17 juli 2012
av Jenny
Inga kommentarer
Ger barnen 2€ och skickar dem till parkkiosken efter något att dricka. Ser dem stå där, huvudena ihop, ivrigt snattrande – troligen om något Star Wars-relaterat. Samspelet dem emellan. Deras närhet, så självklar att de själva ännu inte förstår hur stark den är, vad den betyder.
Och så modet att gå och handla själva. Bara det.
Dessa två människopluppar i stora havet Världen. Så stora. Så små.
Och mitt hjärta sväller i bröstet.
16 juli 2012
av Jenny
Inga kommentarer
Jo som sagt. Medan jag håller mig ifrån tidstjyven Twitter efter bästa förmåga (har dock släppt nolltoleransen, men det känns som om ovanan är bruten och decimerad åtminstone till en kontrollerbar vana. Vi får väl se om det håller i längden eller vad) har jag alltså börjat plugga webbdesign igen. För egen maskin den här gången – och med fokus på WordPress. Jag hade nog någonstans räknat med att få det där ”på köpet” när jag pluggade webbdesign i ett helt år, men… Mja. WordPress är på många sätt en liten värld i sig själv, och även om allt är prydligt och strukturerat och skalbart och transparent och alltihop – så gör det sig inte alldeles av sig själv inte.
Och så kräver det ju PHP. PHP är en sån grej som jag i princip inte kan något om alls, jag fastnade i Javascripten och trasslade mig aldrig ens genom dem med någon slags förståelse om vad jag höll på med – inte ens med fetaste boken och aldrig så mycket svavelos. PHP… Nej, så långt kom jag liksom aldrig. Inte förrän nu. Nu måste jag, om jag inte vill använda samma eländiga bloggdesign, med andras eländiga begränsningar i evigheters evighet, amen. Huvva. Nejtack.
Än så länge har jag kommit så långt att jag skapat mig ett så kallat child-theme, och fipplar runt i det så långt som jag kommer med enbart css-kunskaper (där har jag åtminstone hygglig koll). Child-themes är jättefiffigt och innebär att man bygger sin design på befintliga teman, och bara gör nya filer för de saker man vill ändra på – allt annat ligger kvar som det är i modertemat. Kruxet är bara att hitta hur modertemat är strukturerat, vilket inte alltid är jättesjälvklart för en alldeles ljusgrön webbdesigner på sitt första, vingliga experiment.
Det enda jag vet om designen jag leker med just nu, är att ”så vill jag INTE att sidan ska se ut”. Men samtidigt är jag glad för att ha kunnat testa mig fram till så många lösningar som jag inte ens visste att jag kunde göra. Oändligt långsamt går det, men jag tar åtminstone några små myrsteg om dagen. Och alltid lär man sig nåt på kuppen.
Jag tror nog att sidan lär se ut som den gör ett bra tag framöver innan jag känner mig redo att gå live med nån ny design. Men ändå – jag jobbar på’t.
14 juli 2012
av Jenny
2 kommentarer
Någonstans börjar det röra på sig, trots att jag sedan gårdagens frustration – först över att inte alls komma in på antagning.se, sen över att inte ha kommit in på den kurs jag räknat med – inte varit särdeles konsekvent med min twittersemester.
Jag vänder mig till bloggen som första val, ger mig tid att skriva ner det som för stunden rör sig i huvudet – utan att först ”intressevärdera”. Jag antar att det innebär att jag håller på att göra bloggen min igen. Som det var i bloggerans tidiga, obekymrade dagar, innan folk började göra sig karriärer på att tala om hur man ska göra. Det var det här jag var ute efter, prioritetsordningen.
Det känns fint. Inte minst fint känns det att upptäcka att själva skrivandet öppnar upp för nya tankar. Också det som det var förut.
***
Igår, när jag började skriva mitt inlägg om att inte ha kommit in på min högst prioriterade kurs, hade jag helt och hållet räknat bort den där B-kursen i kreativt skrivande på Mittuniversitetet som jag faktiskt kom in på. Jag utgick från att lappa ihop nästa studieår med fristående repetitionskurser i webbdesign, för Miun-kursen verkade ju så förbålt tråkig.
Eller…? Medan jag skrev inlägget igår började tvivlet gro. Var den så himla tråkig egentligen? Vad fick mig att tycka det?
