Det har varit dåligt med uppdateringar ett tag. Jag vet. Livet utgör just nu en rätt märklig fläta av tid och rum och nu och då och jag och andra och… Som sagt – en rätt märklig fläta. Och jag lever den, bäst jag kan. Tjejen på den här bilden spelar en viss roll i det som händer, därför tänkte jag att ni skulle få träffa henne.
Hon är den jag en gång var. 18 år, duktig i skolan, hyggligt söt under permanenten, smal – fast gömd i fem nummer för stora kläder eftersom hon själv bara såg fett i stora valkar överallt och ansåg sig närmast kriminellt ful. Jag blev allt mindre, men klädde mig i allt större kläder. Go figure.
Jag borde kanske låta henne vila i frid. Så mycket vatten har passerat under broarna, och man kan aldrig två gånger stiga ner i samma flod, och allt det där. Ändå har jag rotat fram henne nu och försöker på något sätt tränga mig tillbaka in i minnet av den jag var. För att minnas. För att jag behöver minnas, just nu – tjugo år senare.
Jag har en vän, en fin vän som jag tycker mycket om. Hon kämpar just nu – mot ätstörning, mot ångest. Vi pratar. Vi pratar länge. Och ofta. Hon vet att jag en gång varit där hon är, att jag förstår. Jag vet att jag en gång kravlat mig ur den avgrunden – jag måste bara minnas hur. Inte för att min väg går att renodla, klippa ut och klistra in ovanpå hennes liv och använda som en mall – men för att jag ska kunna hitta tankar som håller att stödja på, medan hon trevar sig fram efter fast mark under fötterna igen. För det är som att ta sig ur ett träsk. Kämpar du och får panik, drar det ner dig, och du fastnar bara djupare. Det måste gå varsamt till, och det måste vara genom att hitta tuvor som bär.
Jag minns hur mycket beröm jag fick, ständigt detta beröm. Vad mycket du gått ner, vad DUKTIG du är. Vad SNYGG du är nu. Varje gång var som en heroinfix för en junkie. Orden smalt in i mig, in i varenda cell. Duktig. Smal. Snygg. Duktig. Smal. Snygg. Duktig. Smal. Snygg. Orden blev till något mer än en identitet – de blev som en hel världsbild. Världen definierades av denna duktighet, av min prestation att inte äta och min ständigt sjunkande vikt. Det var det enda som fanns, de enda giltiga parametrarna. Allt annat var… en oförstående axelryckning.
Och så räknandet. Oj så jag minns räknandet. Jag visste exakt antal kalorier i precis all mat som fanns. Och jag räknade. Invecklade formler och ekvationer, logiska och begripliga blott och bart i min egen värld. Jag minns inte längre hur jag räknade – men jag minns att jag gjorde det. Det var det enda jag gjorde. Till och med när jag bara åt en apelsin varannan dag var det för mig en fullt logiskt försvarbar och rimlig diet – uträknad baserat på min dåvarande vikt, aktivitetsnivå och skriande behov av att gå ner mer. ”Jag har att ta av”, sa jag – hela tiden.
***
Så, låt oss anta att du står nära en person som kämpar mot ätstörning. Du står helt nära och ser vad som händer. Du lider med henne, skräms av att se sjukdomen förstöra en person du tycker om. Du är medpassagerare till en fartblind bilförare – i en situation där ni helt plötsligt inte alls talar samma språk.
(Det är inte alls helt ovanligt med ätstörningar bland killar/män, men majoriteten konstaterade fall är fortfarande tjejer/kvinnor – och min kämpande vän är en kvinna, så för enkelhetens skull tänker jag i fortsättningen skriva som om det är en kvinna det handlar om. Men jag vill ha det sagt i alla fall, att jag är medveten om att det inte alltid är så.)
Hon ser ut som vanligt – om än smalare och smalare – hon är samma person som vanligt och många gånger resonerar hon precis som vanligt. Och hon är ju smart, du vet ju att hon är en klok och logisk och vettig person – hon måste ju fatta vad hon håller på med? Så du säger det till henne. Talar till hennes förnuft: ”Bra jobbat, du är skitfin som du är nu, men nu måste du börja äta normalt igen!” Du ropar ut orden med all den frustration och oro du känner för din vän, som förstör sig själv för att ångesten säger åt henne att hon måste göra så.
Men orden skär sönder henne, och ur henne väller fram en ångest du inte vare sig kan förstå eller relatera till – och som hon bara kan stävja genom än hårdare kontroll, än mer invecklade formler och ekvationer för hur många brödsmulor hon kan unna sig att äta på en dag, eller hur många dagars energi som finns i en apelsin.
Fast du bara ville väl.
