Himmel & Ord

För precis ett år sedan satt jag i soffan och skrev det här, medan jag uppdaterade och uppdaterade och uppdaterade nyhetssajter och twitterflöden i jakt på… Jag vet inte riktigt vad. Att alltihop skulle försvinna, helst. Jag skulle uppdatera flödena och allt skulle vara borta, folk undra vad i helvete jag yrade om. Det gick inte att ta till sig det som hände, gick inte att förstå att det verkligen hänt.

Jag hade börjat följa nyhetsflödena redan på eftermiddagen, då regeringskansliet i Oslo sprängdes. Jag fick flashbacks från 9/11, men det här var ju – Oslo. Jag såg amatörfoton cirkulerade på twitter, och förstod tidigt att det skulle finnas åtskilliga döda människor i bråten som varit det norska regeringskansliet. Det var illa nog – men skulle bli ännu värre.

Framåt kvällen, kanske vid 17-18-tiden började spridda tweets skickas omkring, retweetas, på twitter:

Det är någon som skjuter på oss. Han är klädd som polis.

(Jag har inga sparade tweets att citera, utan refererar ur minnet, så som orden brände sig fast hos mig.) Tweetsen kom från Utøya, och det var de där korta raderna som fick en iskall hand att sluta sig om mitt hjärta. Det var rader från ön, från barnen/ungdomarna själva, rader skrivna på flykt, från gömställen – medan skräcken och terrorn fortfarande pågick.

Det var det jag inte kunde släppa. ”Det händer nu. NU.” tänkte jag, och kunde inte sluta visualisera gråtande och rädda ungdomar på flykt för sina liv, samtidigt som jag dukade fram middag till mina egna barn… ”Det pågår nu” malde det i mitt huvud. ”Det pågår NU.”

Jag skrev på twitter i morse att i en del av mig har den där isande känslan i hjärtat ännu inte släppt. Det låter kanske konstigt, jag kände ingen av dem som var på ön, är inte personligt berörd av tragedin på det sättet. Men det kom så nära. ”Det pågår NU.” Och maktlösheten i att bara kunna ”följa flödet” och vänta på uppdateringar var enorm.

***

Nu har ett år gått. De döda är fortfarande döda, Breivik väntar på sin dom och åtskilliga är de som försökt analysera sig till hur detta oerhörda, otänkbara kunde hända. Den politiska bakgrunden, den personliga. Jag läste den här artikeln av Karl Ove Knausgård i dagens DN. Jag har också läst kritik mot den, kritik mot att den är ensidig och bara resulterar i att ytterligare demonisera Breivik och belysa hans brott enbart ur ett personligt perspektiv, där det politiska helt kommer i skymundan. Jag håller med om kritiken, men tycker fortfarande att artikeln är intressant. Jag tror att ”sanningen” är än mer komplex, men jag tror inte att de politiska motiven heller räcker till för att ensamma förklara det som hände.

Personligen tror jag att de personliga motiven, det Knausgård hypotetiserar kring (för det är det han gör, utvecklar hypoteser, ingenting annat. Han ”visar”  eller ”bevisar” ingenting som går att dra slutsatser ifrån, det bör man komma ihåg då man läser artikeln), måste komma först – för de kommer inifrån. Det som finns utanför kommer senare, och ”fäster” bara vid oss om vi har inre betingelser som det yttre så att säga kan haka fast vid. Och inte ens då är det så enkelt som en ”om-så”-konstruktion. Verkligheten fungerar inte så. Verkligheter måste också rymma tillfälligheter, nycker, flyktiga skeenden som i sig kanske är obetydliga – men lika fullt kan få oåterkalleliga konsekvenser, i den ena eller andra riktningen.

Så några svar kommer vi aldrig att få. Om det fanns svar att få, skulle de ändå inte kunna göra något ogjort, och inte ens att förstå skulle lösa vanmakten som är det vi egentligen brottas med. Men det finns något mänskligt i att vi ändå söker svar, trots att vi vet och begriper ”bättre”, och det mänskliga måste man någonstans respektera och känna en slags värme inför.