annan kultur än den traditionellt tyska. Bortförda, säkert i skräck och djup ångest.

”Hier wohnte Alice Rosenbaum, geboren /…/ 1877, deportiert 1942 Riga, ???”

Alice var 65 år gammal när hon fördes bort. I 2000-talets Sverige skulle hon vara i pensionsålder. I Hitlers Tyskland släpades hon ut ur sitt hem, sattes på ett tåg och forslades till ett arbetsläger i Riga, där hon kanske kunde arbeta en liten tid. Hur länge orkade hon? Och vad hände sedan? Massgrav? Brasa? Ingen vet.

Charlotte var 19 när hon fördes bort. Också till Riga – där hon mördades. Avrättades.

Av misstag – eller kanske snarare olycklig obetänksamhet – såg jag filmen Holocaust när jag var 8. (Jag kan meddela att det var alldeles för tidigt.) De bilder som starkast naglat sig fast vid mina näthinnor är från en scen där två unga älskande försöker fly, men fångas in och hängs på stället, medan de försöker ta varann i hand. Var det något sådant som hände Charlotte?

Jag ser framför mig – och känner i varje cell av kroppen – själva bortförandet. Skräcken. Impulserna att slita sig fri och försöka fly. Kanske försökte de tro att ingenting farligt skulle ske, men inom sig… Inom sig tror jag att de måste ha vetat att ingenting gott väntade dem vid tågets slutstation.

(Det finns överlevare bland Stolpersteinarna också. Medan jag research-googlade för det här inlägget hittade jag den här SvD-artikeln. Cordelia Edvardson lever än idag. Men en sten har hon – i Berlin. Det står ”oberlebt” på hennes sten (se bild i artikeln) – men jag har ännu inte hittat någon sten här i Hamburg med det ordet på. Jag visste faktiskt inte att sådana stenar fanns – men nu när jag vet tänker jag leta.)

Det finns idag över 20.000 stolpersteine i nära 300 städer i Tyskland. Det är ingenting. Ingenting! Över 11 miljoner människor mördades under förintelsen – judar, jehovas vittnen, homosexuella, handikappade, sjuka, svaga och oliktänkande. Men jag snubblar på dessa stenar i princip varje gång jag rör mig på Hamburgs gator – trots att de är så långt ifrån 11 miljoner. Jag undrar om trottoarerna överhuvudtaget skulle gå att ta sig fram på, om alla 11 miljonerna stenar skulle läggas ut?

***

De tyska nationalsocialisterna började inte med att föra bort och avrätta judar och andra människor som ansågs ”lebensunwertig”. De började med att bli invalda i parlamentet. Man gjorde det genom att peka på missförhållanden i det tyska samhället – och skylla problemen på dessa utvalda grupper. I de tyska nationalsocialisternas fall var det judarna som bar den största skulden – i Sverigedemokraternas retorik är det muslimerna som är det ”största utländska hotet”.

Same shit, different name.

Jag har svårt att tänka mig att 5 procent av svenska röstdeltagare i söndags hade bilden av tyska stolpersteine i bakhuvudet när de gick till valurnan med Sverigedemokraternas valsedlar i kuverten. Mest troligt hade de ingen aning om att sådana finns (jag visste inte heller förrän jag kom hit och såg dem och undrade vad de var). Dessutom vill dessa väljare säkert påstå att det är ”stor skillnad” på Hitlers Nationalsocialister och Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Det är det inte. Nationalsocialisterna var från börjat ett radikalt parti som ville förändra sitt land, med åtgärder i linje med de som Sverigepartiet föreslår. Registrering, begränsning, ”Ordnung”. Värna om de ”äkta” tyskarna. Galenskapen, det historiska vansinnet, kom först med kriget.

Men man behöver inte förutspå krig för att inse att det är att leka med elden, att vända skulden för bristerna i vårt samhälle på en viss grupp människor. Hela resonemanget är att leka med elden, att sätta igång processer och kedjereaktioner ingen vet vart de leder – och om de kommer att kunna kontrolleras hela vägen.

