”Får man prata skånska i radio?”

Den här veckan har jag av diverse skäl funderat lite på podradio, det vill säga mer eller mindre hemsnickrade radioprogram som sänds – eller snarare publiceras – på webben.

Jag har aldrig gjort podradio, och det finns delar av mitt inre som upprört utropar ”Jag kan väl inte göra radio heller, jag är ju skåning!” vid blotta tanken – men samtidigt gillar jag radio och kan inte låta bli att vara lite lockad av tanken trots allt… En god vän och jag har pratat om att göra radio, så tanken har funnits där ett tag – strängt taget är det väl bara tillfället som ska yppa sig.

(Jag har ju redan berättat om den skräckartade upplevelsen då jag som 19,5-åring fick höra min egen röst inspelad för första gången* i samband med en kurs i muntlig framställning. Det är helt klart den inre 19-åringen som skriar om skånskhet i radio, medan jaget här och nu är mer nyfiken. Det kanske till och med skulle vara roligt…?)

Samtidigt måste jag konstatera, när jag nu lyssnat runt på diverse blandade radiopoddar att det verkligen är ett skoningslöst medium. Lite på samma sätt som ett omklädningsrum upplyst med lysrör, som förstorar varje por, rynka och gråblek skugga i ditt ansikte. Radiomediet förstorar istället upp alla de där småsakerna du kläcker ur dig utan att tänka på det, saker du kanske säger mest för att du är lite nervös, kanske för att du behöver några sekunders andrum i samtalet. Det är fullt naturliga saker, vi gör det antagligen allihop – men ack så avslöjande, och ack så nakna vi blir när dessa naturliga småsaker förstoras upp och förevigas genom inspelningen… Som fullt naturliga rynkor i lysrörsljus.

I skrift går vi tillbaka och redigerar – publicerar inte förrän texten är som vi vill ha den. I radiomediet kan vi inte det – åtminstone inte i någon omfattande utsträckning. Det ligger väl inte i mediets natur att jobba så heller – det ska vara snabbt, spontant och ”hända i stunden”.

Jag gillar den tanken, det spontana och närvarande – men jag funderar också på vilka nervösa småsaker jag själv skulle kläcka ur mig om jag satt vid en mikrofon invid en röd ”i-sändning”-lampa…? Och var går gränsen mellan naturligt och enerverande…? Jag minns ett av P1:s Sommarprogram från i somras, ett avsnitt som många hyllade – men jag själv stängde av halvvägs för att programledaren mest verkade ägna sig åt att tappa bort sina papper och i princip BARA fylla etern med småpladder medan hen letade efter vad hen egentligen skulle ha sagt.

Vad säger ni som läser – hur mycket omedvetet småprat ”tål” ett radioprogram innan det blir enerverande att lyssna på? Hur starka dialekter…? Vad får dig att stänga av ett radioprogram utan att lyssna klart? Har du olika tolerans för podradio respektive ”vanlig” pratradio i exempelvis Sveriges radios kanaler?

***

*) Inser just att jag ljög om att aldrig ha gjort radio. När jag var i 8-9-årsåldern och stolt ägare till en transistorkassettradio med inspelningsfunktion och mikrofon, gjorde jag en farsartad enmansradioteater om arbetet i Försäkringskassans telefonväxel. Det ni.

Jag hade nog en ganska perifer idé om vad Försäkringskassan hade för uppgift, men däremot stor fantasi i frågan. Jag var också mycket inspirerad av gamla svartvita filmer, Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt – och jag vill minnas att det hördes ganska tydligt…! (Ingen skånska där, inte…!)

Nu hittar jag inte Carl-Gustaf Lindstedts växeltelefonist på nätet, så ni får hålla till godo med en Lars Ekborg-sketch om Stockholmstrafiken som exempel. (Min egen inspelning vet jag faktiskt inte var den finns… Jag hoppas bara att den finns fortfarande, någonstans…) Hur jag som skånsk 9-åring kunde begripa en trafikpolitisk satir från Stockholms 60-tal vet faktiskt jag inte riktigt, men jag hade mycket roligt åt den här – på den tiden framrotad ur mina föräldrars LP-samling…!

