I veckans bortre ände finns en ny morgon, med ett nytt fönster och en ny kaffekopp. En skitig trottoar på Birger Jarlsgatan, befolkad av gråsiktiga och hålögda människovarelser kan förstås inte jämföras med stadsgårdskajens utsikt över stadens skimmer en ledig måndag. Men ett fönster är det, och där sitter jag med veckans reflektioner.
Oktober är ännu ung, men hon känns gammal i själen. Hösten kom så fort, det känns redan som november.
Jag har Bodil Malmsten i handväskan. ”När kastanjerna slår ut…” fick avlösas av ännu en loggbok. Bodil regisserar damer på stadsteatern, och Maurice Lind repeterar Tjechov på Dramaten.
Jag vill också göra mer teater. Hur kan jag, hur kan vi…? Det måste gå, måste finnas mer.
Om jag vann en miljon – eller sju, eller hur många man nu behöver för att kunna göra vad som helst, som att köpa sig en teater att leka med – då är det det jag skulle vilja göra. Köpa mig en teater. En gammal gisten en, fylld av minnen; berättelser, kroppar, svett och tårar. Scengolvet är målat tusen gånger om, märkt av steg, drama och scenografiska markeringar. Logerna är trånga och omoderna, men fyllda av kärlek. Källaren rymmer teaterns långa liv i form av sparade fonder, rekvisita, kostymer. Vinden… ja, vad den rymmer vet ingen, för dit går man bara inte. Man bara gör inte det.
Där skulle jag sätta upp pjäser som känns i magen, stannar i hjärtat, som förbryllar, får oss att vända och vrida, försöka förstå. Vi lägger alldeles för lite tid på att vända och vrida på saker för att försöka förstå.
Men i verkligheten är det fredag, och staden vaknar längs den skitiga Birger Jarlsgatan, med sina hålögda människovarelser. En dag till, sen…
Vi flyttar fokus.