Det är nästan lite lustigt – i alla år har jag saknat möjligheten att blogga under semestern, otåligt skrivit ner mina tankar för hand eller ”torrbloggat” som någon uttryckte saken. Nu, när vår värd faktiskt skaffat internet till slut, och jag kan blogga av hjärtans lust åtminstone under den halvan av ledigheten som vi tillbringar just här, då är lusten som bortblåst. Än märkligare är väl den saken om man också betänker att jag räknar med att bloggtid är en av de sista saker jag kommer att kunna prioritera efter flytten. Det är inget konstigt med det, var sak har sin tid och allt det där – men jag hade nog egentligen tänkt att jag skulle (och skulle vilja, inte minst) ta tillfällena i akt nu under semestern. Tydligen inte.
***
Redan i bilen på väg ner hit – jag befinner mig alltså i Istrien i norra Kroatien, inte långt från Trieste vid italienska gränsen – läste jag en av årets mest intressanta kursböcker. Tekniskt sett hör den till nästa års kurser – de där jag inte riktigt klarar att släppa, även om jag vet att det är en snöbolls chans i helvetet att jag ska klara att plugga också framöver.
(I synnerhet som institutionen trots påtryckningar inte lyckades skaka fram en aktuell litteraturförteckning innan det var för sent för mig att beställa före semestern. Här och nu har jag ju tid. Men nu blev det alltså bara en bok ur nästa års litteratur som kom med i semesterpackningen, och den läste jag i bilen på väg ner.)
Boken heter Engineering culture (Bokus, Adlibris) och är skriven av Gideon Kunda. Det är en etnografisk skildring av organisationskulturen i ett amerikanskt hightech-bolag, i boken endast benämnt ”High tech”. (Jag ville i det längsta tro att det var Apple det handlade om, men till slut fick jag acceptera att så var det inte.)
”Etnografisk” innebär i princip att den data som använts i studien har samlats in genom att forskaren, Gideon Kunda, observerat processer och kulturella artefakter i organisationen från nära håll på insidan, troligen under en relativt lång tid, och att beskrivningen baseras på dessa observationer. Det är alltså en tolkning av vad personer sagt om företagets kultur som ligger till grund för skildringen, inte deras svar i sig. Det gör att man i princip gör textanalys, eller kanske snarare diskurs- och genreanalys på dagligt tal, sätt att uttrycka sig, kulturens närvaro i språket och resonemangen i det dagliga talet. Det är givetvis vansinnigt intressant, och tilltalar nörden i mig ur flera perspektiv.
Dels är kultur i organisationer något av det mest intressanta jag vet, och tillsammans med organisationspsykologin ett av de huvudsakliga skälen till att jag pluggar ledarskap och organisation just nu. Dels är det rent metodmässigt intressant att se hur Kunda använder språkvetenskapliga analysverktyg för att djupstudera en organisationskultur. Tvärvetenskap i sin prydno
Så med detta roade jag mig under 100 mil av Autobahn, tyska alper och sauerkraut – med överstrykningspennan i högsta hugg och postitlappar att notera mina egna reflektioner på. (Ja, jag läste ju trots allt boken för att studera in den inför kursen i höst.
Bland annat funderade jag på att Kunda beskriver företagskultur som en metod för normativ kontroll, det vill säga att kulturen med hjälp av internaliserade normer skapar ett kontrollsystem som styr och begränsar individernas handlingsutrymme – och därmed i någon mån deras självuppfattning. Det är rent av en av Kundas främsta teser i boken, att kulturen mycket starkt påverkar medarbetarnas självuppfattning – just genom att vara ett system för normativ kontroll.
Boken gavs ut första gången 1992, data till studien samlades in 1987, så det är ju enkelt att konstatera att det hänt en del sedan dess. Det slog mig att vi ju idag har en hel samtidskultur där storföretag, i synnerhet inom hightech-branschen, upphöjts till närmast ikonisk status och deras karismatiska ledare till det närmaste gudar vi överhuvudtaget håller oss med. Jag tänker att idag når företagskulturerna i dessa tongivande företag långt, långt utanför organisationens gränser – just genom den höga allmänna status vi ger företagen och deras ledare. Vi ser upp till dem, låter oss inspireras av dem – inte bara om vi redan arbetar för dem, utan även om vi bara läser affärsdelen i vår morgontidning, eller rent allmänt bara försöker ”hänga med” lite.
