Jag vänder tillbaka till litteraturen. Till läsandet I första hand – så småningom får skrivandet komma, men jag tvingar mig att inte ha för bråttom där. Först näringstillförsel, riklig och väl balanserad vad gäller näringinnehåll och variation. Sen – sen vi får se.
Det mitt skrivande jag får nöja sig med, är att – med händerna på ryggen – fundera över vad det är som får en bok att funka, medan andra (ack så många andra) faller platt. Hur är en god berättelse uppbyggd, vad är det med den som är bra? Som väcker något i mig?
Språket är viktigt, men inte allt. Inget språk kan lyfta en intetsägande berättelse. Berättelsen är allt. Den är vad som gör oss till människor.
(På semesterns läslista ligger även Yuval Hararis bok Sapiens. Harari hävdar att det är skvallret, eller förmågan att skvallra, som gör oss till människor. Harari är forskare, så han vet väl bäst, men jag säger nog ändå att skvaller eller berättelser är lite ”same shit, different name”. De fyller samma funktion.)
Jag kan inte undgå att hamna i funderingar kring vad som skiljer dagens ”frozen-TV-dinner-litteratur” från den verkliga litteraturen, den som faktiskt betyder något, och som utgår från människan som något mer än en tuggande, konsumerande apa.
(Ja, ja. Jag vet. Jag har skrivit om det här förut, så ni vet att det här är en av mina käpphästar – eller väderkvarnar, det beror väl på hur man räknar: Hur illa det är ställt, när kultur reduceras till konsumtion, när kvalitet reduceras till försäljningssiffror. Det är valår, och jag är räddare än någonsin förr – för jag tror inte på slump. Allt hänger samman.)
En av de första böcker jag läst denna semester är Bodil Malmstens ”Så gör jag”. Medvetenheten kring beslutet att låta skrivandet vänta kommer från henne, och hennes fokus på litteraturen och läsandet som den bästa handboken. Hon skriver sin skrivarhandbok med en slags motvilja, slår ifrån sig boken hon skriver medan hon skriver den. ”Så gör jag, men vad vet jag om hur DU ska göra?” Om något handlar den mer om läsande än om skrivande, samtidigt som hennes eget språk är gestalt för skrivandets både lätthet och tyngd.
Lättheten är för mig Malmstens signum. Språket är som en fjäril, tyngdlöst men samtidigt både nyanserat och mättat. I ”Så gör jag” berättar hon utförligt om hur hon väljer sina ord. Varje ord ska vara det rätta, vartenda ett. Ingenting lämnas åt slumpen. Hon beskriver hantverksskicklighet, men också kärleken till och bävan inför detta hantverk. Hon berättar om böcker som aldrig blev.
Jag tänker att dussinlitteraturen ger oss motsatsen: ett obearbetat, och just därför konstlat, låt-gå-språk som passerat en hugad författares uppkavlade ärmar (”här ska skrivas en bok!”), förlagens och bokhandelns slimmade processer (”här ska tjänas pengar!”) och sen är det inget mer. Böcker har idag bara ett syfte: De ska sälja, generera intäkter. Det är allt.
Våra berättelser, det som gör oss till människor, har reducerats till en process av produktion och konsumtion, och jag kan bara undra: Vad gör det med oss?
Du är vad du äter; du är vad du läser.
Den var kurslitteratur på en av alla de kurser som jag gått! Och alldeles nyligen så läste jag en fransk roman (Drömbokhandeln på svenska, tror jag) om vad som händer om man bestämmer sig för för att enbart försöka sälja ”god” litteratur och hur man egentligen ska bära sig åt för att avgöra vad som egentligen är ”god” litteratur (det känns som om bara en fransman, eller i just det här fallet, en fransyska, om man ska vara petig, kan komma på att skriva en bok om det?).
Så roligt att få läsa dina funderingar igen!
Kram,