Himmel & Ord

Facebook påminner mig: Idag är det tre år sedan hemflytten från Tyskland.

Jag hade tänkt skriva om det där i våras – jag har en räknare som håller koll på hur många dagar som gått sedan både utflytten och hemflytten, och den förkunnade högtidligen att det vid två datum i början av maj var 3000 dagar sedan vi flyttade till Hamburg, och 1000 dagar sedan vi flyttade hem. Men då hann jag aldrig skriva något om det, livet var alltför fullt av sådant som verkade viktigt just då.

Men nu får jag alltså en ny påminnelse. Tre år sedan: Det var den 7 augusti 2015 som vi lämnade Hamburg.

Jag minns den där dagen. Vi hade bott på hotell medan flyttgubbarna tömde och stökade i lägenheten, och morgonen före avfärd gick jag med barnen på ett café mittemot hotellet och åt en lång frukost, med kaffe och ”Muttis Ruhrei”.

(För övrigt den bästa äggröran du kan få tag på. Yngste sonen klämde i sig två portioner och undrade om jag kan göra likadan äggröra när vi kommer till Sverige. Jag lovade försöka, och det har jag gjort, men… nej, lika bra som Muttis blev den inte…!)

Sedan for vi. Inlägget på facebook skrev jag från bilen, vet jag, susande över Autobahn på väg mot ett nytt äventyr, denna gång på hemmaplan.

Men sen då?

Åren i Tyskland kommer alltid att vara en vattendelare i livet, det som skapar ett ”före” och ett ”efter”. Maken brukar citera John Lennon, som lär ha sagt ”I was born in Liverpool, but I grew up in Hamburg”. Ja, faktiskt lite så. Det var under de där åren vi hann ikapp oss själva, hann reflektera – inte bara åka med, som lämlar i ett lämmeltåg. Det är väl det en utlandsvistelse gör med en; sätter en i en främmande miljö där man får upptäcka sig själv utan allt utanpåverk som följer med en invanda strukturer man aldrig riktigt ser förrän de är borta och ersatta av något annat, något främmande. Det är som om man smälter in i sin egen invanda omgivning, och först i kontrast med Det Andra kan man få syn på sina egna konturer.

Det är det kanske största äventyret med att flytta utomlands, men det gör också att det blir en stor kontrast att komma hem igen. Allt du tidigare tagit för givet, inte ens sett, aldrig reflekterat över – plötsligt finns det överallt, blir det ENDA du ser. Och du kan aldrig förklara det för dem som inte ser. Du berättar, men berättelserna räcker aldrig riktigt fram – du blir aldrig riktigt trodd. Du suckar lite, men tänker att det kanske är så det måste vara.

En vattendelare, alltså. Före och efter, och ingenting är som förut – därför att DU inte är som förut: ”I grew up in Hamburg.”

Det gör hemkomsten till ett eget äventyr, men lite är det också som när Frodo förlorar sitt Fylke efter äventyren i sagan om Härskarringen. Du kommer hem, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Det tänker jag på idag, när Facebook påminner mig om att det är tre år sedan den där dagen som började med Muttis Rührei och slutade med att sätta punkt för en tid som gjort mer skillnad än ens jag kan sätta ord på. Jag bär min resa med mig, genom mina egna tydliga konturer, kontrasten till Det Andra – också på hemmaplan.

Men jag som förr alltid tyckte att Frodo var lite snorkig som inte kunde vara kvar i Fylke efter sina äventyr – nu förstår jag precis. Det går inte att bara sjunka tillbaka in I tapeterna, I blindheten och lämmeltågets led, som om ingenting hänt.

En resa kan inte sluta i sin egen nollpunkt, den måste leda vidare.

Det är lite som att komma tillbaka till en sommarstuga efter vintern.

Man blåser damm från möblerna, hittar en kvarglömd tidning som minner om hur länge sen det är man senast var här. Golvtiljor som knakar och knäpper, ovana att gås på. Samtidigt är det omisskännligt ens eget, känslan är att komma hem – en utandning. Hej bloggen. Long time no see.

Bloggen – och bloggandet – har blivit en sommarstuga. Ett litet torp jag tycker mycket om, men alltför sällan hinner besöka, än mindre bygga ut, renovera, hålla efter.

Jag blir stående innanför dörren, släpper mina väskor på golvet där jag står. Andas in den lite instängda stugluften, mättad med dofter från året som gått sedan sist. Mina dofter, mitt år.

Det är hit jag kommer för att reflektera, ifrågasätta, finna nya idéer. Hit jag längtar när jag vill, men inte finner utrymmet. Här finns mitt utrymme.

I år är inget undantag, tvärtom. I år är ett år då jag verkligen har saker att reflektera över. Året som gick var fyllt av händelser som ställde saker på sin spets, på det där sättet då det inte längre går att rycka på axlarna åt dem och låta gå. På det där ”vad fan håller jag på med egentligen”-sättet.

Ja, vad fan håller jag på med?
Det, du.

Någonstans handlar det om att bli medveten om sina mönster. Sånt där man bara gör utan att tänka på det, utan att fundera på varför och vad det leder till. Vad det förstärker och vad som kommer bort medan jag går i cirklar. Det är nyttigt att få syn på, fastän det alltid gör lite ont att se sina tillkortakommanden i vitögat.

(Å andra sidan – att aldrig se sina tillkortakommanden, så som många aldrig gör, betyder ju inte att man inte har några – bara att man inte ser dem och därför är dömd att upprepa dem. Det är därför vi får våra mönster, våra upptrampade stigar, och glömmer vad som finns utanför dem.)

Nåväl. Nu är jag här.

Jag tar ett djupt andetag till, av det gamla och instängda, innan jag lyfter upp mina väskor och på allvar kliver in i stugan för att ta itu med det som behöver göras.