Bilderna från Japan visas överallt, i tidningar, TV och aldrig sinande twitterlänkar. De är alla outsägligt skrämmande.

Den här filmen berör mig nästan starkast av allt jag sett hittills- just för att den är filmad av en vanlig privatperson, själv på flykt undan vattenmassorna. Jag kan bara tänka mig att en av bilarna som guppar förbi i filmens första halva är hans egen, att butiken som vattenfylls för att sedan gnisslande dras med av vattnet, är den matvarubutik han själv brukat gå till. Ända tills i förrgår.

Filmarens tystnad genom filmen känns så fruktansvärt talande. Jag ser filmen, ser vattnet forsa fram genom det som tills nyss var människors hem, och jag finner inte heller några ord. Vattnet rör sig också i en slags tystnad. Skrider närmast fram, med en majestätisk stillsamhet, lägger människans värld under sig – inte med en brutalt vrålande råstyrka, utan smygande, nästan som en smekning. En iskallt förödande smekning.