”Får man prata skånska i radio?”

Den här veckan har jag av diverse skäl funderat lite på podradio, det vill säga mer eller mindre hemsnickrade radioprogram som sänds – eller snarare publiceras – på webben.

Jag har aldrig gjort podradio, och det finns delar av mitt inre som upprört utropar ”Jag kan väl inte göra radio heller, jag är ju skåning!” vid blotta tanken – men samtidigt gillar jag radio och kan inte låta bli att vara lite lockad av tanken trots allt… En god vän och jag har pratat om att göra radio, så tanken har funnits där ett tag – strängt taget är det väl bara tillfället som ska yppa sig.

(Jag har ju redan berättat om den skräckartade upplevelsen då jag som 19,5-åring fick höra min egen röst inspelad för första gången* i samband med en kurs i muntlig framställning. Det är helt klart den inre 19-åringen som skriar om skånskhet i radio, medan jaget här och nu är mer nyfiken. Det kanske till och med skulle vara roligt…?)

Samtidigt måste jag konstatera, när jag nu lyssnat runt på diverse blandade radiopoddar att det verkligen är ett skoningslöst medium. Lite på samma sätt som ett omklädningsrum upplyst med lysrör, som förstorar varje por, rynka och gråblek skugga i ditt ansikte. Radiomediet förstorar istället upp alla de där småsakerna du kläcker ur dig utan att tänka på det, saker du kanske säger mest för att du är lite nervös, kanske för att du behöver några sekunders andrum i samtalet. Det är fullt naturliga saker, vi gör det antagligen allihop – men ack så avslöjande, och ack så nakna vi blir när dessa naturliga småsaker förstoras upp och förevigas genom inspelningen… Som fullt naturliga rynkor i lysrörsljus.

I skrift går vi tillbaka och redigerar – publicerar inte förrän texten är som vi vill ha den. I radiomediet kan vi inte det – åtminstone inte i någon omfattande utsträckning. Det ligger väl inte i mediets natur att jobba så heller – det ska vara snabbt, spontant och ”hända i stunden”.

Jag gillar den tanken, det spontana och närvarande – men jag funderar också på vilka nervösa småsaker jag själv skulle kläcka ur mig om jag satt vid en mikrofon invid en röd ”i-sändning”-lampa…? Och var går gränsen mellan naturligt och enerverande…? Jag minns ett av P1:s Sommarprogram från i somras, ett avsnitt som många hyllade – men jag själv stängde av halvvägs för att programledaren mest verkade ägna sig åt att tappa bort sina papper och i princip BARA fylla etern med småpladder medan hen letade efter vad hen egentligen skulle ha sagt.

Vad säger ni som läser – hur mycket omedvetet småprat ”tål” ett radioprogram innan det blir enerverande att lyssna på? Hur starka dialekter…? Vad får dig att stänga av ett radioprogram utan att lyssna klart? Har du olika tolerans för podradio respektive ”vanlig” pratradio i exempelvis Sveriges radios kanaler?

***

*) Inser just att jag ljög om att aldrig ha gjort radio. När jag var i 8-9-årsåldern och stolt ägare till en transistorkassettradio med inspelningsfunktion och mikrofon, gjorde jag en farsartad enmansradioteater om arbetet i Försäkringskassans telefonväxel. Det ni.

Jag hade nog en ganska perifer idé om vad Försäkringskassan hade för uppgift, men däremot stor fantasi i frågan. Jag var också mycket inspirerad av gamla svartvita filmer, Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt – och jag vill minnas att det hördes ganska tydligt…! (Ingen skånska där, inte…!)

Nu hittar jag inte Carl-Gustaf Lindstedts växeltelefonist på nätet, så ni får hålla till godo med en Lars Ekborg-sketch om Stockholmstrafiken som exempel. (Min egen inspelning vet jag faktiskt inte var den finns… Jag hoppas bara att den finns fortfarande, någonstans…) Hur jag som skånsk 9-åring kunde begripa en trafikpolitisk satir från Stockholms 60-tal vet faktiskt jag inte riktigt, men jag hade mycket roligt åt den här – på den tiden framrotad ur mina föräldrars LP-samling…!

9 comments
  1. Haha, jag gjorde också radio, egeninspelade nyhetsprogram tillsammans med en barndomskompis. Kanske skönt att de inte finns kvar att lyssna på nu … Skulle absolut gärna höra en podradio med dig, och en första start på önskelistan vora nog något som liknar ett sommarprogram. Lite insatt och personligt prat om valfritt ämne, varvat med lite musik. Om livet som utlandssvensk, till exempel – vad man gillar mest och vad man saknar mest. Ser fram emot när det kommer!

