Himmel & Ord

Hej bloggen, har du saknat mig…? Vi är hemma igen, efter 10 dagar eller så i den svenska, färgsprakande hösten. Här i Hamburg är de löv som ännu sitter på träden fortfarande förbluffande gröna – men träden börjar ändå se lite tunna ut i kalufserna. Är det så illa att tyska höstar inte bjuder på samma färgglädje som den svenska? Eller har föreställningen bara inte börjat än? Jag vet inte – men jag lever på hoppet ett tag till.

Det var inte lika kallt här som i Småland i alla fall. Vi packade bilen i morse, halkande med väskor och kassar över en glashal isgata till garageuppfart hemma hos svärmodern. Vi muttrade, men i efterhand har vi kunnat läsa om 24 avåkningar bara i Kronobergs län under dagen – varav en dödlig bara 45 minuter innan vi kom iväg imorse, och i samma trakter. Men fram kom vi – trots att det tyska stau-kaoset inträdde bara någon kilometer från färjan, och åt upp hela den 1,5-timmars marginal vi hade till sönernas tennisträning. (Fast vi hann ändå, även om det var på håret.)

Och så stod jag där och väntade medan killarna tränade (ha – ”lekte tennis” är nog en mer korrekt benämning…!) och tänkte på hur mysigt det ska bli att få ta fram min kära höst/vinterkappa och vira in mig i nu när vindjackan jag gått med sen i våras blivit för kall. Då blev jag glad och tänkte att höst är inte så dumt egentligen. Och insåg genast att jag råkat göra precis rätt, tänkt sådär som man ska – på det som är bra, och inte bara på det som är dåligt eller jobbigt. Även en blind höna hittar sig ett korn då och då, tydligen…

I bilen läste jag – nu när maken anslutit till entouraget får han göra den äran att framföra fordonet, så jag kan ägna mig åt väsentligare saker. Först en bit in i Mindfulness i hjärnan av Åsa Nilsonne – en bok om hur hjärnan påverkas av våra psykologiska processer, alltså hur det själsliga och känslomässiga påverkar hjärnans funktion som organ. Jag ska inte yttra mig så mycket om den än – har inte läst stort mycket mer än förordet än. Men den fick mig att tänka på Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som jag skrivit om förut, bland annat här. Blotta titeln säger något fundamentalt, tycker jag. Kanske säger den det viktigaste av allt, ändå. Vad det handlar om – livet. Att det ska levas, inte utkämpas.

Men jag kommer ju också på mig själv med att vara en sån som hela tiden ska kämpa. Strida. Streta. Sträva. Mot bättre vetande. Mot upprepade ambitioner att vänja mig av med dessa invanda dumheter. Jag faller ändå in i samma mönster, igen och igen.

Under Sverigeturnén hälsade jag på en bloggvän som bor en knapp timmes bilväg från min mamma. Det var första gången vi träffades, och jag satt i bilen på vägen dit och var lite nervös. Tänk om vi inte hade något att prata om? Tänk om det bara skulle bli sånt där tvunget, pinsamt stammande, flortunt ordbajsande om vädret att fylla ut tystnaden med… Tänk om jag inte kunde komma på något smart att säga? Tänk om jag skulle slänga ur mig dumheter, och avslöja att jag egentligen inte är någon… alls.

Sådant tänkte jag på i bilen på vägen dit, och försökte trösta mig med att vi alltid kunde fika i en timme medan barnen lekte – och sen åka hem igen, och glömma bort alltihop.

Men när vi sen körde hemåt igen, treåenhalv timme senare, var vi alla upprymda av lek/prat/fika/husesyn/utbyte/inspiration och dessutom en oändligt vacker nypa frisk luft i trädgården. En lisa för stadsförorenade lägenhetssjälar. Hösten visade sig från sin bästa sida den dagen – och jag kom hem med huvudet fullt av nya tankar. Både om saker Anna och jag pratat om under eftermiddagen – och om saker som väckts i mig av ATT och HUR vi pratade. Bland annat detta med min benägenhet att alltid kämpa så frenetiskt med allting. Alltid känna att det är det jag gör och presterar som avgör om jag blir accepterad eller ej. Att om jag gör fel så åker jag ur spelet. Vinna eller försvinna. Gör rätt – eller dö.

Att den här gången kliva ur sin bil och rakt in i en varm famn som dittills varit en alltigenom digital/verbal kontakt, men plötsligt blev levande och fysiskt påtaglig… Det var ett slags alkemisk händelse för mig. Ett stycke bly förvandlades till guld där och då – både samtalet i sig, och tankarna som följde med ”på köpet”.

Jag går ständigt och frågar mig vem jag är – och vet faktiskt inte riktigt svaret på det. Jag vet inte vem jag är, vad det betyder att vara jag.

Vet du? Och måste man verkligen veta? En av de många saker som slagit mig sedan dess är att det spelar ju ingen roll. Jag ÄR ju redan. Jag behöver inte BLI – jag ÄR. Människor som möter mig, de möter ju inte ett tomt skal eller ett vandrande frågetecken (eller jo, det gör de kanske ibland – men det är en helt annan sak…!), de möter en Någon. Och det som är kruxet i min osäkerhet är att jag alltid gått i villfarelsen att det är ANDRA som ska definiera den där Någon, för att sedan möjligen acceptera henne – istället för att inse att jag faktskt FÅR fylla henne, Någon-skalet, med innehåll. Mitt innehåll.

När jag då och då mötts av människor och situationer där gör-rätt-eller-dö-principen faktiskt har gällt (och det har jag gjort – inte många gånger, men det har ändå varit tillräckligt för att riva upp sår och skapa en skörhet) – har jag ”accepterat spelreglerna” och tagit på mig skulden. Det är ju inte någon annans fel att jag att jag är som jag är och inte räcker till, att jag inte lyckats leva upp till den definition eller förväntan dessa andra haft. Och så rasar hela min självkänsla ihop – tron och tilliten på min egen själva identitet.

Trots att det kanske bara handlat om att jag gjort ett (eller flera, gubevars!) misstag, eller helt enkelt triggat en rädsla hos den andra personen. Sådant kan man se i efterhand – inte just när man står mitt i det. Distansen är nödvändig – och den tar tid. År.

Att kliva ur bilen och de oroliga tankarna och rakt in i Annas välkomstkram gjorde det så uppenbart klart att jag är Någon – även om jag inte själv alla gånger är medveten om det. Och det var ett skönt möte för en trasig knasboll som jag. Dessutom pratade vi om saker som fick mig att tänka vidare. På att leva sitt liv, inte vinna ett krig – till exempel.

Kanske kommer det mer om det här – kanske inte. Jag vet inte just nu, faktiskt. Det jag vet är att jag är tillbaka i Tyskland, tillbaka i vardagen igen. Det känns helt okej, faktiskt. Och imorgon ska jag gå och få min Atlaskota korrigerad. Apropå skrämmande saker…!