Lördag morgon i hemmasoffan. En son spelar wii, den andre kollar tyska Minecraftklipp på youtube, och jag ska försöka summera gårdagkvällens Cirque du Soleil-upplevelse.
Det känns lite konstigt att säga det, men jag blev inte riktigt så berörd som jag hade väntat mig, eller åtminstone hoppats att bli. Artisterna var förstås enormt skickliga, framträdandena välkoreograferade (åtminstone i de flesta fall – det fanns ett par nummer som kändes röriga utan att rörigheten riktigt tillförde något) och scenografin både vacker att se på och rymde allsköns spännande tekniska finesser. Till fröjd för mitt gamla rekvisitörshjärta fanns ett gäng självgående skor som då och då sprang över scenen – säkert för att förvilla publikens blickar från något annat som pågick just då, dekorbyte eller så. Oerhört professionellt och väl utfört.
Bäst var luftakrobatiken i olika former, så är det ju nästan alltid – och så har jag tyckt sen jag var barn. Och så de där som snurrade runt inuti aluminiumringar – syns ett kort ögonblick i trailerklippet, fast var mycket bättre live, förstås! Kostymörerna skänkte jag också en beundrans tanke medan jag satt där – de kan verkligen det här med böljande siden och vackert fall i änglanattlinnen.
Jag vet inte riktigt vad det var jag saknade – vad mer jag hade väntat mig? Eller jo, det vet jag: Jag hade väntat mig ett starkare manus, att föreställningen, precis som Cirkör-föreställningarna jag skrev om igår, skulle utspela sig kring en tydlig berättelse. Det fanns en berättelse där någonstans, en åldrande clown som ser tillbaka på sitt liv inför döden. Fast… den var rätt återhållet gestaltad. Inte en röd tråd, mer som röda fläckar här och var.
Maken tyckte att jag jämförde äpplen och päron med det där, när jag pratade om Romeo och Julia-föreställningen på Elverket som vi såg tillsammans. ”Det var ju teater, det här var cirkus.” Tja. Ett korrekt konstaterande, fast… Jag hade nog ändå väntat mig både och. Och jag inser att det är det som gjort Cirkus Cirkörs föreställningar så starka för mig – kombinationen av akrobatisk och artistisk skicklighet, medryckande scenografi (ja, jag är total sucker för sånt!) OCH ett tankeväckande, inspirerande och väl gestaltat manus.
Dessutom satt jag och hade dåligt samvete för att jag var där själv med maken, att vi inte bokat matiné och tagit barnen med oss – den här föreställningen var ju klart barnvänlig, medan Cirkörs föreställningar ofta är mörkare, skitigare. Svettigare, som jag skrev igår. På Soleil-föreställningen igår satt jag nästan lika nära scen som den där gången på Dansens hus, men kände ändå aldrig den där närheten, den bildliga svettlukten.
(I applådtacket efter föreställningen hann jag uppfatta hatiska blickar utväxlas mellan ett par medlemmar i ensemblen, och påtaglig otålighet att få gå hem från jobbet från några andra. Det är väl naturligt, de spelar säkert 8 föreställningar i veckan eller så. Men ändå. Det kändes lite beige. Hallå – fem minuter till kunde ni väl hålla ut?)
Så – är jag besviken? Njä, egentligen inte. Det var kul att ha sett en Cirque du Soleil-föreställning en gång i livet. Fast jag kanske inte kommer springa benen av mig (eller betala skjortan av mig) för att få biljetter till fler. Vi får se. Kanske vill jag trots allt att barnen får se någon gång, eftersom de nu inte var där igår.
För mitt eget vidkommande levererar Cirkör faktiskt mer av det jag önskar – och det var en slags glad överraskning att upptäcka, trots allt!
[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:album:1viGZOY2o4GdynJIti8Iw8″ width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]