Att längta efter längre tankar

Slöscrollar på twitter, petar in ett och annat 140-teckensinlägg själv – och kommer allt oftare på mig själv med att bli trött på det där så jag kan spy. Å ena sidan har jag genom twitter fått upp ögonen för en del saker jag tidigare aldrig tänkt tillräckligt noga på för att inse hur jävliga de är (mer om det är planerat för ett annat inlägg, om jag nu får ihop det inom någon slags överskådlig tid). Det är som att ha tagit det röda pillret i Matrix – man vaknar för alltid och kan aldrig somna om igen. På ett bra sätt. Som att ha bytt från teleobjektiv till vidvinkel, och plötsligt ”få med” så mycket mer i bilderna man tar av världen.

Å andra sidan… Twitter självt. 140 tecken lånar sig inte till nyanser och fördjupningar, inte ens med de knep som finns för att markera tweets som delar av ett längre resonemang. Det får inte gå för långt mellan sådana tweets, max ett par minuter. Omedelbarheten är ju också en del av mediets karaktär – det ska vara så. Men på många sätt är det också oerhört frustrerande. Twitter fostrar en raljans och en snarstuckenhet, svartvita resonemang och en slags retoriska vinnarskallar som knappast gör diskussionerna mer konstruktiva. De syftar inte till att lösa, de syftar till att vinna på poäng.

Och just nu är jag bara så väldigt trött på det där.

Trött på det där, samtidigt som jag skriver mindre blogg än på länge, inte tycker jag har tid, eller tillräckligt mycket att skriva om… eller tillräckliga kunskaper för att skriva om de saker jag funderar på nuförtiden. Fast det är ändå till de längre texterna jag längtar just nu, det eftertänksamma skrivandet, den skrivande tanken. 140 tecken leder bara så långt. Twitter känns som en mental återvändsgränd – och jag slösar alldeles för mycket tid där.

”Jag tänker så bra när jag skriver.” När jag bloggade som mest konstaterade jag det där minst en gång i veckan. Hur kunde jag glömma bort det? Twitter är jättetrevligt, när man inte har ett fysiskt fikarum att hänga i mellan arbetspassen. Men längre än fikarumsdiskussioner kommer man inte. Om man fikar med en smart och påläst person blir det intressant, men det är fortfarande bara ett fikarumssamtal. Det ger dig idéer och inspiration, men… man kan ju inte bara fika och snacka, om det ska hända saker, eller hur?

Jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra, eller vad jag vill ska hända – men jag vill känna det där igen. Att jag tänker så bra när jag skriver.

Gjorda grejer och urtvättade t-shirts.

Jag skriver, inlägg på inlägg. Några bara i huvudet, några på tangentbord, sparar som utkast och tänker ”jag ska bara fila till det lite”. Jag filar lite. Och lite till. Skriver om, lägger till. Till slut lämnar jag texten, frustrerad och trött på alltihop, och inser att det är nog bäst att strunta i det ändå. Det finns alltid nån som vet mer, eller som åtminstone gärna vill verka veta mer – genom att hugga ner på någon annan. Säga sig ha rätt, och alltså måste jag ha fel, och därmed borde jag ha hållit käften från början.

Orka vara beredd med garden. Orka stå på barrikader och slåss för ett inläg som mest var en reflektion från början i vilket fall som helst. Orka… Äh, orka.

