Förra veckan ägnade jag mig åt dedikerat och intensivt hetsskrivande. Det var inte särskilt roligt och det blev definitivt inte särskilt bra – men det blev klart, det blev inskickat och jag blev fri. Det var det långa jullovet och att barnen fick influensa i två veckor direkt efter lovet som gjorde att jag kommit rejält efter i kursjobbet.
Den här veckan flödar inspirationen i takt med solskenet. När jag inte längre måste hetsskriva bara för att ”få in nåt” känns det plötsligt roligt att skriva igen. Idéerna kommer och lusten att skriva följer med.
Jag tänker på platser där man inte värdesätter lust och frihet som drivkrafter, utan snarare verkar skrämmas av dem – för att de inte är fyrkantiga och står på en prioritetslista, kanske? Men så varför står inte lust, inspiration, glädje, frihet på priolistorna? Har vi (de) blivit så maskinellt präglade att de verkligen inte ser nyttan med dessa mänskliga drivkrafter? För det är vad de är – drivkrafter som stimulerar det mänskliga i oss. När man glömmer, eller decimerar, sådana faktorer börjar jag undra. Tror vi faktiskt att det vore bättre om människor vore maskiner? Inputvariabler, kort och effektiv process – och sen output enligt linjära rätt-fel-modellen.
Vill vi verkligen inte göra bra saker längre?
”Det lilla extra” – ska det verkligen bara handla om lila kaffe? Och inte om drömmar, livsuppgifter – mänsklighet? Vilka vill vi vara egentligen? Vill vi vara den som efteråt står och säger – ”jamen jag följde bara order”, eller vill vi veta att vi gjorde något vi trodde på och ville stå för?
När jag gick till Kindergarten med minstingen i morse, passerade vi ett litet torg (eller ja, i Sverige skulle ingen människa kalla det där för ett torg, men här är det en Platz som är uppkallad efter en person som levde och verkade i området) och där gick en man och sopade upp vintergrus (och fimpar från yrkesgymnasiet som ligger just där).
Han fick mig ofelbart att tänka på gatsoparen i boken Momo eller kampen om tiden (Originaltitel: Momo: oder Die seltsame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Menschen die gestohlene Zeit zurückbrachte. Ifall nån alltid gått och undrat). Han är en mycket stolt gatsopare, och förklarar för Momo att ”man får inte tänka på HELA gatan” när man börjar, utan att man sopar en liten bit i taget och gör det helhjärtat. (Det är över 20 år sedan jag läste boken, så notera att citatet är fritt ur hjärta och minne… Jag ska snart läsa om den – fast på tyska, tänkte jag. Hugaligen.)
Det han pratar om är att ha närvaro i det man gör. Finna mening och glädje i häret och nuet. Vara stolt över den man är, och det man gör. Och han säger att det är ett val man gör.
Jag vet inte, men ibland får jag en känsla av att vi lite grand skäms över oss själva. Över vår mänsklighet. Över att vi inte är maskiner som raskt processar vår input och levererar ett korrekt och säkerställt resultat. Åtminstone är vi definitivt inte stolta över vår mänsklighet – vi ser den snarare som ett tillkortakommande. Gör vi inte det? Vi rationaliserar bort frihet och inspiration till kategorin ”Övrigt och oviktigt”, skiljer den från produktionsprocessen – där den ju ändå bara är en ovidkommande störning.
Jaja, det är klart att det finns kreativa arbetsplatser. De kallas reklambyråer, och många gånger tycker jag att friheten och kreativiteten där verkar så kodad att jag undrar hur ”fri” den egentligen är. Det ligger i sakens natur att en reklambyrå ska vara en ”kreativt frigjord” arbetsmiljö. Men alla andra arbetsplatser då? Hur många vinnlägger sig om att tillvarata kreativiteten som en verkligt åtråvärd tillgång i arbetsprocessen?
(Hur ofta är inte kreativitetsfrämjandet förlagt till de absolut mest avskyvärda övningarna på så kallade ”kick-off”- eller ”team-buildning”-konferenser…?)
Nåväl. Frihet är definitivt da shit, när det gäller att få inspiration och skaparlust att flöda. Solsken skadar inte heller.
