Den här går jag och väntar på – min födelsedagspresang åt mig själv. Jag försöker hålla nere förväntningarna, vet att det inte är något supermegaamazing objektiv (hade det varit det skulle det ha kostat fem gånger så mycket!) – men är glad för de extra telemillimetrarna. Mitt längsta objektiv idag är 80 millimeter. Just saying.

Annars är det snålt med fotograferandet. Till stor del är det ryggens fel. Att snedbelasta mig med en kameraväska har varit otänkbart ända sedan Kroatienresan förra året, då jag haltade omkring i tre veckor och fick tvinga maken att bära mina grejer – inte särskilt poppis. Och bilderna… Jag tror aldrig jag gjorde något med dem. De var så förknippade med smärtan och haltandet att jag aldrig ville se åt dem när vi kom hem. Några få bilder valde jag nog ut och piffade till – men de flesta av de 800 bilderna jag tog ligger lika oredigerade nu som då.

Och i år har knappt några bilder blivit tagna – av samma skäl. När jag nu tar fram kameran, märker jag direkt hur ringrostig jag är – vet knappt vad som går att göra och inte. Tillbaks till ruta ett – men jag tänker att det kanske inte är så dumt ändå, även om det förstås känns en smula nesligt. Från ruta ett är framstegsutväxlingen rätt påtaglig – det kan gå ganska fort framåt i början.

Nu väntar jag på en sån här också (födelsedagspresang från maken) – i hopp om att kånkandet ska bli mer ergonomiskt fördelat med en ryggsäck. Jag har en ryggsäck redan – en billig sak jag köpte på Clas Ohlsson strax efter jag köpt kameran (= många år sen), men den sitter som en oföljsam och obekväm ”klutt” på ryggen – och rymmer inte så mycket som en pocketbok utöver kamerautrustningen. Ni förstår ju genast hur ohållbart det är…!

Sen får vi väl se om kameran verkligen kommer med ut mer – och om nya objektivet låter mig ta bilder jag tidigare inte kunnat. Teoretiskt borde det funka så. Jag gillar detaljer och närbilder – men många gånger kommer jag helt enkelt inte nära nog med en 80-millimeterslins.