Himmel & Ord

Jag fick en kommentar häromdagen – eller om det möjligen var häromveckan, jag är en smula dagvill såhär i försommarstressen just före sommarlovet. En kommentar som jag nästan bara gått och väntat på. Den handlade om att mina inlägg om att ha flyttat utomlands kändes avskräckande för den som går i funderingar på egna expatriot-äventyr. En del av det jag skriver i det här inlägget har jag säkert redan skrivit som kommentarssvar – men det blir lite mer SEO-mässigt (läs: sökbart) om jag också lägger det som ett eget inlägg.

Jo, jag förstår att mina inlägg om livet i Hamburg kanske kan uppfattas som negativa. Det finns flera skäl till det. Dels tenderar jag skriva mer om det som känns jobbigt, bloggen är min terapeutiska ventil – när jag vill kräkas ur mig om tingens tilllstånd så är det här jag gör det.

Och det som funkar och känns harmoniskt är helt enkelt inte lika intressant att skriva om. Ärligt talat – det vore inte jag om jag plötsligt började blogga äppelkindat om lifvets odiskutabla förträfflighet, om alla människors goda vilja och ”titta häär vilken trevlig kaffetermos jag hittade på shoppingrundan för bara €49, måste nog rusa tillbaka imorgon och köpa en turkos också”… Fast livet som utlandssvensk skulle kanske ha verkat mer lockande om jag gjort det…?

Man kan nog säga att jag är en konfliktbloggare snarare än en konsensusbloggare. Jag rotar fram tillvarons komplexa element, just där de kolliderar med varandra och skapar en spänning – och det är den spänningen jag skriver om. För att det är så jag funkar.

Det betyder inte att livet som utlandssvensk bara är skit och elände, eller ens att de där spänningarna och kulturkonflikterna är något jag tycker att man ska avskräckas av. Däremot – och det är ett av skälen (utöver det rent terapeutiska egenvärdet…!) till att jag skriver om de där sakerna – tycker jag att det är saker man kan vara medveten om innan man packar flyttbilen och drar till främmande land.

Alla människor är olika. Det betyder också att alla människor reagerar olika på en utlandsflytt. Saker som jag tyckt varit svårt är en bagatell för någon annan, som kanske snarare lider av saker som jag rycker på axlarna åt.

Jag tycker trots allt att jag reagerat ungefär som jag förväntat mig på omställningen.

Jag känner igen mig själv och mina reaktioner – jag hade antagligen inte begripit hur lång tid den där processen skulle ta, men det där är hur klassiskt som helst. Jag har ännu inte mött någon utflyttad som INTE helhjärtat hållit med om att ”landningen” tar betydligt längre tid än man någonsin hade trott att den skulle. Och jag vet att jag tänkte innan vi reste att jag nog skulle räkna med att ta ytterligare lite längre tid på mig – för att det är den slags person jag är och sådan var den ryggsäck jag bar med mig hit.

Och så tycker jag nog att det blivit också. Jag har i princip landat, så väl som det är möjligt. Ryggsäcken sitter där den sitter, och jag har inte lyckats få den av mig än – trots nästan ett och ett halvt års distans och nya perspektiv. Men den skaver förstås inte lika mycket som den gjorde då. Jag bär den relativt obehindrat.

Vi har varit här nu i lite drygt ett år och tre månader – av kontraktet återstår knappt två år. På många sätt har tiden hittills bestått av enbart landning och nystart – och tillvaron har på många sätt känts som en slags bubbla, delvis utan riktig verklighetsförankring. Jag tänker ibland att det också har att göra med att jag inte har en arbetsplats att gå till, daglig kontakt med arbetskamrater och så vidare. Den där känslan av att inte sitta fast i verkligheten riktigt. Den känslan tror jag också att alla medföljande som är vana vid att jobba och ha en egen karriär/jobbroll bör vara beredda på. Hur starkt man påverkas av det där är givetvis individuellt, men jag tror att de flesta känner av det där på något sätt.

För min del känns hösten lite grand som ”NU-börjar-det”. Skrivkurserna jag pluggat i år var att följa en slags livsdröm – fast med facit i hand vete tusan om kursformen var rätt sätt… Men nu börjar jag plugga kurser som jag väl hoppas ska leda någon vart. Och jag är invald i skolkommittén på barnens skola.

Intellektuell stimulans (för att inte säga hårda utmaningar). Utveckling och lärande. Nya roller, nya människor.

Jag har saknat det där – det intellektuella tuggmotståndet. Samtidigt är det ännu något som jag tror att man som medföljande ska ta det lite lugnt med i början – att inte ta på sig för mycket. För även om det kanske inte är de intellektuella förmågorna som utmanas i första hand (förutom möjligen rent språkligt, förstås), så är den totala utmaningen större än man kanske märker – ens själv. Man behöver ge det lite tid – och låta sin energi gå dit den behövs bäst. Man måste inte (och kan inte, bör inte!) göra allt på en gång. Det kommer en tid för det andra också.

Blev det här också avskräckande och negativt nu? Ni ser – jag kan inte skriva glatt och medryckande, ens när jag försöker! Självklart har det redan hänt mycket här som är positivt och som varit grymt utvecklande på sitt sätt. Min tyska till exempel. Den är fortfarande knackig – men jag har nått dithän att jag bedömer att den härifrån bäst utvecklas genom att användas, snarare än genom ältande av grammatik och fåniga hörövningar. För ett år sen kunde jag knappt fråga efter mjölk i affären…!

Och jag har mött människor jag aldrig skulle ha träffat om vi inte varit här – människor som jag är glad att ha lärt känna och få kalla vänner.

Poängen med det här inlägget är att man måste gå till sig själv när man tar ställning till ett utlandserbjudande. Vem blir du i en ny situation? Vad är dina styrkor, vad är dina svagheter? Har man lite självinsikt och självkännedom, kan man antagligen ringa in vad som blir ens egna största utmaningar. Och undvika dem? Nej. Men ge sig själv lite acceptans där den bäst behövs, kanske?

För om ni frågar mig – ”Ska man våga eller inte?”, så svarar jag utan att tveka: Klart som tusan att du ska våga! Har man chansen att flytta utomlands under några år och väljer bort den möjligheten, då kommer gnaget alltid att sitta där. ”Tänk om… Hur skulle det ha blivit om vi vågat? Vad gick vi miste om?” Jag ville inte sitta på ålderns höst med de frågorna malande i huvudet, då tänker jag hellre ”Åren i Hamburg – nej det var väl inte riktigt min grej, men det var kul att ha testat i alla fall”.

Däremot tror jag att om man packar med sig en alltför stor laddning naivitet kring vad själva kulturomställningen kommer att innebära så kan man komma att falla rätt pladask – och då slår man sig. Knappast att man slår ihjäl sig, men en känslomässig blåtira är ju också en blåtira.

Så – åk! Åk med öppna ögon och öppna sinnen. Din resa är din och bara din – precis som min resa är bara min. Och även om det inte alltid märks här i bloggen, så ÄR jag på det hela taget rätt nöjd med min…!