by Jenny -

Fotografisk hang-up

Jag börjar ana en ”major hangup” vad gäller fotografering i den här stan. Eller – snarare vad gäller att fotografera den här stan. Jag vet inte vad det är. Jag tar kameran, oömma kläder och gott humör med mig, och ger mig av med öppet sinne och foträta skor. Ger mig tid. Strosar förutsättningslöst. Låter slumpen välja väg.

Reträtten känns alltid lika neslig. Minneskortet ekar halvtomt i kameran. Hågen skvalpar i knähöjd. Die schönste Stadt der Welt, va? Var fan då??

En del ligger förstås i stadens historia. Så mycket som en gång fanns, finns inte mer. Det som byggts sedan kriget kännetecknas av brådska. En brådska att återuppbygga, fylla igen luckor och begrava onda minnen. Och så den praktiska brådskan förstås – folk måste bo, arbeta, leva. Staden måste leva – så bygg, bygg, bygg.

Jag bor i ett av de där husen. Det är byggt på femtiotalet, över källaren till huset som stod här förut. Utanpå ser det helt klart ut som ett hus, men akustiken inomhus vittnar om att det i själva verket rör sig om ett flervåningstält. Brådska, bygg, bygg. Folk måste bo, staden måste leva.

Mest av allt sedan vi flyttade hit, funderar jag på hur man lever med och präglas av sin historia. Av den historien. Tysk TV visar ändlösa rader krigsdokumentärer, skoningslöst ältande det som hände – nästan nyss. På gatorna lyser snubbelstenarna, med sina historier om bortförda människor. Maken frågade en kollega om hon tänkte på det där. Hon svarade att hon inte ville bli anklagad för det som hände. Hon är i min ålder – självklart anklagar ingen henne. Hon var inte med. Men hennes svar är  defensivt.

Jag går runt i staden, muttrande och småsvärande över att jag aldrig tycks hitta det där jag letar efter – det där som riktigt når och väcker min lust att höja kameran, och så funderar jag på hur alltsammans hänger ihop. Hänger det ihop? Jag ser de själlösa hastbyggena, trötta betongbyggnader med utsikt över hamnens ordnade myller av lastkranar, och jag tänker på att tyskarna och deras liv verkar så praktiskt orienterat. Funktion och rationalitet über alles. Folk måste bo, staden måste leva. Lösning: infrastruktur, handel och export. Räta linjer, funktion och effektivitet – se så, geht los!

Jag vet inte. Jag fabulerar vilt här, en okunnig nykomlings fria fantasier.

Men det saknas något, känner jag när jag traskar runt med kameran muntert (till att börja med åtminstone, men för varje timme allt mer i moll) dinglande mot bröstet. Jag ska inte säga att det saknas själ, det vore alltför kategoriskt. Allt som lever har själ.

Men allting här verkar så jävla praktiskt, så rätvinkligt, funktionellt och kantigt. Ge mig onödiga krumsprång, bus och impulser för böfvelen! Men det enda bus jag hittar är destruktivt, maniskt graffiti – och stadsfinansierade väggmålningar.

Tanken som slog mig, den möjliga, potentiella kopplingen som uppstod i min fantasi under den här fotopromenaden var, att den som tyngs av skuld kanske inte riktigt tillåter sig bus och krumsprång. Den som tyngs av skuld vill göra rätt för sig, varken mer eller mindre. Man vill följa räta linjer, och vara säker på att man går kortaste vägen till en funktionell målsättning. Att plötsligt tala om skönhet, lust och fritt skapande – annat än i rent produktiv mening – kanske känns… förmätet?

Jag menar inte att jag tror att tyska människor går och tänker såhär. Vad jag funderar på är om det finns sådana drag invävda i kulturen – omedvetet, som all kulturell prägling. Om det följer av att födas, leva och bo i flervånings gipstält med akustik à la resonanslåda, byggda i hast för att skyla ärren efter det ofattbara…?

