Den här boken, Igelkottens elegans av Muriel Barbery, skulle jag egentligen ha läst för länge, länge sen. Första gången jag såg den, eller åtminstone på sätt och vis såg den, då var den inte ens utgiven på svenska. Niclas som delvis står för formgivningen av boken twittrade om boken medan han jobbade med omslaget och när han sedan visade en bild på det rykande färska omslaget tänkte jag direkt att ”Den boken måste jag läsa så fort den kommer ut!”.

Jo tjena. Det var 2009 det. Nåja – nu har jag läst den i alla fall.

Faran med att vänta så länge med att läsa en populär bok är att man, om än mot bättre vetande, färgas av vad ”alla andra” tyckt. Och det är synd – om vilken bok som helst – att behäftas med förutfattade meningar, egentligen oavsett i vilken riktning de går.

Jag jämför lite grand med de många människor som läste Alkemisten för att ”alla” sa att den var så fantastisk. Till och med förlaget marknadsförde den som en ”magisk” bok som ”verkligen kan förändra liv”. Det är svårt att inte få förutfattade meningar om boken mot den bakgrunden. Så – många människor grep sig an Alkemisten med ett mentalt ”Oboy, oboy, oboy, snart kommer det att hända grejer…!” – och efteråt var de givetvis djupt besvikna. ”Vars är den alkemiska magin och de litterära fyrverkerierna som skulle fylla varenda sida? Det där var ju bara en bok…!”

Personligen hör jag definitivt till Alkemistens tillskyndare – jag hann läsa den innan den blev alltför hårt promotad som ”magisk” och allt vad det var. Däremot förstår jag dem som förväntat sig mer, givet alla översvallande omdömen boken fick, både från kritiker och läsare. Och när det gäller Igelkottens elegans gick jag själv på precis samma ”nit”. Jag hade väntat mig mer.

Jag känner mig lite fånig, det måste jag erkänna. Jag vet ju bättre, som sagt. Eller – borde åtminstone ha gjort det.

Och missförstå mig inte nu – det är ingen dålig bok, inte alls. Den är välskriven, intressant och strukturerad på ett sätt som känns lite nytt och behagligt dynamiskt att läsa. Det är mycket i den som är bra. Men den var inte så fantastisk som jag hade förväntat mig utifrån vad jag hade hört från andra.

Bitvis tog det nästan emot att plöja sig vidare. Inte för att texten i sig var svår – jag skulle säga att den var lite sirlig, fast då skulle ni tro att jag menar att den använde gammeldags och konstiga ord, och det gör den inte. Det är mer en ”sirlig känsla” i själva språkstrukturen, som jag har svårt att sätta fingret på – mer om det senare.

Men jag hade exempelvis väldigt svårt för den yngre av bokens huvudpersoner, 12-åriga Paloma Josse som framträder i boken i form av högtravande och rätt egofixerade dagboksanteckningar. Hon beskriver sig själv som en slags felfri übermensch, fångad i en ond värld av mänsklig futtighet. Jag tänkte på tonårsarrogans och hoppades i det längsta att boken skulle bjuda på någon slags vändning där jag skulle få se Paloma genom någon annans ögon. Men när det väl händer, när portvakterskan Renée beskriver flickan – är bilden av Paloma lika okritiskt förskönande, och det gör henne föga trovärdig för mig.

Överhuvudtaget känns personskildringarna rätt svartvita – möjligen med undantag för Renée, som är den egentliga huvudkaraktären i boken. Hon är en beläst, filosofiskt sinnad portvakt – som är livrädd att de boende i huset hon sköter om ska upptäcka att hon inte är så dum som en portvakterska förväntas vara. Just det där med att hon spelar dum inför de boende i huset – som alla är rika som troll, neurotiska och enfaldiga – är bokens huvudpremiss, kring detta utspelas en mängd händelser och förvecklingar, då Renée så när försäger sig, och måste skyla över med extra tröghet. Jag vet inte jag… Jag köper inte det där charadspelet riktigt. Det är – återigen lite väl svartvitt. Världen består inte av rika kräk och fattiga dumskallar – men Renée verkar utgå från det – och boken lyckas inte riktigt med att nyansera den premissen.

Men visst, bortser man från sådana lite karikatyriska drag, har boken en skön balans mellan humor, djup och stillsamhet. Jag är glad att ha läst den – men rekommenderar hugade läsare att ta de fan-tas-tiska recensioner och tyckanden som följer Igelkottens elegans med en liten nypa salt, just för att få göra sin egen läsupplevelse. Det är den värd.

En sak som jag funderade på när jag läste var om man kan urskilja något särskiljande drag hos fransk litteratur. Jag har läst mycket lite av franska författare – det är den här och så något litet av Anna Gavalda (som jag ju inte heller blev vidare imponerad av, motvalls som jag ju är) och har jag vaga minnen av en och annan bok jag läste i min ungdom. Men jag inbillar mig att det finns ett drag där, en gemensam nämnare som jag ännu inte riktigt kan sätta fingret på – ”sirlighet” är det ord jag kommer att tänka på, men jag är rädd att jag behöver plöja fler franska författare för att kunna utveckla det närmare.

Tips på modern fransk litteratur (i översättning, föv böfvelen!) emottages tacksamt…!