Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.

Rapport från en kulturtant på grönbete

Det är ett bra tillfälle att besöka Fotografiska just nu – ovanligt bra, rent av. Ett sånt tillfälle som nästan får mig att förlåta alla gånger jag gått härifrån, muttrande om tröttsamt kändiskåta och kommersiella utställningar.

(Och ja, jag är en kräsen kulturkonsument.) 

Men just idag klagar jag inte. Under min första timme i huset har jag sett två utställningar som båda berör och väcker känslor. Som det ska vara.

Jag brukar inte gå igång på den sortens bilder Kirsty Mitchell skapar, och det gör jag väl inte nu heller – men berättelsen bakom bilderna, och berättelsen bilderna berättar, antyder, rymmer… Den berör – och väcker nytt berättande, som berättelser gör.

Även utställningen STHLM forever är en berättelse – och står i bjärt kontrast till Mitchells strama överdåd, genom att vara unison och mångstämmig och brokig. Stockholm, från pilsnerfilm till en sorglig rekviem över Slussen. Varje bild är ett tidsdokument, men helheten är tidlös. Här är det just kakofonin av röster som gör upplevelsen mäktig.

Jag tror att det är just kontrasten mellan dessa båda utställningar som skapar det där ”ovanligt bra” tillfället att gå på Fotografiska. Berättarregistret, bredden – möjligheten att medskapa, göra min tolkning, skapa min upplevelse.

(De gånger jag varit kritisk till upplevelsen här är när jag inte tycker att bilderna lämnar något öppet för min tolkning; de är ”färdiga”, stängda och just därför – i mitt tycke – totalt ointressanta.)

Efter pausen vid stans bästa utsikt väntar Jonas Bendiksens The Last Testament, om 7 olika självutnämnda Messias – och den utställning jag själv hade högst förväntningar på när jag kom.

Sist – men inte minst…? – en feministisk och mediekritisk utställning med persikor i spetstrosor, som jag kanske inte har lika höga förväntningar på. Men den som lever får se. Förväntningar är generellt ingen vidare bra krydda för kulturupplevelser.

Berättelser en desto bättre.

 

#blogg100, dag 4:
Om nycirkus med och utan svettdoft

Lördag morgon i hemmasoffan. En son spelar wii, den andre kollar tyska Minecraftklipp på youtube, och jag ska försöka summera gårdagkvällens Cirque du Soleil-upplevelse.

Det känns lite konstigt att säga det, men jag blev inte riktigt så berörd som jag hade väntat mig, eller åtminstone hoppats att bli. Artisterna var förstås enormt skickliga, framträdandena välkoreograferade (åtminstone i de flesta fall – det fanns ett par nummer som kändes röriga utan att rörigheten riktigt tillförde något) och scenografin både vacker att se på och rymde allsköns spännande tekniska finesser. Till fröjd för mitt gamla rekvisitörshjärta fanns ett gäng självgående skor som då och då sprang över scenen – säkert för att förvilla publikens blickar från något annat som pågick just då, dekorbyte eller så. Oerhört professionellt och väl utfört.

Bäst var luftakrobatiken i olika former, så är det ju nästan alltid – och så har jag tyckt sen jag var barn. Och så de där som snurrade runt inuti aluminiumringar – syns ett kort ögonblick i trailerklippet, fast var mycket bättre live, förstås! Kostymörerna skänkte jag också en beundrans tanke medan jag satt där – de kan verkligen det här med böljande siden och vackert fall i änglanattlinnen.

Jag vet inte riktigt vad det var jag saknade – vad mer jag hade väntat mig? Eller jo, det vet jag: Jag hade väntat mig ett starkare manus, att föreställningen, precis som Cirkör-föreställningarna jag skrev om igår, skulle utspela sig kring en tydlig berättelse. Det fanns en berättelse där någonstans, en åldrande clown som ser tillbaka på sitt liv inför döden. Fast… den var rätt återhållet gestaltad. Inte en röd tråd, mer som röda fläckar här och var.

Maken tyckte att jag jämförde äpplen och päron med det där, när jag pratade om Romeo och Julia-föreställningen på Elverket som vi såg tillsammans. ”Det var ju teater, det här var cirkus.” Tja. Ett korrekt konstaterande, fast… Jag hade nog ändå väntat mig både och. Och jag inser att det är det som gjort Cirkus Cirkörs föreställningar så starka för mig – kombinationen av akrobatisk och artistisk skicklighet, medryckande scenografi (ja, jag är total sucker för sånt!) OCH ett tankeväckande, inspirerande och väl gestaltat manus.