    1. Jag tror inte det är någon högre kvalitet på mina barndomsradioförsök – men jag skulle bra gärna vilja höra dem i alla fall. Jag vet att jag hade hejdlöst roligt när jag gjorde dem, i alla fall…! 😀

      Jag tror inte att det här är något jag ger mig på vare sig härifrån eller ensam – tycker det behövs dynamik om det ska ”bli” nåt… Men ja, tanken ligger där och gror – och det kan den få fortsätta göra tycker jag. Man vet ju aldrig… 😉

    2. (Du, seriöst… Du och jag skulle göra podd ihop. Värmländska och skånska i skön förening – och om allt vi har att prata om… Det du!)

  2. Och som svar på frågan ”vad får mig att stänga av” är nog när det blir mycket flams. Två personer som sitter och fnissar ihop när det blir mest ganska internt prat, då lyssnar jag inte längre.

    Något som däremot kan få mig att lyssna på podradio är när det finns små rubriker eller citat med tidsangivelser skrivna intill, så att man kan spola fram till ämnen eller frågor man tycker att det skulle vara intressant att höra mer om. SeanWes brukar göra så, till exempel (se längst ned i hans inlägg) http://seanwes.com/podcast/121-seriously-am-i-screwed-if-i-have-multiple-passions/

    (Nu menar jag inte att det måste vara lika många citat som han har gjort i just detta inlägg, tänker mer en 3-4 stycken.)

    1. Det där är en avstängningsfaktor för mig också – när det mest blir internt trams. (Det är med andra ord inte det jag menar med ”dynamik”…!) Men något som förvånat mig lite är att ganska många poddar som jag fått rekommenderade för mig, har varit just sådana fniss-runt-mikrofonen-program, så uppenbarligen finns det några som gillar det…

      SeanWes läste jag förr, men podden har jag missat – det får jag göra något åt, han pratar ju om ett av mina hjärteämnen! Här har jag att ta igen, minsann…! Fast jag hittar bara rena utskrifter av programmet på sajten, är det det du menar med rubriker och citat? Jag kan väl tycka att det blir lite mycket att ha hela programmet läsbart – men idén känns mycket vettig. Många gånger tycker jag att jag snubblar över intressanta poddar när jag sitter på tunnelbanan eller vid andra tillfällen då jag inte kan lyssna direkt – då hade det varit intressant att kunna skumläsa, och avgöra om det är intressant nog att höra hela. 3-4 citat, som sagt… vore idealt!

  3. Min långa kommentar försvann :(. Orkar inte försöka skriva alltihop igen på telefonen. Ska försöka komma ihåg att skriva nästan gång jag slår på datorn, men summan av kardemumman var: göt det bara! Det är en jättebra idé!
    Kram,

    1. (Men alltså – såhär kan vi inte ha det… Det är inte första gången du förlorar långa kommentarer, och du som skriver sådana trevliga… Vad är det som händer när det försvinner? Är det något med gränssnittet i telefonen som inte funkar som det ska? Tell me more, så ska jag se om det finns bättre lösningar. En webbsida idag SKA funka felfritt i mobil, så är det ju bara!)

      Men iaf – tack! Jo, jag låter tanken gro vidare, men som jag skrev till Linda ovan tror jag inte att det är något jag vill göra ensam, och därmed troligen inte härifrån Tyskland heller… Men jag kan ju börja reka lite på hur man gör i alla fall!

      Kram tillbaka – och tack för långkommentaren, även om den nu inte kom fram… 😉

  4. Det skulle kunna finnas en viss chans att en gul (eller tar jag miste?) kasset dyker upp en vacker dag. Inte jättestor kanske, eftersom det vid varje flyttning finns risk att saker försvinner. Oavsiktligt. Vi får hoppas att det inte är så illa! Bandet kan i och för sig ha hamnat antingen här eller där – en aning säger mig dock att det kan vara här. Det finns i alla fall fler som skulle vilja ha en repris av programmet!

    1. Oh! Det vore trevligt – och ja, den är gul! Med Ett drömspel på A-sidan. Vi hoppas att den dyker upp iaf – men jag vet allt om saker som försvinner.

      När vi flyttat hit hittade jag en makapär som kunde digitalisera gamla kassettband, och jag tänkte direkt både på den där ”radio”-inspelningen och på Den långa flykten-inspelningen som jag också hade… Men kunde jag hitta dem? Icke. Enda chansen är att de finns i den ENDA kartong med grejer som jag har arkiverade i Stockholm. Någonstans… 🙂

Lämna ett svar till ylva Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *