Himmel & Ord

Det där med insomnia är ingenting jag rekommenderar. Särskilt när man just konstaterat att man är sliten och behöver vila verkar det ju dumt att hålla på och vakna på nätterna och inte kunna somna om. Bah – jag trodde det var slut med sånt där trams numera! Men här sitter jag alltså. Har redan varit vaken i en och en halv timme – envist försökt somna om, men lika envist vägrar hjärnan stänga av och ställa in sig på vila igen.

Det som maler mest av allt just nu är att äldste sonens lärare – som vi trodde skulle bli lillsonens lärare i höst – slutar på skolan. Det är, har jag upptäckt, just en sådan händelse som sätter tillvaron i gungning när man är utlandssvensk i en skör såpbubbletillvaro. Hon har varit fantastisk – en klippa i det turbulenta hav som varit vårt första år utomlands. Trygg, rak, tydlig – och med ett oändligt tålamod. Jag hade önskat lillsonen att få ha henne också, som balsam för hans själ som ännu inte riktigt funnit sig till rätta här.

Jag har ingen aning om vem som kommer i hennes ställe. Det blir säkert en bra person. Och det är ”bara” förskoleklassen – lillsonen kan ta två år på sig att gå genom det året om han vill, han är ju faktiskt bara fem. Men för mig är det en otrygghet. Igen.

Det är lite med otryggheten som med insomnian; här gick man omkring och trodde att man var klar med den, så slår den till igen – när man minst anar det…!

Jag unnar henne allt gott, det gör jag verkligen. Om hon vill pröva vingarna på en större skola i ännu ett nytt land ska jag skicka med henne mina varmaste och uppriktigaste lyckönskningar. Barnen som kommer att få ha henne på sin skola kan jag bara gratulera – hon är just den slags lärare man behöver när man flyttat utomlands och allt är konstigt omkring en.

Men nu känns det faktiskt lite konstigt här igen.

Det här skrev jag på Twitter igår kväll:

Svårt att gå och lägga mig. Huvudet fullt av tankar, hjärtat fullt av känslor – och allt i en ganska sliten kropp.

Ibland får man ur sig saker utan att tänka så noga – och sen hör man (eller läser, i det här fallet) vad man själv sagt eller skrivit… och upptäcker att man just sagt något man inte ens visste att man tänkte, eller något som säger mer om vad man tänker än man var medveten om.

Jag tänker på detta med hur sliten jag känner mig – och inte minst skammen jag känner inför den slitenheten. Vad har jag att vara sliten av? Jag som ”bara går hemma”. Ja, jag tänker så. Och jag går omkring och inbillar mig att folk – som egentligen antagligen inte bryr sig ett skvatt om vad jag gör eller inte gör – tänker så om mig. Den där. Vad fan gör hon? Vad har hon att klaga på?

Ingenting.

Men sliten är jag.

Jag ska ägna sommaren åt vila. Strandhäng och parkhäng. Vi upprepar förra årets resor, går nästan helt i våra egna fotspår från 2010. Spanien nu, Italien och Kroatien senare. Däremellan några veckor hemma i stan. Barnen kan leka i parkerna, medan jag håller ställningarna i horisontalplanet – företrädesvis med en bok i händerna.

Jag brottas med en känsla av att vi ”borde” resa till Sverige, träffa människor som både barnen och jag egentligen gärna skulle vilja träffa. Barnens vänner, mina vänner. Det är jag som inte tror att jag kommer att orka. Den slitna kroppen skriker högt om jag så mycket som närmar mig tanken.

Så vila får det bli. Vila och ”iordningställande”. Jag gör nog det varje sommar. Mer eller mindre omedvetet. Ställer i ordning det som blivit oordnat under året som varit.

