12 oktober 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Om kompromisslöshet, fördomar och skitsnack

Fördomar och skitsnack. Två av de värsta saker jag vet. Att prata om någon bakom dennes rygg, och tro att man därmed vet något – alls. Att man har någon som helst tolkningsrätt över en annan person… Få saker gör mig så rödglödgat förbannad.

En kollega kallade mig en gång kompromisslös, och jag hade svårt att avgöra om det var en bra sak eller inte. Idag har jag kommit fram till att det kan vara båda bra och dåligt, men att det verkligen är en del av hur jag är – på gott och ont. Å ena sidan är det en fråga om integritet, å andra sidan kan jag välja när integriteten behöver gå före anpassning och flexibilitet.

Idag är jag kanske inte lika kompromisslös som person – hoppas jag i varje fall, och strävar efter – men jag kan välja det som ett förhållningssätt när jag tycker att det behövs.

Och just i fråga om fördomar och skitsnack tar jag fram min allra hårdaste och skarpslipade kompromisslöshet. Det finns helt enkelt inget fall då det är okej att döma andra människor på grundval av skvaller, gissningar, hörsägen – eller ens fakta, tagna ur sitt sammanhang.

Jag kan vara godtrogen och naiv nästan in absurdum – det är väl en kompromisslöshet i att tro andra människor om gott. Men om du på snabbast möjliga sätt vill förlora min respekt och tilltro, då pratar du skit om någon annan i min närhet.

Jag har lämnat nätverk, relationer och gemenskaper på grund av hur man pratar om andra; ställt mig själv utanför för att jag inte accepterar att folk tar sig frihet och tolkningsrätt över en annan människa enbart på grund av vad man ”hört” och gissar sig till.

Kompromisslöst? You bet. Och vet du vad? Jag är helt okej med det.

För många år sedan genomgick jag en process av att ”återfinna mig själv” – och min integritet – efter en rejäl livsvurpa. Känslan av att vara mig själv igen, att efter en bottenlös vilsenhet äntligen kunna känna igen mig själv och minnas vem jag är, var obeskrivlig. Jag tror att man kanske måste ha gått genom den resan för att riktigt förstå vilka vägar den leder en på. Och hur viktig pakten jag ingick med mig själv är: Att hellre förlora alla andra än att någonsin förlora mig själv igen. Att hellre gå ensam än att tumma på min integritet.

Det betyder – bland annat – att jag aldrig mer ger någon annan rätt att definiera mig, eller vem jag ska vara.

Det betyder inte att jag inte lyssnar på feedback, eller att jag inte uppskattar den – tvärtom. Hey, jag är sociolog (i sinnet i varje fall) – om det är något jag fattar så är det att vi ALLA är produkter av våra sociala sammanhang, och att vi behöver detta sammanhang för att hitta vägen – även vår alldeles egen, individuella väg. No argument there – det ena utesluter inte det andra.

Jag har ett halssmycke som jag ofta bär, en stor silverring med inskriptionen ”Det som du ser och hör är inte alltid vad det synes vara”. Texten är hämtad från en saga jag läste och tyckte om som barn, men numera låter jag smycket påminna mig om att det som sägs om mig inte är en sanning att låta mig definieras av. Min sanning är min, jag formar den – möjligen genom samråd och interaktion med dig och resten av mitt sociala sammanhang. Men aldrig genom vad du och någon annan pratar om, bakom min rygg.

Det du säger om mig, till någon annan, säger ingenting om mig – men desto mer om dig.

08 oktober 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Tänkande och ifrågasättande

Jag köper en tidning och läser på tåget. Sans. Jag vet inte vad den står för, men den kallar sig existentiell och är inriktad på filosofi, samhälle och vetenskap.

(Chefredaktören är väl mest känd som religionsskeptiker i största allmänhet och tanken med tidningen är väl att sprida den skepticismen, men jag tycker ändå att de gör det rätt snyggt…)

Grejen med artiklarna i den här tidningen är att de ifrågasätter saker vi tar för givet. Numret jag köpt rymmer den mest begripliga presentation av postmodernismen som jag hittills lyckats hitta – och ja, jag har letat. Det rymmer också en intervju med en forskare som förespråkar ett post-demokratiskt ideal, det vill säga en idé om att demokrati väl ändå är överskattat. Demokrati som är ett av vår tids mest förgivettagna grundpelare. Här ifrågasätts det – och på ett åtminstone tänkvärt sätt.

