Gå genom väggar – en memoar om ett liv i konsten

Det var först när en film om Marina Abramovics performance ”The artist is present” på MoMa i New York började figurera på Facebook för några år sedan som jag fick upp ögonen och började fascineras av denna egensinniga kvinna och konstnär. Nu läser jag – som aldrig läser biografier – hennes memoar, ”Gå genom väggar”.

Det av hennes verk som fascinerar mig mest är ”Rythm 0” som framfördes 1974 i Neapel: Verket bestod av konstnären själv samt ett bord med 72 olika objekt och instruktionen:

”There are 72 objects on the table that one can use on me as desired.
Performance.
I am the object.
During this period I take full responsibility.”

Det är just den sista meningen, och hur det faktiskt utspelades som gör verket – och kvinnan som planerade och genomförde det – så oerhört fascinerande.

”Jag tar fullt ansvar” säger hon, fullt ansvar för andra människors handlingar. Det är det hon säger, och lämnar bland annat en sax, en ros, en fjäder, ett rakblad och en pistol, en kula. Hon berättar att det till en början inte händer så mycket, att publiken till en början tvekar och prövar sig fram, men efter hand blir djärvare och djärvare, alltmer närgångna. I takt med detta omvandlas och betraktas Abramovic också alltmer som ett objekt. Hon låter publiken forma hennes kropp i olika positioner och står passivt kvar när deras händer släpper henne. Någon klipper av henne kläderna. Någon laddar pistolen, sätter den i hennes hand, riktar den mot hennes huvud, rör vid avtryckaren. Abramovic är passiv.

Först när verket avslutas efter sex timmar, tar hon tillbaka kontrollen över sin kropp och rör sig mot sin publik. De flyr bort från henne, och klarar inte av att ta in henne och stå för vad de gjort mot henne, under tiden hon tog ansvar för deras handlingar.

”They could not stand my person because of what they had done to me.”

(Just denna mening citeras för övrigt och får betydelse även i Vigdis Hjorths bok Arv och miljö, som jag skrev om i förra veckan.)

Jag associerar Rythm 0-verket och hur det blev, till stanfordexperimentet från 1971, som gick ut på att ett antal frivilliga studenter rollspelade som fångar eller fångvaktare för att studera hur sociala roller påverkar beteenden. Studien fick avbrytas eftersom den urartade i våld och förtryck. Den ansvarige forskaren Zimbardo har skrivit på temat, bland annat boken The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.

Rythm 0 belyser samma sak: När konstnären tar ansvaret från publiken, gör denna publik saker som de senare, i ett fullt upplyst efteråt, inte vill kännas vid. Vad säger det om oss människor? Det här är ett verk som både skrämmer och fascinerar.

Abramovic själv, som person, fascinerar också. Hon berättar sitt liv, med imponerande detaljrikedom, som en kronologisk saga, från uppväxten i Titos Jugoslavien, genom hela hennes långa konstnärskap världen över, till idag. Det finns en dubbelhet i hennes berättelse, på en gång en enkel naivitet och detta komplexa förhållningssätt som är och gör hennes konst. Det gör boken svår att ”placera” någonstans och ännu när jag läst ut den har jag svårt att sätta fingret på den.

Jag vill bestämma mig för att dubbelheten är och måste vara en del av konstnärsskapet, att det är däri det ligger – förmågan att se det oerhört komplexa i vår verklighet och gestalta det som enkelhet. Engelska språket har adverbet ”matter-of-factly”, ofta om hur barn förhåller sig klokt till saker som vuxna tror att de inte kan förstå. På det sättet framstår Abramovic för mig i boken, och det känns någonstans ”rätt”. Så måste det nog vara för att hennes konst ska kunna bli till, så enkel och kraftfull som den är.

Så. En fascinerande bok, denna den kanske enda memoar jag någonsin kommer att läsa.

(Ska jag ändå kritisera något måste kritiken gå till Brombergs förlag, som gott kunde kostat på boken en anständig översättning. Där boken berättartekniskt är charmigt naiv och rättfram är översättningen mest en infantil sörja av dålig grammatik och obefintlig språkkänsla.)

Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.

Rapport från en kulturtant på grönbete

Det är ett bra tillfälle att besöka Fotografiska just nu – ovanligt bra, rent av. Ett sånt tillfälle som nästan får mig att förlåta alla gånger jag gått härifrån, muttrande om tröttsamt kändiskåta och kommersiella utställningar.

(Och ja, jag är en kräsen kulturkonsument.) 

Men just idag klagar jag inte. Under min första timme i huset har jag sett två utställningar som båda berör och väcker känslor. Som det ska vara.

Jag brukar inte gå igång på den sortens bilder Kirsty Mitchell skapar, och det gör jag väl inte nu heller – men berättelsen bakom bilderna, och berättelsen bilderna berättar, antyder, rymmer… Den berör – och väcker nytt berättande, som berättelser gör.

Även utställningen STHLM forever är en berättelse – och står i bjärt kontrast till Mitchells strama överdåd, genom att vara unison och mångstämmig och brokig. Stockholm, från pilsnerfilm till en sorglig rekviem över Slussen. Varje bild är ett tidsdokument, men helheten är tidlös. Här är det just kakofonin av röster som gör upplevelsen mäktig.

Jag tror att det är just kontrasten mellan dessa båda utställningar som skapar det där ”ovanligt bra” tillfället att gå på Fotografiska. Berättarregistret, bredden – möjligheten att medskapa, göra min tolkning, skapa min upplevelse.

(De gånger jag varit kritisk till upplevelsen här är när jag inte tycker att bilderna lämnar något öppet för min tolkning; de är ”färdiga”, stängda och just därför – i mitt tycke – totalt ointressanta.)

Efter pausen vid stans bästa utsikt väntar Jonas Bendiksens The Last Testament, om 7 olika självutnämnda Messias – och den utställning jag själv hade högst förväntningar på när jag kom.

Sist – men inte minst…? – en feministisk och mediekritisk utställning med persikor i spetstrosor, som jag kanske inte har lika höga förväntningar på. Men den som lever får se. Förväntningar är generellt ingen vidare bra krydda för kulturupplevelser.

Berättelser en desto bättre.

 

Om konst som når bakom masker och kulisser

Det värsta jag vet är när det känns som att hjärnan har stannat, eller går på tomgång utan att något egentligen händer. När man går på rutin och hjulen bara snurrar, fast hamstern är död och hissen har stannat en bra bit under vindsvåningen. Mentalt tunnelseende. Det är lite där jag är, den här hösten. Nog för att jag lär mig nytt hela tiden, men alltid på ett praktiskt doing-plan, till det associativa och reflekterande planet når jag aldrig. Jag kan ta mig tid för reflektion, men när jag väl gör det sitter jag där och stirrar i min tunnel och ser just ingenting.

Lite förvånad blir jag. Jag trodde nog att reflektion var second nature för mig, inte något som kan försvinna, bara sådär. Å andra sidan – jag skriver ju faktiskt den här texten just nu, så helt borta är den väl reflektionsförmågan inte heller. Så vad är det som saknas? Vari består tunnelkänslan…?

Jag tänker att den kanske består av brist på intryck. Allt är output, ingenting kommer in – förutom de rena ingredienserna för det som ska produceras. Men allt det andra då? 

Jag tittade på ett TED-föredrag häromdagen, kanske lite i jakt på det där ogripbara ”andra” som kanske ändå är lite viktigt. Performancekonstnären Marina Abramovic kanske är mest känd för en bredare allmänhet genom det virala klipp som seglade runt på Facebook för en tid sedan. Det handlade om en av hennes installationer, där hon satt framför en tom stol och människor fick komma och sätta sig mittemot. Två främlingar som ser varann i ögonen en stund; inte ett ögonkast, vilket kan vara starkt nog ibland, utan en stund. En minut, två minuter. När såg du någon i ögonen i två minuter senast…?

Jag lyssnar på hennes föredrag, som handlar om substansen i den flyktiga, immateriella konsten – performancekonsten som det heter – och fastnar bland annat för citatet: ”There’s nothing wrong with technology, there’s something wrong with our approach to technology”. 

