Himmel & Ord

Undvik: ”Att springa”

| 4 kommentarer

”Sidan 49. Det börjar ta emot. #böckermanintevaltsjälv”

Så skrev jag på Twitter för någon vecka sedan. Boken som började ta emot redan på sidan 49 var den här:

Igår gav jag mig själv litterär asyl från den här boken, då hade jag pinat mig till sidan 203 (av nåt på 400), med ett alltjämt växande motstånd. Det här är helt enkelt ingen bra bok. Jag vill gå så långt att jag sätter den som en av de sämre jag läst. (Eller ja, försökt läsa, då…)

Berättelsen handlar om övergrepp mot barn – och i viss mån mot kvinnor. Karaktärerna är stereotypa, och berättelsen onyanserad – vilket i relation till angelägna ämnet skapar en berättelse som mest känns som ett pornografiskt frossande i incestuös misär. Och då har jag alltså ändå inte läst mer än halva boken.

#böcker-man-inte-valt-själv skrev jag på twitter – för boken är alltså månadens läsning till en bokklubb jag gärna vill vara med i (vilket vi ska återkomma till, så småningom). Idag träffade jag tjejen som bjudit in mig till klubben (och vars bok jag lånat). Hon frågade försynt vad jag tyckte – och jag kunde inte annat än svara att jag inte klarade av att läsa den. Jag sa att jag funderade på att hoppa över det mesta och läsa de sista kapitlen, bara för att kunna vara med i diskussionen på tisdag. Då svarade hon: ”Du – jag tycker inte du ska läsa de sista kapitlen heller, om du har svårt för boken redan nu.”

Jag hade faktiskt läst ett par recensioner som sa ungefär detsamma – att boken blir värre och värre, mörkare och mörkare. Och om jag redan halvvägs tycker att boken ägnar sig åt ett onyanserat frossande… Nej, då tror inte jag heller att jag vill läsa tvåhundra sidor av ”same-same-but-more”…

På sätt och vis för den här boken mig fram till samma frågeställning som häromsistens, när jag frågade mig vad boken egentligen har för roll, eller funktion att fylla. Är det bra att någon skriver en bok som får läsarna att påminnas om att det finns vuxna som förgriper sig på barn och tillfogar dem livslånga trasigheter, är själva påminnelsen ett mål i sig?

Jag känner nog att det inte räcker. Att jag vill ställa högre krav på den som ger sig på att skriva om något så viktigt som utsatthet – krav på fler nyanser i färglådan, om inte annat. Att inte förenkla världen – och därmed i någon mån förringa verklighetens utsatta – till dessa stereotypa, alltigenom onda eller goda människor. Verkligheten är inte svart och vit, med skarpa skiljelinjer emellan. I en humorbok kan det ibland vara skojigt när författare lekt med stereotypa drag hos karaktärer, därför att de ändå är karikatyrer som gör sig i en sådan berättelse. Men här, i en berättelse om utsatthet… Då blir karikatyren snarast ett hån.

4 kommentarer

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.