Det fanns en tid, när mitt liv online och min så kallade IRL-tillvaro hölls strikt åtskilda. Online höll jag mig med en anonym ”yta”, men var desto öppnare med allt därunder. Det vill säga – jag skrev mycket och öppet om tankar, känslor, rädslor och motgångar. På gott och ont.
Första gången ett ”maskhål” uppstod mellan mina båda världar, fick jag hjärtklappning, handsvett, ångest och magen krampade sig till en hård klump som inte släppte på bra länge. Så skulle det ju inte vara! Nätet var en sak – IRL något annat. IRL hade jag jordens pokerface och ansågs nog snarare reserverad än öppen. Och så ville jag ha det. Det var ett skydd. Jag ville inte blotta mitt ”riktiga” jag för andras blickar, kritik, fördömanden. Ville inte visa vad jag gick omkring och bar på.
(Missförstå mig rätt nu – det var inga djupt graverande hemligheter jag avslöjade. Däremot var det privata tankar och funderingar under en period då jag gick från en ganska diffus känsla av vilsenhet och oro – till att under en period må riktigt dåligt. Och jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev min egen terapi, kanske man skulle kunna säga. Jag vet inte hur konstruktiv den där ”terapin” egentligen var, men den var åtminstone en nödvändig ventil i stunden.)
De senaste åren har varit en steg-för-steg-raket. Maskhålen blivit fler och fler (många av dem har jag dessutom medvetet skapat, genom att länka hit från Facebook, till exempel), och de skilda världarna har kommit varandra allt närmre. I och med Google+ (som är Googles egen sociala webbplattform och som lanserades för en dryg vecka sedan) smälte de slutgiltigt – och oåterkalleligt – samman.
Jag har förstås vetat att den här dagen skulle komma. Och den här gången har jag vare sig hjärtklappning eller klump i magen. Det är bara ett faktum. Processs completed. Det är en fas som tar slut – eller kanske snarare ett vägskäl, där mitt spår går upp i Den Stora Autostradan. Det är okej. Var sak har sin tid. Jag har inget behov av att vara två längre.
Många gånger – och det har jag pratat om förut – är helheten, min helhet, inte fullt ut anpassad för Livet Som Varumärke, men det är väl en smäll man får ta.
Den sociala webben har blivit en marknadsplats på många sätt – där man förr kunde gömma sig bakom anonyma nick och avatarbilder ur märkliga vinklar, är man idag sitt fullständiga namn, och måste betänka sitt varumärkesvärde innan man hasplar ur sig saker. Det är inte enbart av ondo, men det är nytt och lite ovant.
Mitt sätt att skriva blogg har förändrats med den här processen – och det är definitivt inte heller bara av ondo, men jag känner mig nog inte riktigt som om jag hittat min comfort zone i det här nya riktigt än. Jag vill inte bli en som enbart skriver halelujasånger till den sociala webben, kvittrar om nya tjänster jag fått förmånen att prova och dokumenterar mina arbetsdagar; från 6:08-bussen på morgonen, lunchen på Martins Gröna till rusningen från-jobbet-via-ICA-till-bussen-på-14-minuter-blankt. Och sen ägnar kvällen åt att spruta ur mig länkar jag inte hunnit läsa själv, men som verkar ”bra att ha”.
(Men jag märker ju också att det är knepigt att förhålla sig till den sortens ”webbnärvaro” när jag själv vare sig har en yrkesroll just nu – eller känner den ringaste lockelse i att förvandla mig till en Underbara Clara (märk väl, jag kritiserar absolut inte Clara eller hennes blogg – men hennes väg är inte min) och göra varumärke av hemmafru-dealen. Men jag kan ju konstatera att jag ser fram emot att börja plugga webbdesign av mer än rationella skäl… Återigen, på gott och ont.)
Samtidigt funkar det inte heller att vräka ur mig mitt hjärtas innersta tankar utan urskillnad och eftertanke. Jag har alltid sagt att jag vill kunna skriva ”ofärdiga” tankar i bloggen, för att kunna få inspel från er som läser – inspel som kan hjälpa mig att komma i mål med det jag funderar på. Det tänker jag fortsätta med. Men den privata sfären växer ju mer online och IRL blir samma sak. Gränsen för vad jag är bekväm med att berätta flyttas ut.
Jag tror att det är därför många hamnar i jag-dokumenterar-min-arbetsdag-fällan. För att det känns tryggt. Man gör sig till sin yrkesroll, för att slippa släppa hela internet inpå sin själ. Men samtidigt är det ju själen som gör oss unika och levande. Utan själ blir internet lika dött som en stämpelklocka.
Det är den balansgången som främst har förändrats, i och med att jag numera så att säga är ”fullt integrerad” i min webbidentitet. Och det är där jag inte riktigt känner att jag hittat min nivå än.
