26 april 2011
av Jenny
6 kommentarer

Trettioåtta

Tjahapp. Så var det dags igen. 38 den här gången. Jag försöker känna efter – ni vet som när man var liten och alla vuxne prompt skulle fråga hur det ”kändes” att vara åtta år istället för sju, och sådär. Fast jag vet inte riktigt hur det ska kännas.

Jag känner mig inte särskilt åldersnojig. Möjligen kan jag känna en slags stress över att veta att jag ändå lever i en åldersnojig värld, om ni förstår hur jag menar. För mig är det helt okej att närma mig 40, men jag kan bli stressad av hur (jag tror att) omvärlden uppfattar nästan-fyrtio-människan, att det ändå är en slags början till slutet.

Jag gör vad jag kan för att inte göra den livssynen till min – även om jag förstås märker av tidens acceleration med stigande ålder. Det är verkligen märkligt. Ett år för ett barn är en oöverskådlig evighet – för en 37-åring är det över i ett litet nafs, och så står man där och är 38 istället. Va? Vad hände? Men vänta nu, jag fyllde ju nyss – inte kan det vara dags igen? Om en vecka säger ni väl att jag fyller 39 också…!

Och sen – sen den stora 4.0-uppgraderingen. Oroar den mig? Inte direkt. Det kommer att hända så mycket annat det året – dags att flytta igen, med allt som dit hör, så 40-årsfirandet lär bli det årets minsta anomali. Och inte tänker jag ha fest heller – jag minns min 30-årsfest, ett stressande och flängande och värdinneagerande, och lagom tills jag började varva ner och komma in i festen – började folk gå hem. Med all rätt för klockan var halv två. Vart tog den kvällen vägen? Nej, inför 40-årsfirandet önskar jag mig barnvakt och en weekend i Barcelona eller Rom, med god mat och gott vin som någon annan har lagat och får äran att servera.

Men okej, en liten statuscheck vid 38-årsstolpen:

Hälsa

Jag skrev först, med stor skam, att den verkligen borde helrenoveras, för den är inte bra – jag har ju ont i ryggen nästan jämt. Fast sen insåg jag att det egentligen är ett enda litet marginellt och åtgärdbart problem. Jag behöver träna ryggen stark och stabil – sen mår jag som en prinsessa. Det är något att vara glad över, och inte alls någon självklarhet att ta för givet.

Sedan ett par veckor tränar jag varannan eller var tredje dag (beroende på hur ont jag har, rent krasst), kort-korta pass för att inte bli smärt-invalido efteråt. Det är en balansgång, men jag går den, i alla fall. I höst ska jag försöka hitta en yogagrupp för att träna upp rörligheten.

(Dessutom har jag lovat mig själv att slippa tyskkurser i höst – och i stället försöka komma ut på andra aktiviteter där jag tvingas använda tyskan – yoga kan mkt väl vara en sån sak!)

Rynkor och andra yttre ålderstecken

Börjar jag se gammal ut? Ja, inte fan ser jag ut som tjugo längre. Inte trettio heller. Jag ser nog ut som de 38 jag är – tror jag. Rynkor här, volanger där. Gråa hår, jajamen. Celluliter vet jag knappt vad det är, men jag har säkert såna också – jag är en provkarta på kroppslig degeneration!

Men det är okej. Jag inbillar mig inte att jag ska gå i bikini på badstranden i sommar – jag har köpt mig en baddräkt som är fin på mig, med de volanger jag nu har. Jag färgar håret för att slippa se ut som en påskkärring året runt. Och så vidare. Det jag inte kan göra något åt med enkla medel kan jag leva med. Jag känner inget behov av botox – även om en botoxförsäljerska antagligen skulle ha utstött ett Munckskt skri av fasa vid anblicken av mitt skrynkliga anlete…!

