Söndag natt. Jag är för pigg för att sova, och har ingen väckarklocka som ringer imorgon heller. Jag har barn som ska slitas från Wii-spelet och lirkas ut ur huset och göras aktiviteter med (ännu oklart vad), och jag har en garderob som hotar explodera av urvuxna barnkläder, och som jag bör göra något åt. Och så kaffe som ska drickas och böcker som ska läsas och så.
Men just nu sitter jag här. För pigg för att sova, och fylld av tankar. Några är rastlöst oroliga, kryper omkring och vill lösa existentiellt olösliga problem, bara för att det är så ohemult frustrerande att ha olösliga problem liggande utan lösningar sådär, vare sig de är mina eller andras – eller lite av varje.
Andra tankar är mer stilla. Betraktande. De ser och nickar och vet vad som måste göras. De har vetat länge, men de är stillsamma typer och gör inte så värst mycket väsen av sig, lätta att ignorera av bara farten.
Igår kväll smidde jag tusen planer, idag gjorde jag som jag brukar. ”Det bara blev så.” Vanors makt är stor och ovanors makt än större. Men hur vet man när en vana glidit över gränsen, och blivit en ovana? Jag vet inte. Men när blotta tanken att bryta sin vana känns provocerande, då börjar åtminstone jag att fundera. Och när jag väl bestämt mig, och det ändå ”bara blir så” att jag fortsätter som förut… Mja. Då börjar det osa svavel nånstans, åtminstone i mitt maskineri.
Det var en gång på gymmet, någon gång i glappet mellan sen vår och tidig sommar. Själva träningen gick hopplöst uselt, jag hade noll och intet fokus och tänkte att ”det är som om jag helst bara vill krypa in i mitt eget huvud och stanna där tills…” Ja, tills vadå? Det hade jag ingen aning om. Men känslan satt kvar. Inte ens i bastu-avdelningen efter träningen fick jag ro. Tankarna snodde runt, runt, runt i huvudet och ville inte alls stilla sig.
Något var helt klart i görningen. Jag hade ingenting med saken att göra – jag åkte bara med.
Det jag funderade på kretsade kring skrivande och energier och prioriteringar. Enkelt uttryckt, åtminstone. (Egentligen var det betydligt mer invecklat än så, men låt oss hålla oss till de konkreta grejorna, så kan jag upprätthålla illusionen om mina sunda vätskor för er en liten stund längre.)
Jag konstaterade – kanske i någon mån som ett motvilligt erkännande för mig själv – att jag saknade något. Mina gamla tankevanor – analyserandet, att skapa fantasifulla och färgstarka teoribyggen, dra paralleller mellan saker som inte alls hänger samman – bara för att stilla min egen nyfikenhet, mitt eget inre, ständigt pockande ”tänk om…?”
Och jag saknade skrivandet, det där självklara, ständigt pågående, okomplicerade… Skrivandet som väckte tankar, som väckte skrivandet, som väckte… Så där som jag bloggade förr. Att skriva blogg är inte direkt att skapa Stor Ordkonst™ direkt, men det är ett flöde – som att springa 5 km före frukost varje dag, för att väcka kropp och muskler. (Inte för att jag faktiskt springer några 5 km före frukost varje dag heller, men ni förstår hur jag menar i alla fall…)
Fast ur det perspektivet orkar jag numera med nöd och näppe släpa mig uppför en ordinär farstutrapp. Nånstans längs vägen gick jag ned mig i 140-tecken-träsket – och fastnade! Vad är 140 tecken, en tweet? Det är inget skrivande. Och inte ens jag kommer någon vart i analytisk tankeväg på 140 ynka tecken. Där jag låg i bastun med huvudet i uppror och myteri, konstaterade jag att tankar i 140-tecken-upplaga är mental snabbmat – och upproret handlade om att mitt huvud ville ha, nej krävde! att få en matnyttigare kosthållning.
”Sluta twittra, börja blogga!” skanderade (nåja…) mina tankar åt mig, så övertygande att jag inte kunde annat än lova bot och bättring. Och avgiftning. ”Till sommaren” sa jag. ”Då!”
Nu har nästan halva sommaren gått. Än har jag inte hållit mitt löfte. Inte för att jag inte tänkt göra det, men… Ni vet. Det har bara inte blivit av. Och nu börjar den där svavelosen i maskineriet kännas ganska besvärande. Vad är det här? Vem är det som styr den här skutan egentligen? Jag eller (o-)vanorna?
Missförstå mig inte nu – jag säger inte att just Twitter är ett ondskefullt påfund av djäfvulen och snarast borde förpassas ditt pepparn växer. Jag vet mycket väl att allt kommer an på vad man vill åstadkomma och hur man använder grejerna. Men för mig har en alltför ensidig 140-tecken-diet blivit lite som att livnära sig enbart på näringsfattig snabbmat under en längre tid. Och ni har väl sett filmen Supersize me? Ungefär så känner jag mig just nu. Däst. Trött. Fylld av oidentifierbar materia som täpper igen mina egna flöden, det som är jag.
En av mina favorittwittrare stängde sitt twitterkonto tidigare i våras, till oändlig snopenhet för mig – som just då inte alls var i ett läge där jag kunde förstå hennes val. Hon skrev i en kommentar i sin
blogg:
”i detta väldiga mingelparty som twitter är förlorade jag till slut min egen röst. Hade ingenting att säga, inte där, inte här på bloggen, inte nånstans.”
Och det klack till i mig när jag läste det redan då, det är där jag befinner mig också. I det evigt pågående mingelsorlet är allting redan sagt, och rundgången skär i mina öron tills jag inte kan höra mig själv tänka. Eller komma på något att säga tillbaka.
Som sagt – jag kritiserar inte Twitter, och inte heller människorna där. Det är jag som behöver ta en smula semester. ”Krypa in i mitt eget huvud och stanna där” ett tag, tills flödet av tankar och impulser känns som mina egna igen. Jag tänker inte deleta mitt twitterkonto för gott. Jag tänker inte heller gå helt offline. I september är det jämnt 10 år sedan jag började blogga, så det är hit jag drar mig. Tillbaka till ursprunget, back to basics. Jag gillar den tanken – det är åtminstone värt att experimentera med!
Så, jag reser bort från 140-tecken-landet ett tag, till ett exotiskt och spännande land där jag äger mina ord och tankar, och där de får vara hur långa (eller korta!) de vill. Jag hoppas att de ska vilja komma tillbaka till mig då.
Hej så länge, Twitter. Vi ses – nån gång.
