Himmel & Ord

Om Spotifys påstådda självmordsförsök

| 16 kommentarer

Nackdelen med twitter är att det är svårt att redogöra för sina åsikter i 140-tecken korta oneliners. För att skriva en längre redogörelse behöver man en blogg. Därför kommer här nu den här bloggens första (och förmodligen sista) inlägg om Spotify och upphovsrätt.

Det handlar om att Spotify i veckan gick ut med att man nu begränsar gratisversionen av sin tjänst. För mig är detta helt okontroversiellt – jag betalar redan 99 kronor i månaden för Spotify och tycker att det är en både fantastisk och prisvärd tjänst. Jag hittar i princip all musik jag letar efter (visst, jag vet att inte ALLT finns med – men fullt tillräckligt för mig) och jag slipper organisera ett eget musikbibliotek.

Jag ”har” allt, men jag behöver inte äga det.

Igår kväll dök det upp en tweet i mitt flöde som länkade till den här artikeln av Anna Troberg. Jag svarade på twitter ungefär att oj, här var det blandat av både äpplen och päron och falukorvar – för det var så jag reagerade när jag läste. Det är agiterat och politiserat om individers dyrbart investerade tid i musiklyssning – fast det bara handlar om ett företag som ändrar affärsstrategi.

Och så fick jag till svar från den som länkat till artikeln:

Oj. Vi har olika uppfattning om upphovsrättsfrågor.

Jag har lagt mig till med ovanan att snabbkolla mejl och twitter redan i sängen medan jag mornar till mig (stressforskarna drar häftigt efter andan), och var väl inte alldeles klarvaken när jag läste det där. Men nu har jag funderat på saken i åtminstone tio minuter och kommit fram till att jag nog inte har någon uppfattning alls i upphovsrättsfrågor. Min utgångspunkt är rent ekonomisk.

Om man gör ett jobb, som andra (dvs den så kallade marknaden) uppskattar – då ska man ha betalt. Jag skulle starkt ogilla att sitta en månad på mitt jobb och sen inte få någon lön den 25:e. Jag misstänker att det gäller även om man skriver/framför musik, eller utvecklar en mjukvara som gör det möjligt för folk att få fri tillgång till mer musik än de någonsin skulle kunna köpa på skiva.

Det ligger inget politiskt i det, det är ren företagsekonomi. Var finns incitamentet för musiker att spela musik om de inte får betalt – och var finns incitamentet för Spotify att tillhandahålla en tjänst som inte bär sig? Och omvänt – om du inte tycker att det är värt att betala för, då kanske det inte är så viktigt för dig heller?

Jag ser ingen kontrovers i att produkter/tjänster som inte bär sig försvinner från marknaden. Att gratisversionen av Spotify skulle försvinna (eller åtminstone förändras) insåg jag redan när jag var ny Spotify-användare och körde med gratisversionen – inte en chans att den lilla reklammängden jag fick lyssna på som ”betalning” skulle kunna bära gratisversionens kostnader.

Jag vet också av erfarenhet att man inte kan låta ett fungerande affärsområde bära kostnader för ett icke-fungerande i all evighet – förr eller senare måste man släppa den del av företaget som blöder, och bygga på det som bär. Det har uppenbarligen varit svårt att sälja reklamplats i Spotify (varför det varit svårt kan man ju undra och diskutera, förstås – men det får någon annan göra) – och därmed är den delen av verksamheten inte lönsam.

Troberg skriver i sin artikel att Spotify var unikt genom att man där kunde ”strosa runt obehindrat och hitta nya artister att gilla och stödja på olika vis”. Om det är så man använder tjänsten, för att strosa runt och hitta ny musik, då borde väl 10 timmar och 5 lyssningar/låt räcka, eller? Om man däremot, som jag, använder Spotify som enda musiklyssningsmedium, då är det en helt annan slags användning. Och naturligt att man betalar för den tjänsten. Då handlar det inte längre om att man strosar runt och hittar ”nya artister att stödja på olika vis”. (Jag undrar just hur mycket tid/pengar man ägnar åt detta ”stödja på olika vis” om man ägnar mer än 10 timmar i månaden åt att gratislyssna. Jag lyssnar mer än 10 timmar/månad på Spotify – men hur mycket? Inte så våldsamt, tror jag. Dygnet har ju trots allt bara 24 timmar…)

Jag är glad att tjänsten finns, den skapar såväl ordning som guldkant i min tillvaro – och är väl värd 99 kronor i månaden.

Vad gäller min uppfattning i upphovsrättsfrågan… Jag är gruvligt opåläst om vad Troberg och andra piratpartister egentligen vill – frågan intresserar mig bara inte. Jag vill lyssna på den musik jag har lust med, när jag har lust – och det kan jag, tack vare Spotify. Det gör Spotify till en tjänst värd att betala för, för mig. Och för många andra. Uppenbarligen inte för Anna Troberg – men hon slipper ju. Det är en annan finess med marknadstänket – att man bara köper (och därmed premierar) det man gillar.

Jag vet inte om jag tror på Trobergs domedagsprofetior om Spotify’s nära förestående hädangång, jag tror att vi är rätt många som slutat använda Spotify som en sidotjänst att ”strosa runt och upptäcka nytt” i, och använder Spotify på heltid. Och vem hon syftar på när hon pratar om ”dagens kunder” som är kräsna och inte tycker Spotify håller måttet vet jag inte heller. Inte är det mig i alla fall.

16 kommentarer

  1. Pingback: Spotify begår självmord, än sen? | Sanningen som jag ser den

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.