För något år sedan skrev jag en statsvetenskaplig analys av globaliseringen, där jag konstaterade att globalisering på en och samma gång förstorar och förminskar ”världen”, vilket innebär att helheten, dvs ”det globala”, kommer närmare individen, vilket gör att individen faktiskt ”krymper” även i relation till sin egen lokala livsvärld. Den var lite flummig, det erkänner jag – men jag gav mig på att problematisera demokratibegreppet i förhållande till globaliseringen, och det lät sig inte riktigt göra på ett konkret plan.

Och här fann jag alltså en artikel som delvis bekräftar mina reflektioner och problematiseringar från den gången. Hur demokratiskt är samhället när majoriteten av individer inte har tillräckliga förutsättningar, eller ens intresse av, att sätta sig in i det komplexa globala samhället?

(Okej, nu är jag väl fortfarande idealist nog att tycka att det är bättre att försöka göra individerna kunniga och intresserade – men vet ju också av många års yrkeserfarenhet som statsanställd kommunikatör hur svårt det är i praktiken. Och huvudgrejen med den här artikeln är ju själva vridandet och vändandet på det vi annars tar för givet.)

Det händer saker i huvudet när jag läser sådana artiklar. Gamla helheter bryts upp och nya samband framträder – ”men om det ÄR så, då skulle man ju också kunna tänka sig att… Och hur blir det då? Skulle det innebära att…?”

Jag tycker verkligen om sådant tänkande. Det får mig att känna mig levande, och fri. För i det traditionella, ”fördefinierade” tänkandet känner jag mig fastlåst, ofri och halvkvävd. Och någonstans reducerad från en människa med förmåga att definiera världen omkring mig till en existens på ”need-to-know-basis”, och som inte behöver veta, inte behöver förstå, inte behöver tänka. Allt är redan färdigt, gapa och svälj. Som de mänskliga batteriodlingarna i the Matrix, en av de mest skrämmande narrativa bilder jag vet. Kanske just eftersom jag inte är så säker på att den BARA är ett narrativ, för att jag ser den omkring mig, här och nu.

Jag tror att det är bra att ifrågasätta. Nyttigt för hjärnan, nyttigt för själen. Nyttigt för samhället, för vår kollektiva själ och utveckling. Jag vet att jag är otidsenlig som pratar kollektiv när alla är upptagna med att vara individualister. Och det finns tillfällen då jag förbannar min förmåga att se genom Matrix-koden och önskar att jag bara kunde följa lämmelströmmen som alla andra. Men andras ifrågasättanden, skitsamma vad deras uppfattningar och argument här, bara det att se andra ifrågasätta det självklara, visa att ingenting är självklart, ingenting är FÄRDIGT – allt kan förändras, definieras om. Det ger mig kraft att välja bort lämmeltåget, trots allt.

07 oktober 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Reflektion efter kurshelg: Vikten av det som händer utanför bild

På väg från Växjö efter en något förkortad kurshelg, men känner ändå att mötet med mina kära kurskamrater gett mig precis det jag behövde just nu: Tid för gemensamma reflektioner – dialog, spegling och perspektiv. Vi är ett litet järngäng som hängt ihop sedan hösten 2014, som kämpat tillsammans under hittills 6 och en halv termin. Dealen heltidsjobb + halvtidsstudier är ingen barnlek, men många gånger är det just vår samhörighet som gör att man orkar vidare när batterierna känns tomma.

Samtidigt har vi vid de senaste tillfällena fått nytillskott i gruppen, personer som påbörjat utbildningen före oss och sedan tagit studieuppehåll och nu kliver på igen. Vi är sista årskullen och har inte den möjligheten, utan utgör själva lite ”last chance saloon” för den här utbildningen. Särskilt glädjande har det varit att dessa personer kommenterat att det varit så lätt att kliva in och släppas in i gruppen, mötas av nyfikenhet och öppna armar/sinnen.