Just nu är jag rätt trött på den där ”sociala webben”. Det känns gjort. ”Festen” peakade för ett par år sen – då var det värsta röjet, alla var där och alla som inte var där ville vara där. Nu är vi mer inne i den avslagna efterfesten, då dörrvakterna gått hem så alla kommer in men det är trångt i dörren och alla håller desperat fast i sina tillkämpade positioner. Trots att partykänslan liksom övergått i allmän fyllkäftighet och dåligt omdöme. Folk borde ha gått hem för länge sen, fast man kommer sig liksom inte riktigt för – man vill ju inte gå först heller. Riskera att missa nåt.

Vad nu det skulle vara. Vad väntar vi oss ska hända nu, liksom? Roligare Facebooktävlingar? (En där nån faktiskt vinner en iPhone5?) En retweetad artikel om webbmarknadsföring som faktiskt kommer med nåt mer än staplade floskler? Att en instagrammad lunchtallrik som förändrar våra liv?

(OBS: Jag kritiserar inte folk som instagrammar sin lunch – herregud, hur många lunchtallrikar har jag själv plåtat av, tro? Nejdå – men det är egentligen just det jag menar: Nu har vi gjort det där, vad ska vi göra nu?)

Jag stämde själv in i hyllningskören för några år sen. Fy fan vilken grej, liksom. Vilken chans, vilken möjlighet – vilken revolution! Webben hade rum för alla, alla kunde komma till tals, makten över tanken var ”up for grabs”. Vi, världsmedborgarna skulle forma samtalet tillsammans, och med vårt sunda förnuft och öppna sinnen bana väg för en ljusare morgondag. (Ja, jag är idealist. Och en smula ivernaiv sådär. Problem med det?) Och så. Men vad blev det av det? Kommersialism och trollinvasion. Personliga varumärken och väl – mycket, mycket väl – valda ord, smakfullt arrangerade för bästa effekt.

Ordet är inte alls fritt längre – om det nu någonsin var det. Vi måste alla tänka oss för vad vi säger, för Google glömmer aldrig, och vi vet det så väl.

Även jag känner av det där, i all småskalighet. Jag väljer bort 75% av alla inlägg jag ens börjar fundera på, för jag orkar inte vara beredd att ta strid för allt jag skriver, känna mig nedmejad av allsköns troll och besserwissers – och jag har ändå alltid varit oerhört förskonad från sådant. Det har varit enstaka tillfällen som jag fått påhälsning – under väldigt många år. Men de tillfällena har skrämt tillräckligt. Och ibland är det inte ens troll, utan folk man faktiskt känner som låter sina förutfattade meningar tala, och skiter i var de sätter fötterna någonstans. De texter jag vågar skriva klart och trycka ut är det harmlösa, oviktiga. Det slätstrukna, det som skulle smälta in i vilka tapeter som helst. Och jag tror att det är där någonstans det roliga försvann. Min ambition är förstås att ta tillbaka det, med våld och det behövs. Men det är svårt. Varje blogginlägg nuförtiden tar timmar att skriva. På grund av allt filande. Och ”tänk om”-oroande. Och brasklappar som måste flikas in vid eventuellt kontroversiella påståenden. (Den skarpsynte noterar att även detta inlägg är behängt med minst en sådan brasklapp-parentes.)

Idag läste jag två texter på ett liknande tema. Isobel Hadley-Kamptz skriver om att hon fått uppmaning att inte skriva om sin ångest, för hon söker ju jobb. Mymlan kommenterar å sin sida. Inläggen är bra, läsvärda och tankeväckande. Och även om de inte handlar om riktigt samma sak som jag skrivit om ovan, tveksamt om skribenterna skulle hålla med om det jag känner och tänker på heller – men för mig är det en del av samma sak. Av den så kallade öppenheten blev det mest en tummetott, när varumärkesbyggandet kom att handla om att skapa en tillputsad fasad, där sprickor (ni vet såna där så kallade ”mänskligheter”) inte får synas, utan medvetet tonas ned – kamoufleras i drivor av framgång, professionalitet och livsharmoni. Det är inget vi pratar om, men förbanne mig om vi inte förhåller oss till det ändå – omedvetet, om inte annat. Smärtsamt medvetet i vissa fall.