I relation till Kundas tes om att dessa företagskulturer har stark påverkan på medarbetarnas självuppfattning och identifikationsprocesser, vill jag extrapolera linjen och påstå att idag är allas våra självbilder påverkade av dessa företagskulturer. Det ligger liksom i vår samtidskultur
I den kultur som skildras i boken är en av grundpelarna att företagets medarbetare drivs att jobba hårt genom att det är så kul att jobba, att de känner mening i det de gör och att de bidrar till en positiv utveckling i samhället. Det där är ju ganska klassiska motivationsargument, faktorer vi nog alla hört i samband med diskussioner om motivation på arbetsplatser. Här var det ett väl intrummat (och en stor del av boken ägnas också åt att visa HUR det trummas in) budskap som tycktes förklara medarbetarnas beredvillighet att lägga närmast omänskliga mängder tid på sitt arbete, trots den välkända och överhängande risken för utbrändhet, med att det är så ”tech-people” fungerar. För att bli inkluderad i organisationen, bli en sådan ”tech-people”, är det alltså nödvändigt att identifiera sig med bilden av en person som arbetar extremt intensivt, sätter arbetet före allt annat, och tar risken för utbrändhet för glädjen att få jobba.
Känns detta lite bekant någonstans? Kanske i synnerhet om jag påminner om min egen tes om att vi idag låter storföretagens kulturer påverka hela vår samtid, genom att vissa högstatusföretag i högstatusbranscher är lite av vår tids gudar, som vi ser upp till och identifierar oss med.
Kunda beskriver också att tiderna idag är förändrade, att fokus på stark företagskultur idag lagt sig och ersatts av en praxis där marknadskrafter styr även företagens inre processer. Medarbetare säljer sina tjänster till högstbjudande företag, och vissa medarbetare kan tack vare unik kompetens och nära förknippande med företagets utveckling och produkter, göra det med stort mått av frihet och förtjänst, medan andra – dessutom en betydligt större grupp än tidigare – hör till den så kallat perifera arbetskraften, som är utbytbar och därmed har betydligt mindre inflytande över sin arbetssituation och sina arbetsvillkor. Det känner vi också igen.
Men jag hävdar att kulturen ändå inte är död – för även en struktur baserad på marknadskrafter rymmer en kultur, den ser bara annorlunda ut än den Kunda fann på High Tech Corporation, back in 1987
Nu har jag än så länge bara läst första året på ledarskapsutbildningen, men jag har hittills varit ganska kritisk mot att flera kurser utmålat organisationskultur som ett slags oregerligt monster, något skrämmande som man inte riktigt vet hur man ska handskas med. För det första tror jag att det är synd, eftersom man då ryggar för ett kraftfullt och effektivt styrmedel. För det andra tror jag att den synen är lite farlig, eftersom man då lämnar kulturen att utvecklas bäst den kan på egen hand – och det gör den. Hur djupt du än sticker huvudet i sanden kommer en kultur att utvecklas – och kulturer som präglas av ledare med huvudet i sanden kan mycket väl bli oregerliga monster. Inte av naturen, utan av brist på ledning.
(Eftersom den här boken är en kursbok hyser jag väl visst hopp om att det ska komma mer matnyttigt och mindre äängsligt om ledarskap och företagskulturer under utbildningens fortsättning. Ser fram emot det!)
Just High Tech Corporation som skildras i boken är ett ganska extremt fall, eftersom man där i stor utsträckning pratade om och agerade kring sin kultur som en påtaglig del av organisationen. ”Det där är Tech-kulturen!” kunde de säga, åt ingenjörer som jobbade 80-timmarsveckor och försummade allt utom sitt arbete. Risken att bränna ut sig fanns också med som en mörk skugga i kulturen – som gav vid handen att på Tech var det KUL att jobba, något man gjorde av personligt driv och engagemang, och även något moraliskt därför att man gjorde något gott för världen genom sina produkter. Att vara en Tech-person, alltså fullvärdig medlem i organisationen, innebar att i stor utsträckning anamma kulturen, och den självuppfattning kulturen innebar.