Som sagt – jag fantiserar. Det är väl ett tafatt försök att känna in och förstå miljön omkring mig. Det där som jag aldrig lyckas få grepp om.

by Jenny -

Om nöden att äga en kakburk

Det var nästan lite spooky att gå in i mataffärn idag. Tyskarna har ju börjat bulla upp för julen, gubevars. Minns ni snövallarna längs vägarna vintern 1978-79, så kan ni föreställa er på ett ungefär hur det är att gå i en tysk mataffär i dessa dagar. Över en höjer sig formliga BERG av chokladkalendrar, pudersockeranvräkta ”Stollen” och specialutgåvor av alla slags sötsaker som tänkas kan – och några till.

Att tyskar gillar Süßigkeiten är knappast någon nyhet – och de verkar inte göra några undantag till jul…! En sak som känns positiv i sammanhanget är att medan svenskar köper ICAs chokladkalender för 10:- stycket, innehållande 24 små formgjutna klumpar av socker och palmolja med en lätt doft av kakao – är det riktiga doningar som tornar upp sig i de tyska matvarubutikerna. Lindts chokladkalender i tvåpack (märkt med ”Für mich” och ”Für dich” – lite gulligt, faktiskt) à €29.95 trängs med Hachels chokladkalender à €15 och kalendrar med Lübecker-marzipan á €20, sisådär.

Och så var det ju den där kakburken. Jag äter kolhydratfritt, så jag får inte äta några kakor alls – men den där burken måste jag bara äga. Det är den första souvenir jag köpt sedan vi flyttade hit, åtminstone den första som verkligen ÄR en souvenir. Jag vet inte om det är samma Lokstedt som ligger 10 minuter härifrån – fabriken ser inte riktigt bekant ut – men jag bestämde mig för att nu är det det.

Jag var till och med tvungen att köpa en extra (det var dessutom den sista de hade, tills nästa jul…!) till våra vänner som bor precis så att vi kliver av vid busshållplatsen Lokstedter weg när vi åker till dem.

Min burk kommer antagligen att få bo i närheten av mitt pyssel, och innehålla stämpeldynor eller bandstumpar eller knappar eller pappersblommor eller något annat spännande. Det får vi se. Först måste jag ju bli av med kakorna…!

by Jenny -

Exkursion i fotoarkivet

För någon vecka sedan tog jag mig fint i kragen och fick iväg en batch bilder till framkallning här i Tyskland. Jag hade fått tips om fotolabb från ett tyskt scrapforum och tänkte att ”tja, de måtte väl veta” – även om webbsidan där jag laddade upp bilderna gjorde ett slags ”kom-å-köp-konserverad-gröt”-intryck. Med facit i hand kan jag konstatera att tyska scrappare kanske inte är riktigt lika kräsna med fotokvaliteten som svenska – för det jag fick hem var bleka bilder på dassigt papper, och jag blir bara irriterad av att se dem… Alltså – bakläxa, fast den här gången går uppdraget till Crimson, eftersom jag nu ändå ska gästa svensk mark inom kort.

När jag beställde bilderna här i Tyskland, hade jag inte hunnit genom alla månader sedan min förra fotobeställning – som jag alltså tror att jag gjorde i slutet av förra sommaren… Så nu satt jag här och gick igenom bilder från oktober 2009. Och hittade bland annat den här. Den ger mig en sån hemlängtan, och får mig (än en gång) att undra vad tusan vi har gjort mot barnen. Hur tänkte vi när vi bosatte oss mitt i stan, egentligen?

Suck. Jaja. Det är svårt att förhålla sig till saker som är bra och dåligt – här respektive där. Det är lite av varje på båda hållen. Förstås. Jag är fortfarande medveten om att jag inte ”landat” färdigt, och att jag långt ifrån känner mig hemma här – men jag känner normalt inget skriande behov av den sortens ”landning” heller. Det är ett ”undantagstillstånd” – men det är okej.

Men så kommer det ögonblick… När jag håller på att få spader på det mikroskopiska köket, där ingenting får plats, och alla grejer bara belamrar de få ytorna som finns – och jag tänker på mitt fina kök hemma i Norra Utposterna, med nästan löjligt mycket förvaringslådor och skåp och grejer. När jag drabbar samman med lokalbefolkningen (lyckades fräsa ifrån på tyska häromdagen, och imponerade rent av på mig själv…!). Och när jag ser bilder som den här.  Ååå, då önskar jag att vi var där. Just där i den stunden då jag tog bilden – och att den stunden fick vara evig.