”Kursen omfattar tre moment
1. Dramat som uttrycksform, 7,5 hp (Dramatic Writing)
2. Modern lyrik och prosa, 7,5 hp (Modern Poetry and Prose)
3. Fördjupningsarbete, 15 hp (Extended course)”
Dramatik? Modern lyrik?? Hm. Ja, det var väl där någonstans jag måste svälja hårt och känner något knyta ihop sig någonstans. Sånt där är inte bara att rafsa ihop, nån liten textsnutt som på A-nivån. Det här är seriösa grejer…
Och samtidigt. Har jag inte själv flera gånger tänkt att dramatiker skriver den bästa litteraturen? Och att lyriska stråk i en prosatext skapar dynamik, just den slags dynamik som gör skillnad mellan hoprafsad textsnutt och… något annat.
En annan aspekt: Kursen jag är reservplacerad på är en A-kurs och ligger alltså på en nivå jag egentligen redan passerat. Visst, den har en lite annorlunda vinkling, i och med att den även tar upp journalistiskt skrivande och reportage. Fast på A-nivå, dårå… Varför är jag så rädd att kliva upp ett pinnhål? Vad är en kurs om inte en skyddad testverkstad? (Vilket också är ett sånt där argument jag pratat om tusen gånger – men när det kommer till kritan… Då, ja då är det ju en annan femma.)
Okej, en anledning kan vara att drama, lyrik och prosa klingar klassiskt, tungt, seriöst – och är inte nödvändigtvis den slags litteratur som roar mig att skriva. Att ägna ett år åt att kämpa och slita mitt hår över rimmad och bakbunden dikt (vilket är det absolut värsta jag vet – långt vidrigare än, säg brysselkål) skulle knappast göra mitt skrivande några mirakulösa underverk… Men ändå.
Felet är att jag tänker som vanligt. Jag tänker som Den Duktiga Flickan™, gör hennes ständiga tankevurpa. Välja den trygga vägen, vägen där man känner sig hemma och kan ta sig fram utan att riskera… Ja, vad? Att inte prestera bra nog? Tja, nåt sånt, antar jag…
Men visst. Sen är det ju nyttoaspekten också. Kommer det någonsin att gagna mig att ha ägnat ett år åt att skriva dramer och modern lyrik? Märkas i lönekuvertet…? Hm. Knappast va… Å andra sidan – gör webbkurserna mig den nyttan? Om jag så pluggar kod tills koden strilar ur öronen på mig, kommer det alltid att finnas 20-åringar som gör det tusen gånger bättre och snabbare.
Och ärligt talat… det är ju inte vad jag vill heller, konkurrera med de riktiga kodnördarna. Näeh! För mig har kodkurserna varit språkkurser. ”Tala med lärde på lärdes vis” och sådär. Det kan jag. Måhända lite knackigt och grammatiskt inkorrekt – lite som min tyska – men det funkar. Så – är webbkurser då ”nyttigare” än skrivkurser? Egentligen?
Med största sannolikhet skulle det här i så fall bli mitt sista skrivår, åtminstone före pensionen (och då måste jag troligen tillbringa dagarna med att leta tomflaskor i stans papperskorgar för att dryga ut den magra pensionen). Sista chansen att följa en dröm jag å ena sidan alltid haft, och som å andra sidan alltid snärjts in i komplikationer jag inte rått riktigt på… Borde inte Doña Quijote ge de där väderkvarnarna åtminstone en sista match?
***
(Observera att ovanstående på intet sätt konstituerar ett slutgiltigt beslut i frågan. Imorgon kanske jag kommer på helt andra tankar.)
12 juli 2012
av Jenny
Inga kommentarer
Jag kom inte in. Idag kom antagningsbeskeden för kurserna jag sökt till hösten, och jag kom inte in.
Eller ja, jag är förstås reservantagen på mitt förstahandsval – men trettiosjunde reserv i en kvotgrupp på tjugo platser känns inte hoppfullt. Och så blev jag ju antagen till andra kurser jag sökt, så jag sitter ju inte i sjön direkt. Men ändå. Jag kom inte in.