***

Jag tog bilderna i maj, har nog tagit några senare också. Jag stannar ofta och läser på stenarna – jag tycker mig på något sätt ha skyldighet att göra det. Skyldighet att åtminstone ta till mig historien. Jag har tänkt att jag skulle visa dem, berätta om dem – men så har det inte blivit av. Nu kändes de aktuella igen – om än jag kanske borde ha visat dem tidigare. Men för mig lever historien – både genom dessa minnesmärken, och genom att jag väljer att minnas det som hände, inte försköna, förneka eller negligera. Jag trodde faktiskt inte att så många skulle rösta som de gjorde i söndags. Så naiv var jag.

Men jag visar dem nu i alla fall. For what it’s worth.

20 september 2010
av Jenny
18 kommentarer

Let’s talk about politik!

Igår kväll bloggade jag om att säga upp bekantskapen med folk av politiska skäl – och andra godtyckligt lösa boliner. Nu har jag inte promotat det inlägget särskilt mycket (brukar inte göra det med sånt som känns personligt på gränsen till privat, det får anses vara läsning för de verkliga trotjänarläsarna), men tycker ändå någonstans att det är anmärkningsvärt att gå in på Facebook idag, och upptäcka att just det är vad halva vänlistan sysslar med.

”Om du har röstat SD, vänligen ta bort mig från din vänlista…”

Bla, bla, bla. Jag har inte röstat SD (vilket alla mina vänner borde veta utan såna utspel) men jag har god lust att av ren princip ta bort alla som skriver något så urbota dumt.

TROR ni att man kommer åt rasism och främlingsfientlighet genom att frysa ut dem? Och låta dem BARA ha varann att snacka med? Är det vad ni tror på? Att det blir bättre då? Om någon av dina vänner har röstat SD, så har du väl för fan ett ansvar. Stå upp för fan, och argumentera för det du tror på!

Av den halvan som inte håller på att säga upp bekantskapen med eventuella vänner som röstat på SD, ägnar sig åtminstone hälften åt att på andra sätt ondgöra sig över att folk ”röstat fel”. (En kille verkade tycka att om bara alla röstat på Alliansen, så skulle allt vara bra. Jag passade på att föreslå honom att vi helt enkelt ställer in valet 2014 – så är ju saken biff!)

Hör upp nu en sekund, för det här är faktiskt viktigt: Att okunnniga, inskränkta och rädda människor OCKSÅ har rösträtt är en del av fenomenet demokrati. Det kan skrämma skiten ur oss – men det rockar också jävligt mycket fetare än alternativet!

Låt oss skärpa till oss allihop – låt oss prata politik med varann under de närmaste fyra åren. Inte bara du och jag som ändå tycker lika – utan vi alla. Ju olikare vi tycker dess bättre. Vad är det att vara rädd för, om nån tycker annorlunda än du? Du har väl mål i mun som alla andra, eller?

De haglande domedagsprofetiorna på Facebook idag är nästan mer deprimerande än valresultatet i sig. Valresultatet är inte något som hänt – det är bara en mätning. 5,6% röstade på Sverigedemokraterna – med över 80% valdeltagande kan siffran inte bortförklaras. Detta ÄR vad en stor del av svenska folket tycker och anser idag. Jag är böjd att kalla det ett ”socialt rop på hjälp”. Många människor har röstat utifrån ett missnöje som grott till bitterhet under lång, lång tid. Man förvirrar sig och blandar ihop äpplen och stångkorvar så det står härliga till (och såvitt jag förstod av någon tidningsartikel jag läste i förra veckan går SD:s skuggbudget inte ens ihop, så de löften man gett under valrörelsen är baserade på en budget som är felräknad) – men det är ”bara” ett symptom på människor som förlorat framtidstron och istället längtar tillbaka till länge sedan svunna tider.