Karriären

Javisstja, den ja. En sån skulle man visst ha vid det här laget. Fast det har jag ju inte – tvärtom. Jag har klivit ur helt och hållet, för en stund. Och det rimmar lite illa med hela tanken att man ska ”vara” i något särskilt levnadsmässigt läge när man närmar sig 40-strecket – men det är okej det också. Jag var på väg utför innan vi for och jag har flera gånger tänkt att jag inte skulle ha hållit till 65 ens, om inte chansen till ett break hade dykt upp som det gjorde. Jag vet givetvis inte om det verkligen var så – det är ju också lätt att bagatellisera i efterhand – men det kändes så. Som att åka lådbil i brant nedförsbacke – utan broms. Härnere pratar vi om vår ”bubbla” – och jag har skrivit om den känslan också. Det är lite på gott och ont, att leva i en bubbla – men det var nödvändigt.

Karriären? Mja, det där konceptet har jag nog släppt för länge sedan, faktiskt. Jag saknar mycket med att jobba – men inget av det jag saknar är sådant som ingår i det klassiska ”karriärkonceptet”. Go figure…

Drömmar

Drömmar skrev jag om häromdagen redan – just nu känner jag inte att jag har några direkta drömmar. Kanske betyder det bara att här och nu är rätt okej trots allt? Jag behöver inga stora drömmar – jag har förhoppningar. Jag hoppas att jag ska komma in på kursen jag vill gå i höst. Jag hoppas att jag ska hitta en trevlig yogagrupp att börja i, och att min teori att jag lär mig mer tyska genom att sådana aktiviteter än på tyskkursen ska visa sig korrekt. Jag hoppas att vi gjort rätt beslut att sätta minstingen i skolan (och det tror jag att vi har – möjligtvis kan det bli en tuff övergång under hösten, men jag tror han grejar det – så småningom).

Möjligen har jag väl en dröm om att när ”bubblan” väl brister (dvs, när vi själva poppar hål på den 2013), att den gör det så smärtfritt som möjligt. Att något förändrats – blivit bättre, starkare, mognare. Men exakt vad det innebär, det vet jag inte. Än.

Döden, döden…

Jag har blivit för gammal för att ta livet för givet. Odödlighetskänslan man hade som 20- (och kanske rent av 30-) åring, har falnat bort och… tja, dött. Som sagt – jag kan verkligen inte klaga på min hälsa, med bara en trasig rygg att komma med. Omkring mig försvinner folk, inte som flugor – men definitivt på ett påtagligt märkbart sätt.

Och de påminner om det oundvikliga. Och om det som borde vara självklart och uppenbart: Att varje dag räknas. Att en del jobbiga saker egentligen inte är så jobbiga – om man betänker alternativet. Du vet – perspektiv. Det är viktigt. Och värdefullt. Jag uppskattar det. Ja, inte att folk går omkring och dör, förstås – men att jag förstår perspektivet på ett någorlunda konstruktivt sätt, och inte bara blir paniskt förnekande.

22 april 2011
av Jenny
2 kommentarer

En bubbla utan drömmar

Träum nicht dein leben,
leb deinen Traum.

Devisen stod på en husbil vi såg i den nära nog stillastående Autobahntrafiken idag – jag antar att placeringen var ungefär lika talande som orden i sig. Drömmen att kuska land och rike runt i husbil är förvisso inte min (eller jo – EN semester vill jag göra det, sen när barnen är för stora för att följa med…), men inskriptionen fick mig att fundera på vad jag faktiskt drömmer om. Jag som hade så många drömmar – vart tog de vägen? Just nu minns jag knappt vilka de var – och de jag minns känns inte längre riktigt som mina.

Det är en slags tomhet. Dörrar som stängts – och de flesta har jag antagligen stängt själv, medvetet – och inga nya som tydligt uppenbarat sig i deras ställe.

Men varför har de inte gjort det? En människa utan drömmar är en halv människa – åtminstone känns det så när jag ser någon annans livsdröm susa förbi på Autobahn, och jag där mina egna borde ha funnits bara finner tomt gapande hål.

(Missförstå mig inte nu – det är inga såriga, onda hål, inte på det sättet. Jag var inte ens medveten om dem innan husbilen fick mig att fundera på saken.)