Dessutom satt jag och hade dåligt samvete för att jag var där själv med maken, att vi inte bokat matiné och tagit barnen med oss – den här föreställningen var ju klart barnvänlig, medan Cirkörs föreställningar ofta är mörkare, skitigare. Svettigare, som jag skrev igår. På Soleil-föreställningen igår satt jag nästan lika nära scen som den där gången på Dansens hus, men kände ändå aldrig den där närheten, den bildliga svettlukten.

(I applådtacket efter föreställningen hann jag uppfatta hatiska blickar utväxlas mellan ett par medlemmar i ensemblen, och påtaglig otålighet att få gå hem från jobbet från några andra. Det är väl naturligt, de spelar säkert 8 föreställningar i veckan eller så. Men ändå. Det kändes lite beige. Hallå – fem minuter till kunde ni väl hålla ut?)

Så – är jag besviken? Njä, egentligen inte. Det var kul att ha sett en Cirque du Soleil-föreställning en gång i livet. Fast jag kanske inte kommer springa benen av mig (eller betala skjortan av mig) för att få biljetter till fler. Vi får se. Kanske vill jag trots allt att barnen får se någon gång, eftersom de nu inte var där igår.

För mitt eget vidkommande levererar Cirkör faktiskt mer av det jag önskar – och det var en slags glad överraskning att upptäcka, trots allt!

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:album:1viGZOY2o4GdynJIti8Iw8″ width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

#blogg100: Fulblogg som landar i dramatik och nycirkus

JoeAndTheJuice

”Ska du verkligen ha en extra espresso i den där?” frågar baristakillen när jag beställer en stor cappuccino med extrashot. ”Vi gör den redan på två espresso, alltså.” Han håller upp muggen medan han pratar, en fyradeciliters. Jorå, jag tror jag klarar en trippel espresso med treånhalv deciliter mjölk till…!

Första gången jag bloggade nånstans ute på stan, med bärbar dator och mobilt internet i medhavd USB-dingeldångel var stort. Inte så mycket för att jag behövde mobiliteten som att det var häftigt att kunna göra en sån grej. Jag tror jag satt på nåt fik med mysfaktor à la 7Eleven, så det var verkligen inte platsen i sig. Utan själva grejen. Här sitter jag – i min medhavda bubbla.

Jag tycker fortfarande att det är lite häftigt, faktiskt…! Och med skrivbordet hemma som daglig arbetsplats känns det ännu viktigare – fast jag är väldigt dålig på att komma ihåg det mellan varven, och oftast blir fast hemma i alla fall. Förbättringspotential detected, helt enkelt.

Ikväll ska jag och maken på Cirque du Soleil. Jag är oerhört spänd – har velat se dem i så många år, men aldrig haft möjlighet. Här i Hamburg sätter de upp relativt regelbundet, men det har alltid sammanfallit med att vi inte varit här. I Stockholm vet jag inte om de varit överhuvudtaget. Det lustiga är att jag upptäckte igår att just nu är även Cirkus Cirkör i stan. Dem har jag sett, hemma i Stockholm. Dels något utomhusuppträdande i samband med någon festival, dels föreställningen av Romeo och Julia som sattes upp på Dramatens Elverk, med Melinda Kinnaman som Julia.

Jo, och så var det något på Dansens hus också… Minns en affisch av en storögt skör flicka med sitt blodiga hjärta i händerna framför sig – och svettigt närvarande jonglörer under föreställningen. Jag satt nästan allra längst fram den gången – gick ensam och hade nog fått tag på någon udda ströbiljett, längst fram, längst ut på kanten. Det är då teater växer och verkligen blir magiskt, då man kommer nära, nästan too close for comfort.

För att skapa den närheten till hela publiken måste man utnyttja teaterrummet mycket kreativt – då får scenen inte ta slut vid orkesterdiket eller vad som nu finns genast framför scenen. Alltför många teaterföreställningar framförs på en sådan avgränsad scen, och blir endimensionell.

När jag tänker på saken är det nog ett av skälen till att jag blev så grymt besviken på Stockholms stadsteatersuppsättning av Mästaren och Margarita för några år sedan – den framfördes framför mig, men kom aldrig nära nog – och hade troligen inte gjort det ens om jag själv suttit PÅ scen. Det var bara ett framförande, ingenting mer. Uppsättningen jag såg som ung, på Landskrona stadsteater var mästerlig just på det där att utnyttja teaterrummet. Där kunde vad som helst hända, varsom helst, när som helst, och det var det som var så magiskt. Och eftersom Mästaren och Margarita är en sådan tämligen bisarr historia, där det bisarra är en sådan väsentlig del av berättelsen, måste publikens förväntningar på något sätt upphävas och ställas på huvudet för att berättelsen ska få trovärdighet och komma nära.