Jag hade det på känn. Eller – inte att jag inte skulle komma in just på den kursen, men att de dagar är över då jag kunde söka vad jag vill och vara säker på att komma in (så länge det inte var journalistlinjen dårå, där gick jag också bet – 81:a reserv som bäst, tror jag. I Sundsvall.) Jag tror att de ändrat antagningsreglerna, så att folk med gamla gymnasiebetyg söker på mindre kvotgrupper än nyexade gymnasister – och jag tycker egentligen att det är en vettig princip. Även om jag samtidigt kan tycka att just den kurs som jag nu är trettiosjunde reserv på inte heller lär sätta en nyexad gymnasist i arbete – det är en så kallad breddutbildning som inte kan användas till någon form av examen… – och därmed kunde det vara lika villkor just där, men jag inser också att det där skulle bli en knepig gränssättning, och att det därmed är bättre att gammtanter som jag får ta de udda studieplatserna som ingen annan vill ha.
Vilket i det här fallet innebar att jag kommit in på samtliga webbrelaterade kurser jag sökt. Det känns en smula ironiskt någonstans – är det inte där ungdomarna är ”på mammas gata”, utan att morsorna ska sitta där och slita sitt glesnande hår åt kodsnuttarna?
Som sagt – jag sitter inte i sjön. Men ack så snopen jag ändå blev, någonstans. Tack och lov att jag inte gjorde som förra året, då jag köpte i princip ALL kurslitteratur för hela läsåret (!!) redan innan antagningsbeskeden kom…!
Att ställa om till Plan B är inte svårare än att navigera om. ”Rutten räknas om” mässar GPS-rösten så snart man missat en avfart, och förr eller senare kommer man dit man ska i alla fall. (Vart nu det är, i det här fallet…) Istället för ännu ett skrivande år blir det nu troligtvis ännu ett webbinriktat år, och det är inte nödvändigtvis helt fel. När jag skickade in mina ansökningar i april var jag sliten, grintrött och rätt rejält besviken på all energi och allt slit jag lagt ner under det här året, och ändå med en sådan mager utdelning. Jag tror att webbkurserna därmed vägdes ner en del i prioritet. Nu börjar lusten vakna igen – som jag skrev häromdagen har jag börjat dra i det igen på egen hand. Det är ju roliga grejer – även om årets kurser fick mig att glömma bort det… Och med en ny omgång kurser nu i höst får jag ju faktiskt tid/tillfälle att nöta in och förstå på djupet det som jag nu bara känner att jag skrapat på ytan av. Det är nog inte fel.
Problemet uppstår egentligen inte förrän till våren. Kursen jag är reserv på var en helårskurs, webbkurserna är korta enstaka kurser, 10 veckor vardera. Jag vet ju inte ens vad som finns att söka till våren (eller om jag kommer in på det jag hittar att söka). Det finns ett tredje alternativ. Jag kom in på en annan skrivkurs – fortsättning på den jag läste för 2 år sedan. Mycket logiskt att läsa den – och den går också på två terminer. Men… ”Dramat som uttrycksform”? ”Modern lyrik och prosa”? Förvisso följt av ett längre Fördjupningsarbete om 15 hp vilket kunde vara trevligt. Det innebär att under våren skriver jag vad jag vill – och skulle kunna komma någon vart med ett manus, om jag vill. Jag vet inte. Det kanske inte är så dumt ändå?
Houston, we have a problem. Problemet kallas ”galopperande velighet”. Bah.
12 juli 2012
av Jenny
3 kommentarer
Näe, idag står man inte högt i kurs inte… Jag har utfärdat tvspelsförbud hela dagen, och det får man inga popularitetspoäng på direkt. Personligen tycker jag att det har spelats tillräckligt för hela året bara under den senaste veckan, och SÅ dåligt väder är det faktiskt inte. ”Ni måste ut och få lite frisk luft” sa jag förnuftigt medan jag rotade fram jeans och tröjor ur garderoberna.
”Luft?!” fnös den nyblivne sexåringen föraktfullt. Sen klampade han fram till balkongdörren, öppnade den, klev ut, drog två djupa andetag och klampade in igen. ”SÅDÄR! Får vi spela nu?”
Hm. Vi kan väl bara konstatera att parterna står en bit ifrån varandra i förhandlingarna. Och utropspriset på den här dumma morsan definitivt skulle nog bli ganska lågt. En påse Gummibärchen (godisbjörnar) och saken är klar…!