Och jag tänker att det där sammanfattar hela samtiden. Vi går all-in på teknologi som egentligen är ett verktyg och ingenting mer, som aldrig kan bli mer än vad vi gör med det – men sen blir det ingenting mer. Det är lite som med ett barn som tjatat till sig en uppdragbar (eller elektronisk, gubevars) leksak, bara för att upptäcka att den inte gör SÅ himla mycket och egentligen är rätt värdelös att leka med. Skillnaden är att ungar märker sånt rätt snabbt, medan vi vuxna inte riktigt kan erkänna att den nya, dyra prylen inte är så kul som vi hade trott, eller att vi inte riktigt har fantasi nog att göra något riktigt kul med den. Så vi sitter där och glor på den, uppdaterar Facebookflödet och intalar oss att vi har jättekul. Att säga något annat är ju att vara en hopplös bakåtsträvare, och det vill man ju inte bli stämplad med precis.

Att påpeka det simpla faktumet att kejsaren är naken och att vi alla sitter och stirrar på en mekanisk apa vi sen länge egentligen är rätt trötta på, och mest stirrar på för att vi inte kommer på något bättre, rubbar cirklar för hela vår omgivning, hela samtiden. Inte undra på att det tar hus i helvete.

En av kursböckerna till kursen jag går nu är Erwing Goffmans Jaget och maskerna. Goffman beskriver där det sociala samspelet som ett skådespel där vi alla spelar roller i förhållande till varandra, antingen som medspelare eller som publik. Som skådespelare är vi alla måna om att ”the show must go on” och därför sufflerar vi och täcker upp för varandra, om någon i vår omgivning verkar ha glömt sitt korrekta, normativa manus. Om pjäsen fallerar, om själva skådespeleriets förutsättningar i form av sociala normer inte upprätthålls, då faller allt – för oss alla. Egentligen är det bara det sociala utanpåverket som faller, men det är illa nog. Vi har alla mycket investerat in det sociala kittet. Vår sociala status, våra internaliserade normer, allt vi lärt och putsat på och förfinat under vår uppväxt och insocialisering i samhället. Vem är avvikaren att komma och ta allt det ifrån oss genom att komma och påstå att kejsaren är naken? Vafalls??

Jag håller inte i varje detalj med om skådespelsmetaforen i Goffmans resonemang, men just det där tycker jag är så fascinerande. Hur vi gemensamt lappar och lagar i den sociala väven,  hjälps åt att fylla ut när någon ”medskådespelare” inte riktigt lyckas göra ett övertygande framförande – eftersom det ligger i allas intresse att upprätthålla spelet. The show must go on.

Och just där kommer jag tillbaka till Marina Abramovics föredrag – och till konsten rent allmänt. Jag har tidigare, för ganska länge sedan, varit inne på konstens uppgift att rubba cirklar och vara obekväm, ställa frågor vi själva inte ser att ställa, eftersom vi är så upptagna med att upprätthålla vårt spel och beundra kejsarens nya kläder. Konsten måste vara det som visar det vi ”glömmer” att se, fast vi har det rakt framför ögonen. Om det så bara handlar om att visa intensiteten i att se en främling i ögonen i två minuter.

Om fotokonst som inte riktigt når fram och ystra abborrar i en alldeles för liten balja

Tar fram iPaden, öppnar skrivappen. På skrivbordet ligger utkastet till en bloggtext jag skrev från andra sidan – den där sömnlösa sista morgonen av normalitet, innan flyttgubbarna skulle komma och stuva undan allt som då var ”hemma”. Ja, ni vet – allt det där. Jag ögnar genom, kan bara skaka på huvudet. Nej, alla delar är inte ikapp ännu.

En tanke far genom huvudet, tänker om alla delar aldrig kommer att sammanfalla på samma sätt igen. Om våra själar består av flyktiga molekyler som surrar runt i tiden, faller samman för en stund och sedan skingras igen – och vid en flytt eller en stor förändring får man räkna med ett visst svinn. I gengäld ansluter nya molekyler, ur luften, ur tiden, ur rummet. Nya potentialer som realiseras – av slump, av tillfällighet, med nödvändighet. För att var sak har sin tid, sin plats. 

