Det är definitivt dags för semester nu, jag känner det i varenda cell. Min sedvanliga dubbelnatur blir än påtagligare än vanligt – rastlös så jag vill klättra på väggar, men samtidigt för trött och slutkörd för att faktiskt orka göra något. Frustration. Djup frustration.
Jag minns att jag kände precis likadant för ett år sedan. Då tänkte jag – det är naturligt, det har varit så mycket den här våren. Fast jag hade inte räknat med att vara lika trött inför den här sommaren, faktiskt. Är det åldern som börjar göra sig påmind? Trettioåtta vårar som tar ut sin rätt? Eller så har det varit ett intensivt år, trots att det egentligen flutit på ganska bra.
(Och ja – jag räknar fortfarande mina år från sommarlov till sommarlov, de ränderna går nog aldrig ur…!)
Mamman i en familj som flyttade hem till Sverige härifrån, har flera gånger sagt att hon inte förrän hon kom hem till Sverige igen förstod hur stressigt livet i Hamburg faktiskt var. Jag vet fortfarande inte exakt hur hon menade, inte på något konkret sätt som jag kan sätta fingret på. Men jag tänker på det nu, och tänker att det kanske trots allt inte är så konstigt att både kropp och själ skriker efter ledighet.
Jag är en smula ovillig att ge credit för mina nyförvärvade tyskkunskaper till tyskkursen jag gått – men lärt mig har jag ju. Jag kan hanka mig fram hyggligt i ett samtal på tyska – om det inte går för fort. Det kunde jag definitivt inte för ett år sedan. Jag har kunnat följa EHEC-inslagen på TV-nyheterna, kanske inte med alla nyanser bevarade – men jag förstår tillräckligt i alla fall.
Och detta att idag våga ta bilen när jag ska någonstans… Kommer ni ihåg hur jag nojade för ett år sedan? För att bara ta upp bilen ur garaget? Adrenalinet formligen sprutade ur öronen, och jag var både fysiskt och psykiskt slutkörd efteråt. Benen darrade som överkokt spaghetti när jag parkerat bilen i garaget igen efter det där första äventyret…!
Till hösten kommer båda barnen att gå på en skola 500 meter härifrån. Det ska bli så skönt att slippa vara tvungen att ta ut bilen varenda dag – men å andra sidan kommer jag att få ta mig i kragen för att ta ut bilen ibland. För att inte glömma – och bli feg igen. Jag har fortfarande inte lärt mig att fickparkera – det står på listan över vad jag ska lära mig medan jag är här. Prata tyska och fickparkera. Men jag har ju nästan två år till på mig att lära mig…!
När sonens bästa kompis flyttade till Sverige hade vi ett par tuffa månader. Han är inte en sort som pratar särskilt mycket om det han känner och upplever – och det är en komplikation i sig. Han uttrycker det – men på andra sätt, som inte alltid är så lätta vare sig att tolka eller bemöta. Och flyktiga vänskaper, kompisar vars föräldrar när som helst kan bli placerade någon annanstans, eller få för sig att avbryta utlandsboendet och flytta hem igen… Det är en av de svåraste saker som barn utsätts för när man är utplacerad så här. (Om man har barnen i skola tillsammans med andra expatriot-barn, förstås.) Hur man hanterar det? Tja, man försöker finnas där – men ytterst är det ju barnen själva som måste knyta ihop sitt relationsnät på nytt, efter hålet som blev efter kompisen som försvann… Det är, som man säger, en process.
Och så lillsonen då, som visade sig inte alls trivas på dagis, och inte alls hade några trygga kompisband – som varit så självklara hemma i Sverige. Han är en liten kameleont, och har lätt att leka med alla barn – och det gjorde kanske att personalen inte riktigt reagerade på att han inte hade några riktigt ”egna” kompisar. I vintras – februari-mars ungefär – var det riktigt tufft. Dagliga tårar och hårda små armar kring mitt ben vid varje lämning – och så på eftermiddagen var det så bråttom hem att han inte hade tid att säga hejdå. Kanske tyckte han inte ens att det fanns någon att säga hejdå till.
Det har blivit bättre. Men på tisdag, när han går hem från Kindergarten för allra sista gången – då tror jag att han går utan att se sig om.
Och när jag frågat ut honom om vem han vill ska komma på hans kalas, kan han bara komma på två barn som han vill ha med på kalaset. Två barn av de 48 som han delat sin vardag med i över ett barn. Jag frågar om andra namn, ”Men Y då? Och Z?” Han skakar på huvudet, vill inte ha dem med på sitt kalas. Barnet Y bjöd min son på kalas en gång, jag tror att det var hans mammas idé. Y har aldrig lekt med mitt barn, snarare har jag fått uppfattningen att Y mest varit taskig mot honom. När jag tog upp det med dagispersonalen sa de bara att ”Ja, de har en hård jargong i den där gruppen.” Konstaterande. Så är det bara.
Det där var ännu en kulturkrock för mig. Hur ställer man sig – som svensk, knappt tysktalande, förälder – och undervisar en hel personalgrupp om hur man arbetar pedagogiskt med empati, acceptans och gemenskap för små barn?* Jag visste inte hur jag skulle göra – så jag gjorde det näst bästa: Anmälde sonen till den skandinaviska skolan här i stan. Och så blir det. Jag har fortfarande inte vant mig vid tanken att han, som inte ens fyllt fem än, ska börja skolan i höst…! Men det kommer säkert att bli bra. Han har träffat en av sina blivande klasskompisar några gånger på sistone, en pojke som börjat lite i förtid och redan går på skolan. Han längtar redan efter att vår Axel ska börja till hösten.
Så ja – det var nog ett rätt intensivt år ändå. Känslomässigt och psykiskt snarare än på det praktiska planet. Mycket har varit bra också – men det har varit mycket… Ja, ”mycket”. Nu hägrar semestern. Och sen börjar något nytt. Igen. Få se hur jag summerar inför sommarlovet 2012…!
***
*) Och ja, man kan faktiskt tänka sig vad det innebär i det långa loppet, när de där pusselbitarna inte finns med från början. Jag tycker mig se sådana tecken varje dag – och uppskattar det inte.
