Den här boken var den sista av de fyra jag plöjde under veckan i Småland för över en månad sedan. Förvisso har jag försökt att sprida ut mina bokrecensioner lite, med tanke på att de ofta blir ganska långa och mastiga – fast den här långa väntan kändes väl lite överdriven, kanske…
Nu kanske ni tror att det betyder att det här var en dålig bok – den ser faktiskt inte så himla spännande ut på utsidan, måste man tillstå. Och om jag sen dessutom berättar att det rör sig om en diktroman om en fjortistjej, då gissar jag att hälften av läsarna hoppar av redan här. Helt i onödan, faktiskt – jag blev riktigt förtjust i den här boken, trots att jag inte skulle ha tagit i den med tång när jag var fjorton.
Jag tror att det kanske är det som är bokens både storhet och nackdel faktiskt – att den träffsäkert skildrar en målgrupp som själv fnyser föraktfullt åt den. Varken jag själv eller någon av mina kurskamrater ansåg att det här var en bok vi skulle ha läst som tonåringar – men vi var alla rörande överens om att den var överraskande bra. Så – kanske kan man föreslå att det här är en bra bok för tonårsföräldrar?
Fast då kanske någon tror att det är en handbok i ”Konsten att handskas med en tonåring” – och det är det ju inte heller. Det är en roman. En poesiroman. Huvudpersonen är tonårstjejen Tove och berättelsen skulle kunna vara hämtad ur hennes dagbok. Boken är egentligen inte speciellt dramatiskt upplagd, behållningen ligger snarare i de finstämda dikterna som målar upp de tankar och känslor som präglar Toves värld – den där världen som ibland kan te sig så fullständigt främmande för en vuxen som står utanför den och försöker agera rättrådig förälder.
Jag har bläddrat lite, försökt hitta nån snutt att citera, någon som fångar det jag gillade med den här boken. Men det är svårt. Det jag gillade med boken var ju helheten bortom diktmosaiken, så att säga. Men okej – ett litet stycke måste jag ge er, som aptitretare. Det här stycket förklarar bokens titel, lite indirekt sådär:
Recept på människokött (s 64)
I Märsta
fräser flygplanen förbi,
blanka av längtan
på väg mot coola ställen.
Och på marken går folk omking med hundar,
snorungar ivägen
med sina cyklar
precis som överallt,
inte ett spår
av alla kriminalzombies
som morsan/farsan tror
att jag ska bli uppkäkad av.
/…/
Hon tecknar tydliga och ganska yviga bilder med sin tonåriga berättarröst – huvudpersonen Tove. Jag vet att hon är uppdiktad av en kulturskribent i medelåldern/min ålder – men Tove är trovärdig. Åtminstone för mig som medelålders läsare – och mamma, en sån där ”jobbig fångvaktarsnuthagga” som Tove uttrycker det.
Jag skulle, som sagt, inte ha tagit i den här boken ens med tång när jag var tonåring. Jag kan inte komma på någon i min dåtida bekantskapskrets som inte hellre skulle dö med brallorna nere än bli ertappade med att läsa poesi, frivilligt. Typ. Jag skrev ingen poesi heller på den tiden – det har jag ju börjat med nu på äldre dagar, efter trettio åtminstone. Fast där kanske det är jag som var ovanlig? Den enda som inte fattade den förlösande tjusningen med att skriva poesi? Jag kanske har missuppfattat det där med brallorna nere kontra att ertappas med en diktbok…? Kommentera gärna, jag är nyfiken!
Jag sträckläste boken på en kväll. Den var lätt att läsa fort, och jag tyckte att den gjorde sig ganska väl i ett högt tempo. Vuxendiktsamlingar kan man ju ofta behöva ge tid och pauser till, för att låta dem sjunka in. Det kan man säkert göra med den här boken också, men jag tyckte att jag fick en känsla för tonåringars hektiska liv och tvära känslokast just genom att sträckläsa boken. Det var en trevlig läskväll – helt och hållet en bok jag inte skulle ha läst om jag inte fått den föreslagen genom litteraturförteckningen, men också en bok jag är glad att ha funnit.