Jag tänker att behovet av drömmar blivit ett annat. Inte flykt, inte fantasi. Att jag nått en punkt då drömmarna behöver vara en… riktning, en röd tråd, en livlina. Något annat än drömmar varit förut, något helt annat. Kanske är det därför jag inte kan urskilja dem just nu – för att ögat letar efter den gamla sorten, för att genast förkasta allt sådant som odugligt och förlegat.

Säkert spelar det också in att jag fortfarande har så svårt att se livet här som ett liv ”på riktigt”. För mig är det en tillfällig bubbla, ett undantagstillstånd, en utflykt från verkligheten. Samtidigt – allt det verkliga finns ju här? Vad är det som saknas? Jobbet? Är det det jag kallar verklighet? Det enda…? Det stör mig – enormt! – att komma på mig själv med att tydligen resonera så. Inte medvetet förstås, men hur ska jag annars förklara den där känslan? Känslan att allt är en bubbla där ingenting är verkligt?

Kanske är det så enkelt att realistiska drömmar, sådana att hålla sig fast vid, sträva efter och ledas av, inte riktigt kan kristalliseras i en overklig bubbeltillvaro. Och fantasier har jag inget behov av.

***

På Facebook följer jag för övrigt en tjej jag från början känner genom scrapbookingen. Hon är just i färd med att sälja av sina ägodelar för att köpa husvagn som mobil bostad för sig och sin familj. Husbilsdrömmen – på riktigt! För den som är nyfiken på hur det går, skriver hon och hennes man bloggen Give Up the Rat Race. Tanken att rensa ut materiella ägodelar för att leva ett friare liv, knyter också an till tankar jag har – men vi spar det till ett eget inlägg, någon annan gång.

21 april 2011
av Jenny
8 kommentarer

”Tot sind nur die, die man vergisst.”

Idag blir det ett bildtungt inlägg, är jag rädd. Det måste bli så, för att bilderna är det enda som ger det ofattbara en känsla av verklighet. Det här är inte bilder ur Schindler’s list eller Holocaust. Det här är bilder på människor – främst barn – som levde här, i Hamburgs innerstad, på 30- och 40-talet. Verkliga människor och barn som drabbades av det ofattbara.

Jag vill att du ser dem i ansiktet, varenda en av dem. Bränn in dem på näthinnan. Det är vi förbanne mig skyldiga dem.

I fredags var jag alltså på studiebesök i utställningslokalerna högst upp i huset där jag går på tysklektioner. Det var en judisk flickskola fram till andra världskriget och fortsatte sin skolverksamhet in i det sista, alltmedan barnen och deras familjer deporterades och ”försvann”. Utvandrade, som det hette.

På ett sätt är det här en av de bilder som griper mig mest. Det är en vanlig skolbild av vanliga skolungar, glada, förväntansfulla. Jag ser inga stjärnor på deras kläder, kanske är bilden tagen innan man märkte ut judarna med gula davidsstjärnor på kläderna. Strutarna skvallrar om att bilden troligen är tagen vid en terminsstart – såna strutar ger man barnen inför första dagen i skolan än idag, fyllda med godis, frukt, pennor och ”skolsaker”.

Utställningen handlar givetvis mycket om skolan och skolans verksamhet. Ett av klassrummen är bevarat – eller återuppbyggt – som det var då, en naturkunskapssal med långbänkar, dragskåp, planscher, uppstoppade fåglar och höga vitrinskåp med glasburkar och flaskor i långa rader.

Skolan fortsatte sin verksamhet in i det sista, så länge man kunde.

Från början var det en ren flickskola, så som alla skolor på 30-talet lär ha varit uppdelade i flick- eller pojkskolor. Under kriget gick både pojkar och flickor där – men efter hand blev elevantalet mindre och mindre. Bara siffrorna. Från 600 till 78 – BARN – på tre år. Bara på den här skolan. Mördade. Systematiskt.

Till slut, sommaren 1942, kom brevet till skolan, det gröna på bilden.

Det står ungefär att eftersom så många av Hamburgs judar nu flyttat från Tyskland, finns inte längre något behov av en judisk skola. Med hänvisning till det beslagtogs skolan och all verksamhet upphörde.