Men ni pratar inte samma språk längre. Det är det du måste ta med dig in i mötet. När det gäller maten och ätandet och vikten och ångesten kanske orden låter lika – men de kommer från helt skilda språk, och betyder helt olika saker för er båda. Så vad gör man? Ska man inte prata om mat alls? Nej. Eller – du kan säkert fråga lite i förbigående sådär. Som man frågar om vädret. ”Käkat nåt i dag då? Jaså inte, nähänä. Nä det kan ju bli så ibland.”
Tricket är att våga prata om det andra. Det som det verkligen handlar om – om människan.
***
Jag har funderat de här veckorna på hur vi ser på varann egentligen – och vad det gör med oss. Låt oss göra en snabb tankeövning: Tänk på en komplimang du gett någon – snabbt, spontant!
Jag tror att 9 av 10 personer tänker något i stil med ”Vilken snygg kofta du har idag” eller ”Vad snygg du är i håret!” eller rent av den gamla klassikern ”Vad snygg du är, har du gått ner i vikt?”. Snygg, snygg, snygg och snygg. Varför är det så mycket enklare att berömma någon till utseendet – eller rent av ännu ytligare, hennes kläder!
Det här är högst ovetenskapliga reflektioner, jag påstår inte att jag har belägg för något av detta, men jag har en känsla av att av alla utdelade komplimanger en vanlig dag, så rör 90 % utseende, kläder, yta. (Av de resterande tror jag för övrigt att säkert 90 % syftar till en prestation av något slag – vilket också kan få knepiga konsekvenser.)
Men när berömmer vi, eller bekräftar, eller ens bemödar oss om att visa att vi ser – varandras insidor? Hur ofta vågar vi säga ”Du, jag tycker så mycket om att bara vara med dig – du är så mysig/härlig/trevlig/underbar!”. För det låter så jönsigt, och sånt kan man väl inte bara kläcka ur sig…!
Att mötas på ett ”själsligt” plan, och bejaka varandra för våra inre kvaliteter och personligheter – med brister, skavanker och allt – blir så mycket större, och innebär att vi också blottar oss själva så mycket mer än om vi bara kläcker ur oss ett hastigt ”Wow, snygg kofta!”.
När en kär vän får en sjukdom som ätstörning och mår uppenbart dåligt alldeles i din närhet – då är det fullt naturligt att du vill säga och göra saker som gör vännen glad igen. Men det är fel läge att ta fram de gamla vanliga flortunna komplimangerna. Utseendekomplimangerna kan du helt enkelt ta och spola ner på närmsta toalett – de har ingenting gott att komma med. Snarare tvärtom.
För vad tror du att du egentligen säger till din vän – när du säger ”Du är jättesnygg nu”? Jag kan lova dig att din vän bara hör den osagda fortsättningen: ”…för fy fan vad du såg jävlig ut innan, se för guds skull till att du aldrig-aldrig-aldrig blir så fet igen.” Större delen av min sjukdomsperiod var jag helt på det klara med att jag redan hade ”gått i mål”, viktmässigt. Jag skulle bara ha ”lite marginal”, för att inte gå upp igen.
Gör inte misstaget att tro att du kan få din vän att plötsligt se sig i spegeln och se det du ser – och tycka sig vara snygg. Det du måste göra är att få henne att känna sig som en värdefull människa. För det är där hon tappat bort sig. Hennes ekvationer och formler rymmer inga parametrar för mänskligt värde, de rymmer bara kalorier och förbrukning och träning och kompensation.
En liten utsvävning, eller en illustration, kanske: Har du sett Carl Sagans förklaring av fjärde dimensionen? (Jag har redan länkat till den åtskilliga gånger – den är bra, på många sätt!) Han förklarar först skillnaden mellan andra och tredje dimensionen, eftersom dessa båda är visuellt begripliga för människan – och han förklarar det genom att beskriva en tvådimensionell värld, kallad Flatland. I Flatland existerar bara två dimensioner, och ingen kan ens föreställa sig riktningen upp, det finns ingen referensram för ”upp”. Ungefär så är det med en ätstörd person och mänskliga värden utöver vikt och prestation – det finns inte längre någon referensram för sådana värden. Sjukdomen har stulit den ”dimensionen” – och det blir en lång process för dig och din vän och hennes terapeuter att gemensamt återskapa den referensramen.
Ett minne jag fångat upp ur den där bilden är just detta – att en av de saker sjukdomen tar ifrån en är känslan av identitet. Jag var siffran på vågen, så enkelt var det bara. ”Hej – 54 kg, det är jag det!” eller ”Idag är jag 56,3 och vill bara dö.”
Att hjälpa en vän med ätstörningar handlar inte om att förmå henne att äta igen, eller att övertyga henne om att hon är snygg nu. Att hjälpa henne handlar om att hjälpa henne att minnas vem hon är, och hur bra det är att just hon är – just som hon.
”Cherry on top – for beautiful blogs with that little bit extra”. 
