Ja, huruvida jag är en särdeles våldsam läsare ska jag väl inte själv svara på, men såhär såg Stephen King-boken jag tog med på semestern ut när jag var klar med den. Sönderfallet började strax efter ankomsten till Spanien, och de sista 350 sidorna av boken fick jag i princip speedläsa i form av ett intrikat lösbladssystem, för att hinna genom boken innan jag började blanda ihop sidorna helt och hållet.

Sånt där händer inte ofta, men när det väl gör det undrar man gärna varför man envisas med att köpa pocket, och inte inbundet. (Nästa gång man checkar in på Adlibris och kan välja fem pocket eller en inbunden, undrar man inte längre. När man tappar en inbunden Stephen King på näsan är undran inte heller särskilt påträngande.)

Hursomhelst – förutom att sönderfallshastigheten nära nog översteg min modesta läshastighet, var boken riktigt bra. Jag har hittills inte skrivit så mycket om Kings romansvit om Det mörka tornet, trots att King är den författare jag läst mest av och ständigt återkommer till – OCH trots att jag gillar serien skarpt. (Jag kommer nog att investera i en snygg inbunden upplaga för bokhyllan sen, den här serien är för mig en ”keeper”!) Det har varit svårt att ”recensera” när jag fortfarande känt att jag är i början av denna monumentala helhet. Nu, när jag är en bit förbi halvvägs, känns det som om det kan vara läge, trots allt.

Jag läser serien medvetet långsamt – inte av någon romantisk ”jag-vill-inte-att-den-ska-ta-slut”-panik (även om jag misstänker att slutet på sista boken kommer att medföra en gruvlig separationsångest… Jag brukar bli kollrig när jag läser ut böcker jag umgåtts med länge, den här serien lär jag ha hållit på med i några år innan jag blir klar… Huga!), utan för att böckerna faktiskt är rätt mastiga. Magiker och glas, som alltså de bedrövliga bokresterna på bilden hette, var exempelvis 729 sidor lång. Den är bok nummer fyra i serien…

(Helena, som är en ännu flitigare Kingläsare än jag, benämner Kings åkomma ”litterär elefantiasis”. Hm. Det ligger nåt i det, faktiskt…!)

När jag såg Sagan om Ringen-filmerna, tyckte jag först att Sagan om de två Tornen var svår att förhålla mig till – den var ju liksom sådär… ”mitt i”. Det mörka tornet rymmer hela fem (tjocka) böcker som är just sådana ”mellandelar”, och därmed egentligen vare sig har början eller slut. Här är det däremot just två av dessa mellandelar som blivit favoriter såhär långt; De tre blir dragna (bok nummer två) och så just Magiker och glas – ni vet, lösbladssystemet på bilden.

Om jag säger att jag gillar att läsa Stephen King, så antar du antagligen att jag gillar genrerna skräck och fantasy, eller hur? Fel. Om du frågar mig vilka genrer jag generellt undviker i bokväg, så kommer jag att svara skräck och fantasy. Särskilt fantasy.

Men Det mörka tornet är fantasy – och jag älskar serien förbehållslöst ändå.

Förvisso måste man sortera in Det mörka tornet under så kallad ”urban fantasy”, som lätt förenklat står med ena benet i vår egen nutidsvärld, och låter fantasivärlden glimta fram i eller genom den. Och än så länge har jag inte stött på en enda alv eller troll – inte ens något riktigt monster kan jag påminna mig i någon av de fyra första böckerna av serien. Trollkarlar finns – magi och parallella världar är själva strukturen för berättelsen. Men så skeptiker jag är, så köper jag den här serien rakt av.

Första boken är seg i början. Ujujuj. Det är en tunnis för att vara King, ynka 220 sidor. Men jag tror att man måste in en bit efter sidan 100 innan berättelsen verkligen lossnar och släpper in en. Men sen så, sen är man fast.

Bok nummer fem får följa med till Italien om några veckor. Jag hoppas att den ska tåla en salt strandbris bättre än sin föregångare.