Kvinnan som visade utställningen för oss pratade mycket om de många stämplarna på brevet, som en förklaring till hur det delade ansvaret gjorde det möjligt att man lät det gå så långt. Att ingen satte stopp. Jag tror personligen att det finns fler faktorer än så i det, men visst – myndighetsstämplar från fem olika instanser hade alldeles säkert en stor tyngd, samtidigt som ingen av de fem personer som stämplat å sitt ämbetes vägnar behövde känna sig ensamt ansvarig för något. Det fanns ju fyra andra att skylla på.

Det här är en bild som är tragisk på ett helt annat sätt än man kanske väntar sig när man först ser den. Det här är barn som fick en chans att klara sig – men genom att de skickades bort från sina familjer, familjer som i många fall INTE klarade sig.

De judiska familjerna ville inte tro att något ont kunde hända dem. Det gällde kanske främst fäderna som hade stridit i den tyska armén under första världskriget och absolut inte såg någon anledning att betrakta sig och sin familj som något annat än goda, genomtyska medborgare. Men efter kristallnatten började man till sist förstå att det var illa, det som höll på att hända, riktigt illa. Man samlade då ihop barn, många gånger bara ett från varje familj – det fanns inte plats för alla – för att skicka dem utomlands, i säkerhet. Det var innan kriget brett ut sig, många av barnen hamnade i länder som så småningom skulle ockuperas av tyskarna – men det var åtminstone en chans, och många av de här barnen klarade sig, medan familjerna som stannat i Hamburg deporterades.

Det är det här jag menar med att det är skillnad att se de här bilderna, även om man redan sätt realistiskt iscensatta filmatiseringar många gånger. Det här ÄR på riktigt. Godsvagnarna på bilden från Hannoversche Bahnhof kanske redan då bilden togs var fulla och redo för avfärd – mot Theresienstadt, eller direkt mot Auschwitz. Eller så står de där i väntan på nya ”passagerare”. Oavsett vilket, så är det the real thing, inget Hollywood-fejk. Människor dog i de vagnarna, människor som du och jag.

Och namnen på listan… De var också riktiga människor. Avprickade som på en fraktsedel. Familjer. Gamla. Barn. Bebisar.

Många från Hamburg fördes till Theresienstadt (Terezin) i nuvarande Tjeckien. Det blev lite rundgång för mig, eftersom Theresienstadt var det första koncentrationsläger jag besökte, på en klassresa med gymnasieklassen. Jag har varit där. Theresienstadt var ett av de ”bättre” lägren, som användes som uppvisningsobjekt bland annat för Röda korset (som var där så sent som 1944 och 1945…!), för att visa hur human hanteringen var.

Men Theresienstadt var bara en transferstation – på vägen mot Auschwitz, slutstationen.

På plaketten i mitten står ungefär att dessa porträtt av deporterade och mördade elever från Hamburgs sista judiska skola får företräda alla de barn och unga från Hamburg som mördades under förintelsen. De är bara några, men de är riktiga människor. Små fnissiga barn ska förknippas med spring i benen, bus, lek och frihet. Inte för evigt ”representeras” av stela porträtt på en vägg.

Det är det där som är så ofattbart. Hur det går till att stänga sitt medvetande för det faktum att det är människor – BARN! – man fraktade iväg som boskap och dödade. Det är inte någon slumpmässig galenskap det handlar om, utan ett enormt system med infrastruktur och stora anläggningar över hela Europa, alltihop uppbyggt med ett enda syfte: Att utrota en grupp människor.

Jag har sett nazistisk propagandafilm, där judar likställs med råttor som i tusental kilade över filmduken. Råttsekvensen i filmen väckte äckelkänslor – men jag förstår ändå inte hur propagandan kunde fungera, hur normalt funtade människor kunde ”gå på” den och förknippa råttorna med människor. Jag kan inte tänka mig in i den kulturella kontext och det tänkande där en sådan liknelse blir något annat än sjukligt befängd. Inte ens den typiska förklaringen, att många tyskar var fattiga och många judar var rika, får mig att förstå. En människa är en människa är en människa.