Att så många röstar på SD är inte en sjukdom i sig – det är ett symptom. Och om vi nu ska lära oss något av det här, så är det att ta ansvar för hur det här landet mår. INTE genom att kasta ut invandrare, eller säga upp bekantskapen med folk som ”röstat fel” – utan genom att börja snacka med varann. Det gäller oss vanliga ”dödliga” – men också politikerna ”där uppe” i riksdagen. Är det någon gång det är läge att lägga ner pajer och ruttna tomater och börja prata seriöst med varandra, så är det väl nu? Det är inte läge för blockpolitiskt ställningskrig nu. Det är läge att ta det valresultat vi har, och göra det bästa av det.

Eller? Är det jag som missuppfattat syftet med att ha val överhuvudtaget?

19 september 2010
av Jenny
11 kommentarer

Blandat om ilska, bekantskaper och matsedlar

Det är ingen ordning med bloggandet nuförtiden. Jag hinner inte. Guvetvarför. Å andra sidan tycker jag ändå att jag hänger för mycket på nätet – inte minst på Facebook. Nån jävla ordning måste det bli på den saken – även om Facebook fyller en viktig funktion för mig som lämnat större delen av bekantskapskretsen i Sverige medan jag drar på äventyr i Tüsklandet. Men det finns en massa saker jag egentligen skulle vilja blogga om, men som jag aldrig hinner med – och när jag tar mig tiden blir jag ändå bara missnöjd med inläggen, därför att jag inte riktigt är DÄR när jag skriver… Ett tag var jag till och med inne på att lägga ner bloggandet, eftersom jag känner mig så onärvarande i det jag skriver… men nej. Vill ju åtminstone inte missa tioårsjubileet nästa år.

Hursomhelst. Ett litet recap-inlägg om allt och ingenting får det bli såhär på valsöndagskvisten. Om sexton minuter börjar rösträkningen, och det är oliiiiiiiidligt spännande.

Ilska 1

Upptäckte i veckan att mitt gamla (?) favvoband Linkin Park släppt en ny platta. A Thousand Suns (länk till Spotify) heter den, och är väl helt okej att lyssna på, och visst hör jag att det är de som spelar men… Linkin Park har alltid varit bandet jag drar på när jag är förbannad, det blir lite som att låta sångaren Chester Bennington utstöta mina egna primalskrik, så att jag kan bete mig som folk fast jag är förbannad. Det funkar INTE med den här plattan, den saken är klar. Här snackar vi plötsligt melodisk stämsång och smäktande (nåja) ballader. Vad fan har hänt? Har grabbarna bildat syjunta istället för pissed-off-rock-band?? Jag är besviken. A thousand Suns passerar obemärkt medan jag lagar mat – det enda primalskri plattan bjuder på heter Blackout (spotify igen), och den känns mest… pliktskyldig. ”Javisstfan – vi brukar ju skråla också, vafan vi slänger väl in en sån låt ocksårå…”

Synd. Jag hade sett fram emot nysläpp från Linkin Park – men det här var INTE worth waiting for.

Ilska 2

Förbannad – fast utan primalskrin, faktiskt – blev jag själv häromdan när en politisk diskussion på Facebook spårade ur och fick konsekvenser.

Diskussionen ägde rum i den tråd på min Facebook där jag länkade till inlägget om Skamfläckar – och personligen tyckte jag att den var både intressant och lärorik. En klok vän och jag konstaterade under den där dagen att det är bra synd att man inte pratar politik oftare än en månad vart fjärde år, det är viktiga frågor som vi inte låtsas om förutom möjlligen just inför ett val – och det ÄR synd. Vi borde prata om viktiga saker oftare. Jag skulle dock få erfara varför det är så.

Så småningom hann jag inte längre med att själv delta i diskussionen, fortsatte den på egen hand med andra inblandade till dess två ”kombattanter” med ungefär så olika åsikter man kan ha (eller ja, ingen av dem röstar SD, åtminstone), ordduellerade där i tråden. När en av dem valde att lämna diskussionen fick h*n en sista dräpande replik – så att säga i ryggen. Den repliken hade inget sakinnehåll, utan handlade bara om det faktum att h*n valde att avsluta diskussionen. Ett rent personangrepp – och jag valde att städa bort den. Den var ful och dum och hade inte där att göra, ansåg jag – men skrev också till den som skrivit den och förklarade vad jag gjort och varför.

