14 augusti 2012
av Jenny
3 kommentarer

Med en Arschbombe i Il Adriatico

En väninna och jag brukade trätas om vem som bäst förtjänade titeln ”norra Europas sämsta lokalsinne”, och även om jag fortfarande vägrar lämna walkover, vågar jag påstå mig vara ohotad om titeln ”värsta badkrukan”. Att bada i Sverige har inte fallit mig in på minst tjugo år, och även medelhavets augustivarma böljor synes mig mestadels alltför kylslagna.

Dessutom – bada? Varför då? Tänk om min bok blir blöt…?!

Kort sagt – ett mer eller mindre hopplöst fall. Och jag är SÅ nöjd med att sitta på betongbryggan (ja…? Vi snackar forna Jugoslavien här, mycket betong blire.) och låta ett förstrött ben hänga över kanten och låta tårna översköljas av vågorna.

Idag blev det i alla fall bada av. Medelst paddelbåt, så nu är även östra Adriatico invigt – medelst Arschbombe, även känd som Bomben på svenska. Ska det nu ändå badas så ska det badas med besked!

11 augusti 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Nattljud

Ligger på en luftmadrass invid en öppen balkongdörr mot den kroatiska natten. Den är sval, fast jag för några timmar sedan inte vågade hoppas att den skulle bli det.

Jag gjorde misstaget att lägga mig och vila på min madrass när den just var uppblåst, bara dåsa lite, vila ögonen en stund. Jojo. Nu pliktar jag med att inte kunna sova alls.

Cikadorna håller hov utanför. Ett tag trodde jag faktiskt att de höll på att krokna och tystna, men sen kom de igång igen, som om de aldrig gjort annat. Och det har de väl inte heller, antar jag.

Så mycket som rör sig i ett sömnlöst huvud – tankar om framtid, planer, vad händer sen? Oro, rädsla – tänk om…? Och så allt man bara inte vet något om. Sådant man måste vänta in, se tiden an. Åka med, släppa taget.

Sådant var aldrig min bästa gren.

Grinden gnisslar, fiskaren vi bor hos åker till jobbet. Långt bort skäller någons (eller ingens…?) hund som besatt. En moped knattrar förbi nere vid vägen. Och cikadorna håller hov, Som om de aldrig gjort annat.

06 augusti 2012
av Jenny
1 kommentar

Det mörka tornet, slutrecension (korta varianten)

För ett par år sedan menade min skrivande väninna att nu var det kört, hon kunde lika gärna sluta skriva helt och hållet, för den ultimata romanen, den hon önskade att hon själv skrivit var redan skriven. Av någon annan. Och inte bara det, den översteg vida alla förhoppningar om förträfflighet hon ens i sina självsäkraste ögonblick kunde hoppas på att själv uppnå.

Med exakt samma känsla, på en och samma gång uppfylld, hänförd och intill ekande tomhet resignerad, slog jag idag igen sjunde och sista delen i Stephen Kings romansvit om Det mörka tornet. Varken mer eller mindre, så känns det.

Jag kommer (givetvis) att försöka sammanfatta och recensera mer utförligt så småningom, men för ögonblicket ville jag bara säga er detta. Till er som ännu har serien kvar att upptäcka: Jag avundas er.

***

Och som jag skriver det här inser jag: I min välfyllda bokväska ligger även den bok som fick min väninna att hota med att lägga ner penna och tangentbord i resignation. Det är sant som det är skrivet: ”Ka är ett hjul.”

03 augusti 2012
av Jenny
1 kommentar

Ingen vanlig ”pang-skjut-spring-och-göm”-film

Häromdagen såg jag filmen Drive. Jag var trött och kände mest för att se på hjärndöd film med underhållningsvåld och rappa repliker – och hade den felaktiga uppfattningen att Drive var en sådan film. Därför blev jag besviken, filmen var inte alls vad jag hade velat se just då. Våldsam, ja – men långsamt och närmast lågmält våldsam. Men samtidigt går jag ju fortfarande och tänker på den, så någonstans måste den ändå ha gjort intryck.

Och så var det ju musiken. Den kan jag verkligen inte släppa.

(Va…? Om det här inlägget mest var en ursäkt att få testa Spotify-knappen som lanserades för en evighet sedan men som jag inte testat än? Kanske det…! 😉 )

31 juli 2012
av Jenny
1 kommentar

Jag måtte göra nåt rätt ändå…

Varje gång jag uppdaterat bloggen med ett nytt inlägg, klickar jag genast på ”gå till inlägget” för att kontrollera att det ser ut som det ska. Oftast känns det som om jag ”ser” inlägget ordentligt först när jag publicerat det – visualist som jag nu en gång är.

Fast när sidan laddas på skärmen hajjar jag till och ögonen vill gå i kors. Fy fan så det ser ut, tänker jag – fast sidan ser ut som den alltid gjort. Och det är väl det som är problemet. För mig håller bloggen på att få ett nytt ansikte. Jag skulpterar sakta men (o-)säkert fram det nya, bildligt iförd skitig kodoverall och rotande under blogghuven med en teknisk finess inte helt olik den svenske kocken i Mupparna.

Men det går framåt. Och jag måste göra nåt rätt, för det blir fint när det blir klart – så fint att jag själv just nu inte riktigt tål se den nuvarande designen utan att få ont i ögonen. Håll ut, ni som ännu inte vet annan design än denna. Visuell frälsning är på gång!