Det är steget från befängd idé i en uppenbart sjuk hjärna (Adolf Hitlers) till den enorma apparat som var förintelsemaskineriet då det var fullt utbyggt, då tågen rullade och krematorierna brann, som jag inte kan greppa. Jag kan rationellt sett förstå att det var många korta steg på vägen, jag kan koppla till Stanford Prison-experimentet som jag länkat till tidigare, där ett rollspel med fångvaktare och fångar urartade fullständigt – bara på några dagar eller veckor.

Men ändå.

Jag hade laddat upp med pappersnäsdukar inför utställningsbesöket – men glömde dem givetvis i kappfickan när vi lämnade kursklassrummet för att gå till utställningen. Och jag skulle ha behövt dem. Nu tog jag till ett klassiskt knep – jag lät kameran filtrera åt mig. Det man fotograferar når en inte lika naket som det man bara tar in, och måste processa ”helt och fullt” så att säga. Det är lite fegt, men jag tänker att det är ett sätt att närma sig ett steg i taget. Göra hanterbart – och därmed också kunna förmedla berättelsen vidare.

Det är bara 70 år sedan. De där barnen borde ha levt än idag, med fulltecknade liv i bagaget, minnen, kärlek, egna barn, sorger och erfarenheter. Men det tilläts de inte.

Jag har besökt Theresienstadt och Dachau. Jag stannar ofta till vid de Stolpersteine jag passerar och försöker tänka mig in i vilka personer de handlar om, vad de kände och upplevde under sin deportation. Det är givetvis omöjligt att tänka sig in i – men det hindrar ju inte att jag försöker. För, som jag skrev i början av det här inlägget, jag tycker att jag är skyldig dem det.

Någon gång vill jag besöka Auschwitz också. Eller… VILL är kanske inte rätt ord. Jag önskar innerligt hett att det inte fanns att besöka och jag fasar för att åka dit, när tårarna rinner bara av att hastigt titta på Wikipediasidan. Men när det nu finns, så ska jag dit. Jag ska tvinga mig att se, jag ska gråta och svära och efter bästa förmåga leva mig in i fasan hos varenda själ som dött där. För det är min förbannade skyldighet. Det minsta jag kan göra.

17 april 2011
av Jenny
16 kommentarer

Om Spotifys påstådda självmordsförsök

Nackdelen med twitter är att det är svårt att redogöra för sina åsikter i 140-tecken korta oneliners. För att skriva en längre redogörelse behöver man en blogg. Därför kommer här nu den här bloggens första (och förmodligen sista) inlägg om Spotify och upphovsrätt.

Det handlar om att Spotify i veckan gick ut med att man nu begränsar gratisversionen av sin tjänst. För mig är detta helt okontroversiellt – jag betalar redan 99 kronor i månaden för Spotify och tycker att det är en både fantastisk och prisvärd tjänst. Jag hittar i princip all musik jag letar efter (visst, jag vet att inte ALLT finns med – men fullt tillräckligt för mig) och jag slipper organisera ett eget musikbibliotek.

Jag ”har” allt, men jag behöver inte äga det.

Igår kväll dök det upp en tweet i mitt flöde som länkade till den här artikeln av Anna Troberg. Jag svarade på twitter ungefär att oj, här var det blandat av både äpplen och päron och falukorvar – för det var så jag reagerade när jag läste. Det är agiterat och politiserat om individers dyrbart investerade tid i musiklyssning – fast det bara handlar om ett företag som ändrar affärsstrategi.

Och så fick jag till svar från den som länkat till artikeln:

Oj. Vi har olika uppfattning om upphovsrättsfrågor.

Jag har lagt mig till med ovanan att snabbkolla mejl och twitter redan i sängen medan jag mornar till mig (stressforskarna drar häftigt efter andan), och var väl inte alldeles klarvaken när jag läste det där. Men nu har jag funderat på saken i åtminstone tio minuter och kommit fram till att jag nog inte har någon uppfattning alls i upphovsrättsfrågor. Min utgångspunkt är rent ekonomisk.