Varvid personen i fråga på stående fot sade upp bekantskapen med mig, för att jag ”utövat censur”!

Nej, jag primalskrek inte över detta – men riktigt jävla urförbannad blev jag. Min son har en kompis som kör med det där så fort han inte får som han vill. ”Då är jag inte din vän!!” skriker han, och rusar därifrån. Grabben fyller åtta i december, så även om det är lite larvigt även barn emellan (särskilt som min son, som dessutom bara är 6, tar väldigt illa vid sig och tror att han MÅSTE göra allt ”kompisen” säger för att få behålla vänskapen), så må det väl vara hänt. Men vuxna människor kunde kanske försöka bete sig lite mognare än så?

Det roliga var att i samma tråd hade vi (dvs jag och någon annan – halva bekantskapskretsen var inne och snurrade i den där tråden nån gång under dagen, vilket i sig var jätteskoj!) också pratat om tjejen som vid förra valet sade upp bekantskapen för att jag röstat på Alliansen, och om att det ju var en rätt barnslig reaktion. Och några timmar senare händer det alltså igen – i samma tråd!

Om att säga upp bekantskaper

Ärligt talat: Säga upp bekantskapen med folk är fånigt. Otroligt fånigt. För att inte säga ovärdigt en vuxen människa. Att inte kunna hantera konflikter bättre. Det är att skjuta hela ansvaret för relationen på någon annan. ”Var som jag vill, annars kan du dra!” och ”Allt är ditt fel!” säger man – och svansar iväg, antagligen för att putsa på sin egen, illusoriska, gloria… Eller nåt. Vad vet jag?

Nu har jag berättat om två gånger när detta hänt mig. De två gångerna som inte spelar någon roll. Men det har hänt en gång när det gjorde riktigt ont. Som gör ont fortfarande. Jag hade först tänkt att jag skulle berätta om det nu också, nu när jag ändå var inne på ämnet så att säga. Men jag kan inte. Det är nästan ett år sen, men det är fortfarande för sårigt för att prata om.

Men ilskan som torsdagens händelse utlöste hjälpte åtminstone till att läka. Det minns ni väl? Den Kloka som pratade om att ”ilska är konstruktiv” – ja, jag tror faktiskt att den var det den här gången. Konstruktiv och läkande. För den fick mig att sluta skämmas, och sluta klandra mig själv för den där andra gången, den som gjorde ont. Det handlade inte om mig, om något jag gjort fel eller borde ha begripit, gjort rätt eller ändrat på. Att vara människa är att vara hel – och den helheten utgörs av glädje OCH sorg, styrka OCH svaghet, duktighet OCH brister/misslyckanden. Vänner, riktiga vänner, vänner som är värda att ha – de tycker om en som man är – med fel och brister och allt. De accepterar mina brister – och minns att de har egna. För det har vi ju – allihop. Den som är utan synd kastar första stenen, eller hur var det nu…?

Det tråkiga med såna här ”incidenter” är att de gör att jag får allt svårare att lita på folk. Jag som redan har trust-issues travade högt och lågt, får ännu svårare att våga vara mig själv i relation med andra. Jag har ju redan fått kvitto på att jag inte duger – flera gånger dessutom.

En relation kostar, i tid och energi. Jag tänker mig att det är som att plötsligt sitta med en aktieportfölj full av skrivmaskinsaktier – och sen kommer ”flugan internet” och förändrar hela marknaden. Min dyrbara investering förlorar allt värde! Förutom att när det handlar om relationer och människor är det inte bara pengar man investerat – man har investerat av sig själv. Och förlusten gräver ett stort hål, inte i plånboken – utan i själen.

