Egentligen skulle jag ha bloggat de tre scrapsidorna som jag gjorde till pyssel.nets höstcrop, och jublat lite (eller lite mycket!) över att jag faktiskt gick och vann med dem allihop. Eftersom jag och barna åker nach Schweden imorgon bitti, har det varit bråda tider att bestämma vad prispengarna skulle omvandlas till. Ett kärt besvär, minsann!
Men samtidigt har saker börjat röra sig i mig, saker som jag helst skulle ha velat skulle ligga still och hålla käft, men nu rör de på sig, märkbart. Käft håller de fortfarande, vilket också gör att jag har svårt att sätta ord på dem. De tiger – och jag med dem, om än en smula… frustrerat. Jag vill förstå de här sakerna, analysera dem tills de inte ter sig så skrämmande längre, och jag ÄR inte rädd för dem, för jag vet att de inte kan komma åt mig längre – men jag kommer inte tillräckligt nära för att urskilja detaljerna.
Det kan förvisso ha att göra med höstlovet, som nu hägrar bara några timmar bort. Det känns, å ena sidan, som om terminen just börjat, och man inte riktigt kommit in i terminsrutinen än – men å andra sidan känns lovet oerhört välkommet just nu. En av de andra mammorna på skandinaviska skolan sa i våras, när jag sa att jag inte tyckte att det kändes som om vi landat än, att ”nej, nej, börja inte vänta dg det redan – för oss tog den 9 månader innan det började kännas som om vi kommit på plats”. Jag drog en lättnadens suck och tänkte jaja, då får det väl vara kaos och undantagstillstånd ett tag till då. Men – nu börjar vi ju så smått närma oss den milstolpen också (först i november, men ändå – det är nära nog nu!) – och jag känner mig fortfarande lika olandad, lika förvirrad, lika… tja.
Å andra sidan är det ingenting som egentligen påverkar min vardag. Ja, jag är vilse i pannkakan – men det gör inget. Det går bra ändå. Fast trött blir man. Och barnen också. Så just därför känns det precis lagom med höstlov precis just nu. Just som terminen börjat.
Och då kanske, kanske att jag hinner få tag i de där tankarna som börjat röra sig i mig, så att jag kan få dem ur mig. Kanske.
Eller också blir det bara scrapsidor och en rapport om vad jag fick för tjusig vinst. Det kan bli så också.
För någon vecka sedan tog jag mig fint i kragen och fick iväg en batch bilder till framkallning här i Tyskland. Jag hade fått tips om fotolabb från ett tyskt scrapforum och tänkte att ”tja, de måtte väl veta” – även om 
Tja, förutom att sidan är nästan lika rörig som bilen, så var den här sidan ganska skojig att göra. Och skojig att spara. En Saab 9.5 är inte världens minsta bil precis, men semestern 2008 (och 2009 för den delen – fast då tog jag ingen bild) utnyttjade vi varenda kubikmillimeter av bagageutrymmet… Det var helt galet, och givetvis fullständigt omöjligt att hitta nåt bland väskorna…! (Och börja inte prata med mig om takboxar – det är maken som vägrar, inte jag…!)
Den här sidan var så bra i tanken, och sen blev jag galet missnöjd med den. För plottrigt med blomstänglarna mot det mönstrade pappret, och titeln borde givetvis ha varit längst ner på sidan, för att balansera – vet inte hur jag tänkte där faktiskt. Men, men. Den får vara såhär nu – jag skyller på att jag är ringrostig efter att inte ha scrappat så mycket på sistone…
