Det blev en annorlunda fredag. Jag slog upp datorn för att meddela världen att El Maco var hemkommen med nytt moderkort och utan kostnad – och såg några första förvirrade tweets om Oslo.
Oslo? Vad händer i Oslo? tänkte jag. Lite naivt, som om ingenting ont kan hända i ett land där man äter gulebøy och ger varandra knuseklemmer.
Men ont kan hända. Till och med i Norge. En konstgödselbomb blåser ut regeringens kansli i centrala Oslo, och en galning utklädd till polis jagar och skjuter skräckslagna ungar på ett politiskt ungdomsläger på Utøya en bit utanför Oslo.
Och om man nu kan/ska rangordna onda handlingar – på ett sätt kan jag tycka att politiska institutioner rymmer ett visst mått av… låt säga ”exponering” för terrorism och andra våldsbenägna galningar. Det är hemskt – men måste ändå finnas någonstans i bakhuvudet när man jobbar i den politiska sfären. Men ett ungdomsläger…?
Jag skrev inte den här tweeten, det gjorde Maria Wetterstrand, men den är ändå ungefär vad jag tänker och känner:
För det spelar inte så stor roll just vilket parti det nu var som hade sitt ungdomsläger på den där ön – att ungdomar som samlats för att dela en lust och ett engagemang för att förbättra världen och samhället de lever i och en gång skulle ta över, möttes av kulor, våld och död… Det är ofattbart, fegt och förvridet.
Och så genuint, hjärtslitande tragiskt. Inte nog med att livet togs ifrån dessa barn – deras sista minuter i livet måste ha präglats av skräck och ångest. Samma skräck och ångest måste även deras överlevande vänner nu bearbeta – och leva med.
(Om jag menar att det är värre att mörda politiskt aktiva barn än att mörda andra barn? Nej. Men kopplingen mellan sprängningen av regeringskansliet och morden på ungdomslägret tolkar åtminstone jag som att de här barnen mördades just för sitt politiska engagemang, som symboler för ett politiskt system som attentatsmannen uppenbarligen hade något emot. Det är extra sorgligt – för de var ändå bara barn.)
Gärningsmannen är gripen. Det senaste jag hörde var att han sitter i förhör och att han kommunicerar med polisen. Under de närmaste dagarna kommer vi att få veta hans motiv, bakgrunden till de fasansfulla brotten. För honom finns det säkert ett motiv, ett skäl för hans handlingar som han säkert tror ska te sig lika uppenbara för oss andra som de är för honom. Men det enda vi kommer att förstå är det fullständigt hisnande slöseriet med människoliv.
Det blev en sorglig kväll. Inte alls en kväll då jag kunde glädjas åt min lagade dator och skriva tramsiga blogginlägg som jag tänkt, utan en kväll då världens fula sidor gjorde sig påminda.
Nåväl. En annan tweet som utmärkt sig under kvällen (skärmdumpen lånad från Nattens bibliotek) ska jag dela här, för att den pekar framåt och kanske, kanske visar att vi lärt oss något:
Ja. Det är lite skillnad.
***
Och ja, jag följde hela kvällen via Twitter och NRKs livesändningar på webben. Det är svårslaget på flera sätt – inte minst för mig som har svårt att hänga med i tyska nyhetssändningar. Någon gång kanske jag ska fördjupa det där – men det blir inte ikväll.)
