Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.
Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.
Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.
Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.
Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.
För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.
Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.
Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?
Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.
***
Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.
Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.