Om man gör ett jobb, som andra (dvs den så kallade marknaden) uppskattar – då ska man ha betalt. Jag skulle starkt ogilla att sitta en månad på mitt jobb och sen inte få någon lön den 25:e. Jag misstänker att det gäller även om man skriver/framför musik, eller utvecklar en mjukvara som gör det möjligt för folk att få fri tillgång till mer musik än de någonsin skulle kunna köpa på skiva.

Det ligger inget politiskt i det, det är ren företagsekonomi. Var finns incitamentet för musiker att spela musik om de inte får betalt – och var finns incitamentet för Spotify att tillhandahålla en tjänst som inte bär sig? Och omvänt – om du inte tycker att det är värt att betala för, då kanske det inte är så viktigt för dig heller?

Jag ser ingen kontrovers i att produkter/tjänster som inte bär sig försvinner från marknaden. Att gratisversionen av Spotify skulle försvinna (eller åtminstone förändras) insåg jag redan när jag var ny Spotify-användare och körde med gratisversionen – inte en chans att den lilla reklammängden jag fick lyssna på som ”betalning” skulle kunna bära gratisversionens kostnader.

Jag vet också av erfarenhet att man inte kan låta ett fungerande affärsområde bära kostnader för ett icke-fungerande i all evighet – förr eller senare måste man släppa den del av företaget som blöder, och bygga på det som bär. Det har uppenbarligen varit svårt att sälja reklamplats i Spotify (varför det varit svårt kan man ju undra och diskutera, förstås – men det får någon annan göra) – och därmed är den delen av verksamheten inte lönsam.

Troberg skriver i sin artikel att Spotify var unikt genom att man där kunde ”strosa runt obehindrat och hitta nya artister att gilla och stödja på olika vis”. Om det är så man använder tjänsten, för att strosa runt och hitta ny musik, då borde väl 10 timmar och 5 lyssningar/låt räcka, eller? Om man däremot, som jag, använder Spotify som enda musiklyssningsmedium, då är det en helt annan slags användning. Och naturligt att man betalar för den tjänsten. Då handlar det inte längre om att man strosar runt och hittar ”nya artister att stödja på olika vis”. (Jag undrar just hur mycket tid/pengar man ägnar åt detta ”stödja på olika vis” om man ägnar mer än 10 timmar i månaden åt att gratislyssna. Jag lyssnar mer än 10 timmar/månad på Spotify – men hur mycket? Inte så våldsamt, tror jag. Dygnet har ju trots allt bara 24 timmar…)

Jag är glad att tjänsten finns, den skapar såväl ordning som guldkant i min tillvaro – och är väl värd 99 kronor i månaden.

Vad gäller min uppfattning i upphovsrättsfrågan… Jag är gruvligt opåläst om vad Troberg och andra piratpartister egentligen vill – frågan intresserar mig bara inte. Jag vill lyssna på den musik jag har lust med, när jag har lust – och det kan jag, tack vare Spotify. Det gör Spotify till en tjänst värd att betala för, för mig. Och för många andra. Uppenbarligen inte för Anna Troberg – men hon slipper ju. Det är en annan finess med marknadstänket – att man bara köper (och därmed premierar) det man gillar.

Jag vet inte om jag tror på Trobergs domedagsprofetior om Spotify’s nära förestående hädangång, jag tror att vi är rätt många som slutat använda Spotify som en sidotjänst att ”strosa runt och upptäcka nytt” i, och använder Spotify på heltid. Och vem hon syftar på när hon pratar om ”dagens kunder” som är kräsna och inte tycker Spotify håller måttet vet jag inte heller. Inte är det mig i alla fall.

14 april 2011
av Jenny
6 kommentarer

Så – vad blev det för kurser nu då?

De som följer mina öden och äventyr på Facebook eller twitter har kanske redan snappat upp eftermiddagens triumfrop, när jag äntligen fick tryckt genom min högskoleansökan för läsåret 2011/12. Det har varit en lång process att komma fram till vad det egentligen är jag vill göra och ägna mig åt.