Matsedlar

Jag fick frågan om hur det går med matsedlarna, och jag måste erkänna att… jag vet knappt. Den här veckan var första veckan då jag skulle köra efter matschema – och då var kidsen och jag ensamma hemma nästan hela veckan, och sen kom svärmor och hennes man, så då hade vi kräftskiva istället för min inplanerade tacopaj. Jag ställde mig inte och gjorde fisksoppa med aioli till mig själv och barnen – dessutom blev det rester av all mat jag gjorde, så summa summarum tror jag att jag lagade tre av de sju planerade rätterna för den här veckan…

Däremot behövde jag aldrig ha nån matångest – och allt fanns hemma. Jag skickade maken till affären efter bröd när han kom hem på torsdagen, mjölk köpte jag på kiosken i huset intill, men i övrigt var kylen full hela veckan, och jag behövde aldrig fundera på vad jag skulle laga.

Jag fortsätter utvärderingen, helt enkelt. Nästan alla recepten är ju nya för mig också, och det är förstås jobbigt att varenda dag laga ny mat som jag aldrig gjort förut. Men det är en mycket mindre ”jobbighet” än den tidigare vad-ska-vi-ha-till-middag-ångesten. Dessutom – ge mig några månader på mig, så ska jag nog sjutton ha nött in de här recepten så att jag kan laga dem med ögonen förbundna.

Ny kokbok och ny matordning

Det är inte bara själva veckomatsedlarna som är nya – det är också hela mattänkandet. Jag har egentligen flera gånger förut börjat äta enligt LCHF – men, som jag skrev här i förra veckan (fast det kan ha varit i en kommentar och inte i ett eget inlägg… minns inte så noga nu) har jag svårt att handskas med andra människors kommentarer om vad jag äter. Och så länge LCHF ännu anses kontroversiellt verkar det hart när omöjligt att undgå dessa ”välmenta”, men samtidigt ganska respektlösa, kommentarer om vad som är nyttigt och inte. Och då har jag flytt – och gömt mig. Vilket i det fallet innebär att jag gått tillbaka till att äta en kost som ingen bryr sig om att kommentera – även om jag mår sämre av den.

En fördel med att bo här i Tysklandet är att jag inte har så många som kan sticka sina näsor i vad jag äter – och det är ett faktum jag bestämt mig för att utnyttja. Så nu kör vi igen. Långsiktigt, den här gången finns ingen annan att rätta sig efter – eller gömma sig för.

I helgen fick jag en hett efterlängtad bokleverans från Sverige. Där fanns bland annat Anna Halléns LCHF-kokbok. Länken till Annas blogg finner ni under Mat och hälsa i länklistan till höger – jag tycker att det är en riktigt bra blogg om LCHF. Många LCHF-förespråkare bränner sin egen trovärdighet genom att ha en överspänd och allmänt halvfnoskig attityd (dårarna som rör ut smör i kaffet bara för att få i sig mer fett är ett praktexempel, ilskna Doktor Dahlkvist är en annan) – men Anna Hallén har en sund och skön inställning, tycker jag. Avspänd, som sagt. Mitt favoritinlägg är det här – rekommenderas för alla; tjocka, smala, skeptiker, nyfikna… Bara läs – alltid lär du dig något!

Sorgligt val

Och så måste jag ju avsluta detta maratonlånga inlägg med att kommentera det sorgliga valresultatet som verkar växa fram ikväll, när Sverigedemokraterna inte bara kommer in i riksdagen, utan också verkar få en vågmästarroll mellan de båda blocken. Personligen tycker jag att blockpolitik suger hästballen – för det reducerar min reella valmöjlighet. En röst på mp är det samma som en röst på s – och en röst på c är detsamma som en röst på m. Och nu kommer alltså detta lilla – men alldeles för stora – rasistparti och tar plats mitt emellan dessa båda block, och blir den som avgör varje fråga. Sorgligt.

Och sorgligt att de har sitt starkaste fäste i mina gamla hemtrakter. Det är så jag funderar på att börja gå hos talpedagog för att kamouflera bort skånskan…