Ni minns att jag brukar prata om kaosteori? Det är en teori i min smak, för den är både begriplig och jag kan applicera den på mitt eget liv: När hösten kommer börjar året. Då ska allt vara prydligt, strukturerat, ordnat. Sen börjar det – systemet rullar igång. Varje upprepad sekvens – varje morgon, varje vecka – innebär små, små avvikelser i min struktur. Jag kan kompensera – men aldrig till 100 %. Så efter första veckan har strukturen fallerat med 1 %. Efter andra veckan med 2 %. Och så fortsätter det. Fortare efter hand – större ackumulerad avvikelse gör att systemet fallerar snabbare, förfallet ökar takten.

Just nu tror jag att såväl energinivån som den kvarstående strukturen skvalpar omkring någonstans nere på 40 %-nivån. En ohållbar nivå. För ju mer strukturen brister, blir otydlig och naggad i kanterna – desto mer energi måste jag pumpa in för att kompensera. Därför följs de åt – strukturen och energin.

Så – i sommar ska jag vila. Och restaurera mina strukturer. Kanske lyckas jag bygga dem stadigare den här gången, så att jag om ett år åtminstone är på 60-65 %-nivån? Det skulle vara rätt acceptabelt tror jag. Lite kaos måste man stå ut med, annars blir livet inte mycket till liv! Men just nu är det lite för mycket kaos och lite för lite struktur. Det känns som om jag åker med i en farkost jag egentligen inte har kontroll över, som i övningsbilen på halkbanan.

Så kan man inte ha det. Jag hoppas att några dagar vid havet, lata dagar med frukostbuffé och middagsbuffé, en trave medhavd underhållningslektyr, med glass och spansk cortado, ska ge mig energin tillbaka.

Imorgon är lillsonens sista dag på dagis. Han blev egentligen avfirad redan förra veckan, jag ville inte riskera att han skulle bli sjuk och missa sin sista dag – han tog med sig kakor, och så fick han teckningar från alla barnen och sådär.

Men frisk är han, så imorgon går vi dit – för sista gången.

Jag tror inte att han tänker så mycket på det där. Jag tänker desto mer. På morgnarna, resorna dit tillsammans. Det var mysigt, på sitt sätt – även om det kändes tufft att släpa en 4-åring med sig på tunnelbanan med byten och grejer.

Och så själva dagiset. En helt ny värld, med helt nya människor som alla talar ett för honom helt nytt språk. Jag tror aldrig att jag kom över det dåliga samvetet över att lämna honom där. Och särskilt som han aldrig riktigt trivdes där. Jag tror inte att det bara handlade om språket – han pratar bra tyska nu, pratar tyska till och med när han leker själv härhemma. Låter bra nog i mina öron i alla fall – ingen av de infödda 3-5-åringarna artikulerar väl 100%-igt, skulle jag vilja påstå…! Men ändå. Jag tänker på det där ofta. Hur jag tog honom dit, och lämnade honom där – ensam.

Det är inte stort mycket mer än ett år sedan jag skolade in honom där. Någon av er kanske minns det här inlägget – om hur han satt på U-bahn med sin leksakshäst och sin tågbiljett hårt i händerna… Leksaken och biljetten blev hans trygghetsartefakter, där och då. (Och han har fortfarande oftast en sak eller två med sig. Numera får vi oftast lägga hans leksak i ryggsäcken – men ibland insisterar han på att få ha den i handen.)

Jag är glad att han ska få börja skolan. Det är jag verkligen. Han längtar efter att få gå där – jag tror att det är att få prata sitt eget språk om dagarna han längtar mest efter. Det kan komma att bli jobbigt för honom att inse att barnen på skolan pratar svenska, danska, norska, finska och tyska i diverse kombinationer… Men det vänjer han sig snart vid. Och jag får ha båda sönerna fem minuters promenad härifrån – istället för en halvtimma med ubahn, eller en kvart med bil. Bara en sån sak.

Men ändå. Jag ser de där bilderna – och minns själv alla dessa morgnar på U-bahn. Imorgon har vi vår sista U-bahn-morgon, han och jag (och vilken leksak han nu kommer att ta med sig imorgon).

Jag kommer att sakna dem.