Vilket i sin tur alltså innebar att kulturen inte bara utgjordes av ett system för normativ kontroll utan också ett system som gjorde anspråk på medlemmarnas självuppfattning och identitet. Ett visst mått av distansering förekom, exempelvis genom att tala om hur man ”ser galenskapen” eller tydligt markera gränsen mellan arbetstid och fritid. Men så länge man även följer denna ”galenskap”, tar man ju också plats i kulturen, blir en del av den och reproducerar den.
En mycket intressant bok, med andra ord. Jag har ingen aning om och hur jag ska lyckas ta några kurser i höst, med 10 timmars arbetsdagar och hela omställningen med Det Nya Livet i Sverige att ta hand om – både för egen del och för barnens – men den här ser jag ändå fram emot.
***
Jag har rent allmänt lite sociologitema på semesterlitteraturen i år. Dels den här boken, men också ett par gamla klassiker: Erwin Goffmans Jaget och maskerna (som Kunda för övrigt refererar till flera gånger i sin bok), Zygmunt Baumans Det individualiserade samhället och Berger/Luckmans Social construction of reality (som också refereras i all möjlig litteratur på området). Jag har läst åtminstone två av dem tidigare, kanske alla tre – men som 20-åring. Jag vill gärna tro att det kan ge en extra dimension att läsa dem som 40-nånting-åring också.
Dessutom är det något med samtiden som pågår omkring mig… Ibland när jag ser mig omkring får jag en sån stark ”vad fan håller vi på med”-känsla. Någonstans letar jag nog efter ett par glasögon som åtminstone kan sätta namn på det jag ser – i bästa fall även illustrera processerna, göra dem begripliga.
Som detta med individualismen vi tror oss leva i – vi är ju alla individualister idag, skiter i kollektivet och satsar på oss själva. Ändå vill jag påstå att vi sällan agerat så lämmelaktigt kollektivt som nu. Jag har min pakt, min heliga ed att aldrig låta ett kollektiv (och dess normativa kontroll för att återknyta till det jag skrivit om tidigare) kompromissa med min integritet – men det är banne mej ingen självklarhet i alla lägen. Vi är sociala varelser, och sociala kollektiv har inte mycket rum till övers för individualism och integritet. Tvärtom – jag upplever att gränserna mellan tillhörighet och avvikelse i våra sociala kollektiv idag är skarpare än någonsin, markerad med en tjock, svart tuschlinje som icke må överträdas.
Makt är ett annat sociologiskt favoritbegrepp, som kan diskuteras i all evighet. Politisk makt, statusmakt, informell makt. Olika slags informell makt fascinerar mig mest – för det är makt vi inte alltid ens är medvetna om. Vare sig att vi ”utsätts för” eller att vi följer. Vilket givetvis gör den än mer problematisk, än mer kraftfull – den kan verka obemärkt och i lönndom, eftersom vi inte ser den
Jag ser ofta i sociala medier hur retorisk, språklig makt används till att skapa legitimitet för de mest befängda idéer. Ja, politiskt – men också i andra sammanhang. En person som kan lägga sina ord väl, kommer undan med att kläcka ur sig ungefär vad för dynga som helst – det låter bra, och det är legitimitet nog.
Källkritik är ett viktigt ord, och kan inte nog understrykas i dessa dagar. Men hur långt räcker källkritiken mot retorisk makt från ”pålitliga källor” – kan vi verkligen inte lita på någon längre…? (Det här hänger ju också ihop med vår tids kognitiva överbelastning – när vi alla, dagligen och stundligen, möter mer information än vi rimligen kan ta in, än mindre kritiskt granska, kommer vi med nödvändighet att bli mer godtrogna.)
(Och nu pratar jag inte ens om politisk makt, utan om opinionsbildare i din närhet – i ditt facebookflöde, din bekantskapskrets. Personer som ”säger bra saker”, gärna med lite snits, så att du bara kan nicka och tänka ”fan vad bra”. Men visst – det finns politiska partier som utnyttjar den här sortens opinionsbildning till sin fördel också. Vissa partier mer än andra.)
***
Ja. Jag är nörd. Jag går på allvar omkring och funderar på sånt här – och släpar frivilligt med mig säckvis med böcker på semestern för att fundera ännu mer på det. (Superultranörd kanske snarare…?)
Men håll med om att det är saker som tål att tänkas på?
(Och jadå, jag läser annat också. Stephen King för tillfället, och jag har några deckare i väskan när den Kingska tegelstenen är genomplöjd. Jag är nörd, men åtminstone en rätt brokig nörd…!)