Tillfälle att studera, på heltid, mitt i livet och med några års erfarenhet och lärdomar i bagaget – det är inte allom förunnat. Lika tacksam och lycklig jag är över möjligheten – lika svårt tycks det vara att riktigt bära ansvaret för att ”göra nåt bra” av de här åren. Det är svårt att förklara, och det är mycket möjligt att jag inte är fullt tillräknelig i frågan – jag har ju min gode vän (?) Luther som ständigt sitter på min axel och viskar dumheter i mitt öra. Jag vet aldrig riktigt vad som kommer därifrån och vad som är mina egna tankar.

Hursomhelst. Resonemanget kring att jag vill läsa (och lära!) något konkret, tydligt och ”nyttigt” har jag redan dragit flera gånger om. Och jag tvivlar på att någon blir förvånad över att jag bestämt mig för att plugga webb. Men för mig känns det ändå som ett rätt… stort steg, i en ny riktning. Jag ser fram emot att få lära mig jobba med form och design, och inte enbart textinnehållet. Det är som en väninna påpekade i ett mejl häromsistens:

Sedan tror jag att text och form är oskiljaktliga i ditt kreativa arbete. Om du gör en text finns alltid en form med innan den är klar. På bloggen till exempel. Eller dikter, som innehåller din handstil och radbrytningar på rätt ställe. /…/ Det är så du, du vill se hur det ser ut, för överföringsmediet är en lika stor del av innehållet.

Jag hade inte tänkt så noga på det där – men visst känner jag igen mig i det när jag ser tankegången. Och numera kommer jag titt som tätt på mig själv med att göra och tänka så…! Att integrera form och innehåll är nog ett naturligt förhållningssätt för mig, och jag vet att jag många gånger varit frustrerad över att yrkesmässigt vara hänvisad till bara det ena benet.

Det jag har sökt är ett ettårigt kurspaket i webbdesign. Det är det kurspaketet som har så skyhög antagningspoäng att jag inte kan vara helt säker på att komma in – men jag har sökt i alla fall. Och jag inser att jag inte blir någon fullfjädrad webbdesigner på ett ynkans år – men jag planerar att tanka ur det där året så mycket jag bara förmår, och sen har jag fått en hygglig kik under huven åtminstone. Då har jag lite koll på vad som går att göra, kan kläcka idéer och ställa initierade frågor till de verkliga kod-essen…! Det är ju inte så att jag är 20 år och kommer med en helt tom resveska…

Det känns som ett slimmat kurspaket med hög ”densitet” – och det verkar rätt för en halvgammal tant på studiegrönbete såhär mitt i… alltihop. Bara att be innerliga böner att jag kommer in…!

Men om jag INTE gör det, då kommer jag förhoppningsvis in på mitt andrahandsval istället. Det är i princip samma utbildning, fast bredare och tvåårig och mer teknisk. Det var den jag funderade på som intensivast igårkväll. Felet med det är just att det är bredare, inte djupare. Jag skulle nog hellre lägga MER tid på design, HTML, CSS osv – istället för att lägga till ytterligare grejer, som serverkopplingar och videoproduktioner och allt vad det var. Men som sagt – jag har satt det på första reservplats trots allt.

Tredje kursen jag valt är en liten 7,5 poängskurs jag tänkt smyga in utöver vad-jag-nu-kommer-in-på. Interaktion, design och användbarhet I. Ja, jag vet – det är jättedumt att planera att plugga mer än heltid, men jag vill så gärna gå den där kursen (där dessutom finns steg II och III att fortsätta med) och det verkade så rörigt med vilka kurser som ges vilka terminer och sådär, så jag tyckte att det var lika bra att peta in den när den nu går i höst. I might live to regret it… men så får det bli.

På plats fyra, fem och sex kommer lite luddigare kurser i psykologi och kognitionsvetenskap (den sistnämnda i princip med platsgaranti, om man fick tro förra årets antagningsstatistik). Det är intressanta ämnen, och säkert kul att plugga – men just nu är det inte riktigt vad jag vill, så jag hoppas att antagningsprocessen aldrig kommer så långt. Hösten 2012, däremot…!