Jag tänker att den andan vi har i vårt ”järngäng”, den vill jag alltid ha omkring mig, var och hur jag än jobbar. Den är vad vi pratar om när vi pratar dynamiska och kunskapsintegrerande team. Vi är en hemmabas, en social ”plats” för återhämtning, reflektion och ”utandning”. Därifrån går vi ut och jobbar, individuellt eller i mindre grupperingar. Det behövs ingen ledare, vi leder alla där det behövs och när vi har ett ledarskap att erbjuda. Ofta handlar det om var vi har erfarenheter eller kunskaper att dela med oss av, då blir det naturligt att kliva in och ta den rollen. Det är inget vi behöver snacka om, det sker naturligt. Ingen känner sig förbisedd för att inte ”få leda” i något sammanhang, utan rollfördelningen sker på grundval av respekt och nyfikenhet – vad kan jag få lära av den här personen?

Jag har under de senaste månaderna fördjupat mig i teorier kring teamdynamik och lärande organisationer. Jag ser att man många gånger har en väldigt ytlig förståelse av det här, ute i organisationer – att man inte riktigt problematiserar vad det innebär och därmed nöjer sig med en rätt icke-optimal nivå.

(Detta fick vi för övrigt lära oss på föreläsningen igår är typiskt för ett ”processinriktat” strategiperspektiv. Jag personligen väljer snarare att arbeta utifrån ett ”systemteoretiskt” perspektiv, där man zoomar ut ytterligare och betraktar den sociala och kulturella helheten som en grundläggande förutsättning för teamets utveckling och arbete.)

Jag lämnar Växjö för denna gång; stärkt, inspirerad och fylld av tacksamhet för plattformen och den mentala boost det är att få tillbringa tid och reflektioner med mina fantastiska kurskamrater. Jag tror att mycket av vår utbildning (eller ”bildning”…?) i ledarskap och organisationsutveckling ligger i det som sker utanför lärosalar och uppsatsarbete, dvs det som utvecklats i våra samarbeten och dialoger vid sidan av kursarbetet, ”utanför bild”.

13 september 2017
av Jenny
1 kommentar

Om förmågan att tänka större än en rät linje

Det absolut bästa med allt mitt pluggande, lärande och ständiga drivande efter att hitta nya vinklar och perspektiv på allting, är den där känslan… nej upplevelsen, när allt flyter ihop. När man inser att alla delar hänger ihop och bildar en oändligt komplex och fascinerande helhet. Att det inte finns några ”olika ämnen”, att all kunskap är en och samma, allt vetande är ett – eftersom världen vi lever och rör oss i, forskar i, lär oss om, också är en och samma. Det är en svårbeskriven känsla – den närmaste synonym jag kan komma på är magi. Som att världen plötsligt blir begriplig, i all sin obegriplighet.

Det är en underbar känsla.

Men det är också den största frustrationen. Man har den här fullständigt överväldigande känslan av helhet, av att kunna se samband, hur saker hänger ihop – men allt människor omkring en är intresserade av är när man är ”färdig” och vad man pluggar ”till”.

Inte en enda gång, under alla år, har jag mött någon som varit intresserad av vad jag lär mig, och hur det utvecklar mitt sätt att se världen. Som velat prata och diskutera med mig, lyssna och ta del av. Berika och berikas.

Inte. En. Enda. Gång.

Jag vet att jag tagit upp det här tidigare. Stört mig på kommentarerna, snävsyntheten. Tänkt att ”livslångt lärande” är något fler borde ägna sig åt, som borde vara en naturlig självklarhet – inte ifrågasättas och reduceras till simpla etiketter.

Men det är mer än så, eller hur…?

För min egen del är det förstås en enorm frustration – att inte kunna förmedla all den här magin jag får uppleva, helt enkelt för att inte en jävel bryr sig. Ingen har tid att lyssna på något som kräver mer än en tweet eller trettio sekunder att förklara. Våra liv är så inrutade, så fyllda av uppgifter och brådska – har vi ens tid att förstå vad det är vi gör längre?