(Sist jag skrev om detta fick jag en kommentar om att ”VA? Beter sig dina vänner så? Fy så ytligt!” som om det hela måste vara något oerhört lokalt förekommande just i min bekantskapskrets. Men… det må väl vara hänt att jag är extra känslig, pga gammalt mög i kappsäcken, men inte sjutton är det här ”just in my head”!? Eh, v-väl…?)

Rundgång, tänker jag. För allt det här känns så bekant. Jag har varit här förut. Been here, done this – och t-shirten är redan urtvättad. För när jag bloggade som mest, som intensivast – och hade som mest utbyte av skrivandet och samtalet kring det skrivna – skrev jag kring just det här temat. Att våga vara mänsklig, våga vara sig själv – inte sträva efter att smälta in i tapeterna. Så vid det här laget hänger alltså minst två urtvättade souvenirt-shirts i äkta tapetmönster i min mentala garderob.

Själv står jag mest och stirrar förbryllat på dem, back where I started. Igen. Och om det är så enkelt att falla in i cirkelgående, vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Here we go again? Orka?

 

Pinterest?

Har ni upptäckt Pinterest än? Inte? Va? Aldrig hört talas om??

Nej visst, jag håller med. Man behöver inte en social webbsida till att hålla reda på. Man har ju ett riktigt liv också. Fast Pinterest är faktiskt riktigt skojigt – det är en slags visuell inspiration, och samtidigt ett sätt att dela länkar med varann.

De bilder som du ”pinnar”, alltså sätter på din virtuella anslagstavla i Pinterest, bildar ett collage i flödet hos de som följer dig. Och du, å din sida, ser förstås det visuella flödet av bilder från alla som du följer. Det blir ett flöde av färger, former och bilder – huller om buller, osorterat, stökigt och alldeles, alldeles underbart. Tycker jag.

Bilderna länkas upp, och med vederbörliga referenser till original-postning på nätet, mycket smidigt. Och om du hittar något som du vill pinna vidare eller helt enkelt bara spara för din egen skull – klickar du ”repin”, väljer vilken anslagstavla det hör hemma på och trycker enter. Klart. Du kan även lägga till bilder du hittar på webben, var som helst. Bilderna länkas tillbaka dit du hittade dem.

Jag är själv grymt ny på Pinterest, och ja – jag får nog erkänna att jag kanske mest tittar än så länge. Men det är riktigt kul att slumpa sig genom vad andra tyckt varit vackra, inspirerande, roliga eller tänkvärda bilder. Jag använder det ofta från iPhonen – gränssnittet är inte jättebra, men bra nog att leva med i alla fall. Men jag tycker om det – framför allt huller-om-buller-känslan, faktiskt…

 

”Webb/IRL-integration in progress: 98%… 99%… Process completed.”

Det fanns en tid, när mitt liv online och min så kallade IRL-tillvaro hölls strikt åtskilda. Online höll jag mig med en anonym ”yta”, men var desto öppnare med allt därunder. Det vill säga – jag skrev mycket och öppet om tankar, känslor, rädslor och motgångar. På gott och ont.

Första gången ett ”maskhål” uppstod mellan mina båda världar, fick jag hjärtklappning, handsvett, ångest och magen krampade sig till en hård klump som inte släppte på bra länge. Så skulle det ju inte vara! Nätet var en sak – IRL något annat. IRL hade jag jordens pokerface och ansågs nog snarare reserverad än öppen. Och så ville jag ha det. Det var ett skydd. Jag ville inte blotta mitt ”riktiga” jag för andras blickar, kritik, fördömanden. Ville inte visa vad jag gick omkring och bar på.

