Idag är jag ledig – inte för att göra något särskilt, utan tvärtom: För att inte göra något särskilt alls.
Inte något särskilt betyder just idag att jag sitter i cafeterian på Fotografiska i Stockholm och inviger min nya iPad och framför allt det nya tangenbord jag köpt till. Tangentbord är viktiga grejor. Det här är riktigt trevligt att skriva på. Fodralfunktionen är jag inte lika begeistrad i, men det går ju att avhjälpa med ett ytterfodral som sväljer iPaden MED tangentbord, så behöver jag inte fundera mer på det.
Såna här ”ingenting särskilt”-dagar tog jag ofta förr i tiden, innan studierna tog över all ledig tid. En sån här dag är som en ventil för självet, en reflektionsdag då själen får hinna ikapp allt som i vanliga fall har så bråttom och inte ger sig tid att stanna och lyssna. Idag är en dag för att stanna och lyssna och inte ha bråttom någonstans alls.
Att jag beger mig till Fotografiska är ingen slump. Dels för cafeterians skull – här tenderar jag sitta en god stund och dricka både påtår och tretår på kaffet, med blicken fäst någonstans mitt över vattnet och tankarna fritt svävande. Men också, förstås, för näringshaltiga utställningars skull.
Jag är som bekant inte alltid helt överens med Fotografiskas kuratorer i urvalsfrågor, men museet är ju affärsdrivande gubevars, så det är klart att de måste satsa på det som säljer… Idag verkar de ändå ha prickat in några intressanta. Lars Tunbjörk imponerar och väcker tankar. Och det är dem jag är ute efter – tankarna. Sammanhanget.
***
De senaste veckorna har jag dragit runt på en tjock tegelsten till bok om neurobiologin bakom våra beteendemönster. Den är fantastisk och definitivt en toppkandidat till titeln årets bästa bok – trots att den får folk att höja både ett och två ögonbryn, i trolig undran om vad det är för fel på mig som släpar runt detta monster till bok. Jotack, jag mår fint – möjligen lite stel i axlarna…
Hur som helst – idag fick monstret inte följa med. Istället blev det min obönhörligt döende Kindle, och med den semesterbekantskapen Bodil Malmsten. Bodil är ett synnerligen gott sällskap en dag som syftar till att rekalibrera en själ som högljutt gnäller om att aldrig hinna med, och inte förstå sig på sin tid. Ingen beskriver den där samtida vilsenheten som hon, men hon hittar också ventiler och oaser som ingen annan – för att inte tala om att hon ÄR en sådan oas.
Bodil gav mig en idé till en annan utflykt som jag kanske ska ägna eftermiddagen åt…och kanske berätta om en annan gång. Eller också inte. Vi får se.
***
Den nya iPaden, med tangentbord och Apple Pencil, markerar en brytpunkt: De är min belöningspresent till mig själv för ”tapperhet i strid” efter fyra års studier vid sidan av arbetet. Inte nog med att jag överlevde – jag fick också med mig den heliga Graal i form av utveckling och gedigen kunskap som nu är min. Det är inget mindre än enormt.
Och här står jag nu – mer än redo att ta farväl av de galna åren då all tid gått till arbete och studier. Det har kostat, jisses vad det har kostat – det finns verkligen inga gratisluncher. Men nu då? All förändring markerar ett slut och en nyordning. Ibland är det slutet som är svårt och nyordningen liksom given – här är det lite tvärtom. Slutet är det givna och efterlängtade, men nyordningen är oklar. Vad kommer nu?
Det vore så lätt att bara låta tiden rulla på – det gör den ju ändå, vare sig vi hinner med och förstår vår tid eller inte. Att en uppenhar tidstjuv försvinner betyder ju inte att eoner av tid plötsligt breder ut sig i tillvaron, med långleda och sysslolöshet som följd… Men för mig är det viktigt att förändringen blir meningsfull, att jag ersätter tidstjuven med något annat som ger mening.
För det märker jag tydligt redan nu: Hur mycket mening studierna, eller lärandet rättare sagt, gav. TROTS att den tidsmässiga ekvationen var så nära omöjlig man kan komma, var studierna också en fantastisk energikälla. Så många välmenande vänner som inte förstod, som såg min slitenhet och drog den snabba slutsatsen ”Det där funkar ju inte, du måste lägga av med studierna.” Och jag, jag visste att de hade rätt, men också att de hade fel, eller åtminstone missade själva poängen: Att studierna tog en sorts energi och gav tillbaka en annan, energi jag inte skulle ha fått på något annat sätt.
Jag tror aldrig jag lyckades få någon att förstå det där fullt ut, men idag, när kursen är slut (eller åtminstone pausad, men det är en historia för ett annat tillfälle) känner jag av det där tydligt: Det är otroligt skönt att det är över, men jag saknar det. Också.
Så ”nyordningen” måste med nödvändighet handla om hur jag ersätter den där energin studierna gav mig – men på ett långsiktigt hållbart sätt, vilket halvtidsstudier utöver ett heltidsjobb inte är. (Observera: Ingenting kan få mig att rekommendera ett sådant upplägg – till någon. Det VAR inte smart.)
Och det är där denna nya iPad kommer in, med tangentbord för skrivande och penna för ritande. Jag vet inte ”vad det ska bli”, lika lite som jag visste vad jag ”skulle bli” av mina studier. Det ska bli ett lärande och ett utforskande, tänker jag. Av skrivande och ritande och formande och skapande. Jag vill minnas att det där var det som var jag – då, innan jobb och studier blev allt jag räckte till för.
***
En av böckerna jag läste i somras var The writer’s journey av Christopher Vogler, som i sin tur bygger på Joseph Campbell’s välkända forskning om hur människors berättelser bygger på gemensamma, kulturöverskrivande arketyper. Vogler beskriver episka berättelser utifrån en struktur som kortast kan beskrivas som ”there and back again”, en resa som startar i hjältens ”vanliga värld” och sedan går genom ett antal steg genom okända världar och utmaningar och tillbaka igen. Men inte tillbaka som förut, för resan i sig har förändrat och utvecklat – hjälten. Elixiret, eller graalen om man så vill, ligger i hjältens egen utveckling – inte i något ting eller annat konkret, utan inom personen själv.
Så känns det för mig just nu: En resa har nått sitt slut, jag är hemma igen – men ingenting är som förut. Jag bär min graal inom mig. Du kanske ser den i mitt ansikte, hör den i min röst när jag talar, läser den i mina handlingar – du kanske inte ser något särskilt alls. Det spelar ingen roll. Den här graalen är min, och ingen kan ta den ifrån mig.
Nu ska jag bestämma mig för hur jag ska använda den – och starta en ny resa.
***
Disclaimer: Det här inlägget skulle givetvis ha innehållit en bild. Jag sitter vid Stockholms bästa utsikt, klart den skulle med i inlägget. Tyvärr har jag inte hunnit hitta en bildredigeringsapp som funkar som jag vill, och vill inte ägna min lediga dag åt att bli frustrerad över knepiga gränssnitt och obefintlig/obegriplig kundsupport – så det får helt enkelt vara.
Ni får tro mig på mitt ord – det är jättevackert!