Grejen är: Vi tror att vi gör världen begriplig, eller åtminstone hanterbar, genom att reducera den till bitar vi kan ta in utan ansträngning. Då kan vi rada upp bitarna och beta av dem i tur och ordning, på ett strukturerat och till synes rationellt sätt. Men det vi missar är att begripligheten, meningen, ligger i själva ansträngningen med att lägga ihop delar till helheter, istället för dela upp helheten i delar. Och medan vi är upptagna med fragmenten, förlorar vi helheten ur sikte.

Och då undrar jag: Vad händer sen? Om vi glömmer bort helheten, och att det faktiskt finns ett värde i att anstränga sig för att se den som den är, UTAN att reducera ner den till fragment vi tycker är enklare att hantera…? För mig är det lite som att nöja sig med Reader’s Digest som kunskapskanal. Du får en färdigtuggad och friktionsfri bild, men vad kan du egentligen göra med den? Hur långt kommer den att ta dig?

Det handlar inte om mig, om att JAG ska få berätta om vad jag läst eller lärt, att just mina tankar skulle vara en särskild guldgruva världen går miste om. Vad jag vill åt är dialoger, samtal, diskussioner. Viljan att ta del av – och att själva bidra till något större. Jag får en rynka mellan ögonbrynen och en känsla av att vi egentligen reducerar oss själva. Oss själva och vår förmåga att tänka större än en rät linje.

26 augusti 2017
av Jenny
3 kommentarer

En pratig papegoja bland brukstextkråkorna…?

Jag är hemma igen, vardagen har åter slutit sina obevekliga armar omkring mig – ungar ska till skolan, vuxna ska till jobbet, hemmet ska skötas och vardagsruljansen sakta börja snurra igen. Det finns givetvis mycket att säga och reflektioner att göra just om den saken, men idag har jag faktiskt något helt annat kul att berätta om:

Lördagen den 21 oktober hålls högskoleprovet runt om i landet. Jag vet inte om jag känner någon som ska skriva provet – det är väl tveksamt, jag tillhör ju nu en generation som med få undantag som anser sig färdiga med utbildning och lärande… Men OM någon av er som läser här till äventyrs siktar på att göra högskoleprovet i höst, kan ni under provet roa er med att försöka identifiera ett textstycke som provkonstruktörerna hämtat från en viss, mig närstående, blogg – nämligen denna.

Jag tycker att det är hur roligt som helst – lite ”fifteen minutes of fame” i ett mikroformat jag inte ens visste fanns. Att det är så uppgifterna tas fram, menar jag – att provkonstruktörerna skannar nätet efter relevanta texter och inte bara skriver egna exempel för provet.

(Samtidigt är det ju logiskt, för få saker är svårare än att hitta på bra exempel utan att de känns krystat konstruerade.)

Mer än såhär är jag ombedd att inte säga om saken: Jag får berätta ATT jag bidragit med en textsnutt till höstens högskoleprov – men inte hur eller vad, och framför allt inte vilken kunskap snutten ska testa hos deltagarna.

Jag kan säga att jag själv blev förvånad över snutten de valt – förvånad och lite road. Dagen efter provdagen offentliggörs högskoleprovet i alla sina delar – och då ska det bli intressant att få se helheten, ”min” textsnutt tillsammans med alla de andra texter som vaskats fram och satts samman för provet. Blir alla texterna lika udda fåglar när de rycks ur sitt sammanhang, eller blir min text den pratiga papegojan i ett hav av funktionella och diskreta brukstextkråkor…?

Den 22 oktober får vi veta, som sagt. Stay tuned…

***

(Att gå tillbaka och leta fram den här texten hade också en annan effekt, en liten ”bonus” relaterad till sommarens funderingar på bloggens vara eller icke-vara. Det är lite som ett vykort från en tid då den frågan inte ens var något jag funderade på, då bloggen levde och var självklar på ett sätt jag inte riktigt känner att den är nu. Det är jag själv som lägger band på den, det inser jag – och det gör mig lite sorgsen. Hur blev det så?)