(Missförstå mig rätt nu – det var inga djupt graverande hemligheter jag avslöjade. Däremot var det privata tankar och funderingar under en period då jag gick från en ganska diffus känsla av vilsenhet och oro – till att under en period må riktigt dåligt. Och jag skrev och skrev och skrev. Jag skrev min egen terapi, kanske man skulle kunna säga. Jag vet inte hur konstruktiv den där ”terapin” egentligen var, men den var åtminstone en nödvändig ventil i stunden.)

De senaste åren har varit en steg-för-steg-raket. Maskhålen blivit fler och fler (många av dem har jag dessutom medvetet skapat, genom att länka hit från Facebook, till exempel), och de skilda världarna har kommit varandra allt närmre. I och med Google+ (som är Googles egen sociala webbplattform och som lanserades för en dryg vecka sedan) smälte de slutgiltigt – och oåterkalleligt – samman.

Jag har förstås vetat att den här dagen skulle komma. Och den här gången har jag vare sig hjärtklappning eller klump i magen. Det är bara ett faktum. Processs completed. Det är en fas som tar slut – eller kanske snarare ett vägskäl, där mitt spår går upp i Den Stora Autostradan. Det är okej. Var sak har sin tid. Jag har inget behov av att vara två längre.

Många gånger – och det har jag pratat om förut – är helheten, min helhet, inte fullt ut anpassad för Livet Som Varumärke, men det är väl en smäll man får ta.

Den sociala webben har blivit en marknadsplats på många sätt – där man förr kunde gömma sig bakom anonyma nick och avatarbilder ur märkliga vinklar, är man idag sitt fullständiga namn, och måste betänka sitt varumärkesvärde innan man hasplar ur sig saker. Det är inte enbart av ondo, men det är nytt och lite ovant.

Mitt sätt att skriva blogg har förändrats med den här processen – och det är definitivt inte heller bara av ondo, men jag känner mig nog inte riktigt som om jag hittat min comfort zone i det här nya riktigt än. Jag vill inte bli en som enbart skriver halelujasånger till den sociala webben, kvittrar om nya tjänster jag fått förmånen att prova och dokumenterar mina arbetsdagar; från 6:08-bussen på morgonen, lunchen på Martins Gröna till rusningen från-jobbet-via-ICA-till-bussen-på-14-minuter-blankt. Och sen ägnar kvällen åt att spruta ur mig länkar jag inte hunnit läsa själv, men som verkar ”bra att ha”.

(Men jag märker ju också att det är knepigt att förhålla sig till den sortens ”webbnärvaro” när jag själv vare sig har en yrkesroll just nu – eller känner den ringaste lockelse i att förvandla mig till en Underbara Clara (märk väl, jag kritiserar absolut inte Clara eller hennes blogg – men hennes väg är inte min) och göra varumärke av hemmafru-dealen. Men jag kan ju konstatera att jag ser fram emot att börja plugga webbdesign av mer än rationella skäl… Återigen, på gott och ont.)

Samtidigt funkar det inte heller att vräka ur mig mitt hjärtas innersta tankar utan urskillnad och eftertanke. Jag har alltid sagt att jag vill kunna skriva ”ofärdiga” tankar i bloggen, för att kunna få inspel från er som läser – inspel som kan hjälpa mig att komma i mål med det jag funderar på. Det tänker jag fortsätta med. Men den privata sfären växer ju mer online och IRL blir samma sak. Gränsen för vad jag är bekväm med att berätta flyttas ut.

Jag tror att det är därför många hamnar i jag-dokumenterar-min-arbetsdag-fällan. För att det känns tryggt. Man gör sig till sin yrkesroll, för att slippa släppa hela internet inpå sin själ. Men samtidigt är det ju själen som gör oss unika och levande. Utan själ blir internet lika dött som en stämpelklocka.

Det är den balansgången som främst har förändrats, i och med att jag numera så att säga är ”fullt integrerad” i min webbidentitet. Och det är där jag inte riktigt känner att jag hittat min nivå än.