Hm, lustigt. Jag har aldrig tänkt på det där förut, varför Landskronateaterns version berört mig så mycket starkare – den lyser fortfarande starkt fast det är närmare (eller över…?) tjugo år sedan jag såg den där enda föreställningen. För att dramatik ska ”fungera” måste den äga rummet den framförs i, tredimensionellt – minst.

Och kanske är det därför Cirkus Cirkör – och förhoppningsvis Cirque du Soleil ikväll! – alltid gjort så starkt intryck på mig. För att det ligger i nycirkusens natur att leka med dimensionerna, ta ut svängarna, blanda uttryck och ställa förväntningar på huvudet. Kanske?

Tja, efter ikväll har jag i alla fall ännu en upplevelse att utvärdera min teori efter. Vi får väl se vad jag tänker imorgon!

Saul Leiter Retrospective – en magisk fotoupplevelse

Jag hade aldrig hört talas om Saul Leiter, det måste erkännas. Jag är inte påläst på fotografisk konsthistoria (eller annan konsthistoria, för den delen). Det var en vän som skrev en tweet om utställningen, kanske någon gång i julas eller så. Ungefär ”Om jag vore i Hamburg skulle jag inte missa det här”, och så en hälsning till mig förstås, eftersom jag ju nu är – här. Jag bildgooglade Saul Leiter och fick upp en brokig söksida med bilder i varma röda och gula toner blandat med svartvita bilder. De såg trevliga ut, och jag svarade vännen att ”ja, men vad kul – ska nog försöka gå”. Sen rullade tiden på, och först häromdagen kom jag på att kolla när den där utställningen var egentligen. Jojo – stänger den 15 april, och med barnens påsklov och annat i vägen insåg jag att skulle det bli något besök fick jag se till att komma iväg hastigt och lustigt.

Jag var faktiskt frestad att bara strunta i det. Några fotografier, liksom. Vadå? Orka. Men livet serverar en och annan citron just nu, och jag bestämde mig för att bara strunta i måsten, stress och.. tja, citroner. Rymma från skrivbordet och åka på utställning – fast jag inte hade tid och mest kände mig stressad av alltihop.

Tack och lov för det beslutet.

Jag klev in på Deichtorhallens ’Haus der Photographie’, möttes av tysk fyrkantighet i receptionen (jag fick blott på nåder bära min handväska i utställningslokalen, ety den var utformad som en ryggsäck. En ryggsäck i A5-format, men dock en ryggsäck. Jojo) och anlände dessutom 3 minuter efter att en guidad tur inletts – och ekade i den höga, akustiska betonglokalen. Först gick jag bara runt och tittade på måfå. Jag fastnade lite för några av fotografens målade dagbokssidor som också fanns utställda, och tyckte att det var roligt att man även ställt ut sådant, icke-fotografiskt, privat klotter – i färgfläckade anteckningsböcker och småskrynkliga kuvert. Art journaling, anno 1950.

Sen började fotografierna få liv omkring mig. Leiter fotograferar människor och deras detaljer med en sådan ofantlig kärlek, det genomsyrar och färgar bilderna. Det är omöjligt att inte beröras. Många gånger är människorna rent fysiskt ”filtrerade” i bilden – fotograferade genom igenimmade fönster, beskurna av en tung markiskant eller blott skymtande genom ett nedrullat taxifönster. Gestaltade av en symbolisk detalj – en hatt, ett par slitna skor. Eller vagt reflekterade i ett skyltfönster på stan. En indirekthet, som får bilderna att gå rakt i solar plexus.

Nej, jag kan faktiskt inte beskriva bilderna på ett sätt som gör dem rättvisa. Leiters fotografi hade en sådan tydlig röd tråd av ömhet inför människorna – och så hela tiden detta ”filtrerade” eller avskärmade elementet i bilderna. Som förstärkte – paradoxalt nog.

Och så tidlösheten. Leiters tidigaste bilder är daterade 1940-50 – men utställningen bjöd på bilder tagna så sent som 2000-talet. Många gånger satt de där bilderna sida vid sida – och trots att det kunde vara 40 år eller mer mellan bilderna, framträdde släktskap och likhet, snarare än skillnader. Det var – milt uttryckt – en magisk upplevelse. Det enda jag ångrar är att jag inte gick dit tidigare, så att jag hade hunnit komma tillbaka en gång till.

Utställningen Retrospective pågår i Deichtorhallen till den 15 april. Har ni vägarna förbi Hamburg innan dess – missa den inte.