Så kanske ska jag inte vänta på att alla delar som fanns i Tyskland ska hitta hem, utan bara utgå från här och nu. Samla mina själsmolekyler, omfamna dem och… tja, vara dem. Leva dem, vara dem, här och nu. 

Allt flyter, och vi med.

Idag har jag rymt från flyttstök och praktikaliteter, från måsten och plikter och todolistor. Jag har så få möjligheter kvar att göra det nu, jag vill ta vara på de chanser jag har. Hemmet är i stort sett funktionellt nu – matproduktion och tvätthantering är på rull, vi har sovplatser och sedan igårkväll till och med wifi hemma. Men visst, sen är det mycket kvar – saker som inte får plats någonstans och elektronik som inte är inkopplad än. 

Och så en massa skröfs överallt, som det alltid blir vid en flytt och som alltid tar en herrans tid att hitta platser för. Åtta öppnade paket möbeltassar till exempel. Tre hekto blandade skruvar. En barnteckning att bevara för eftervärlden. Bruksanvisning till klockradion. Och till kaffekokaren. 

Men idag har jag alltså rymt från alltihop, för att ge själen mat och tankarna tid att leka. Jag åkte till Fotografiska, som ju öppnade bara precis ett par månader efter att vi flyttade till Tyskland – så jag hade inte varit här förut. 

(Ja, jag är kvar medan jag skriver – sitter i cafeterian på övervåningen och dricker påtår på bryggkaffet efter en skaplig med svindyr räksallad. Utsikten kan jag inte klaga på, men jag inser till min förfäran att jag inte minns vad det jag ser heter. Skeppsbron? Gamla stan i alla fall.)

Jag blev inte jätteimponerad av utställningarna idag: 

Anders Zorns fotografiska bilder, en samling ganska lekfulla bilder med dubbelexponeringar och rörelseoskärpor som skapar uttryck och nyansering i bilderna. (Och så några ganska ofräscha bilder från bordeller i USA och Egypten, som får en att se rätt nyktert på Zorns besatthet med nakna kvinnokroppar.)  

Nick Brandts fotografiska j’accuse mot tjuvjakt på storvilt i afrika – stiliga, välgjorda bilder av magnifika djur på väg att utrotas av perversa kicksökare till människor. Jag går bland bilderna och tänker att Brandt har fattat hur man ”skjuter” djur – med kamera, inte gevär. Samtidigt känns de strama sepiaporträtten distanserande, och jag har svårt att komma dem riktigt nära, hur förfärande, upprörande  och berörande de än är.

Och så två trendiga modefotografer från Nederländerna (eller var det bara den ena…? Osäker) som jobbar med montagetekniker och spelar på att mixa det spröda/vackra med det skriande groteska. Lite kul, men inte mer.

Tänker på utställningen med unga samtidsfotografer i Deichtorhallen i våras, där jag var tvungen att sätta mig ned en stund för att hämta andan och gråta en skvätt för att processa det jag såg. Dit nådde inte Fotografiska. Inte idag. 

***

Men jag ska inte lasta Fotografiska allena för att jag inte förmår beröras idag. Jag åkte hit, men jag är nog inte fullt ut här heller. En stor del av mig är redan på tisdag, och det mässar i mitt huvud: påtisdagpåtisdagpåtisdag. 

För på tisdag börjar jag jobba igen. 

Jag märker på barnen hur mycket de har att processa just nu. Ny skola, nya människor – och många är de. Långt fler människor, barn och vuxna, än de är vana vid. Jag märker att de är trötta, utan att riktigt förstå det själva – för det är ju en annan slags trötthet än sömnigheten, och den är abstrakt att förstå. 

På tisdag börjar jag jobba, i en ny roll, i en ny del av organisationen, med nya människor – och många är de. Långt fler människor än jag är van vid att omge mig med… Ja, ni ser ju. Det blir en del abstrakt trötthet och många intryck för morsan att processa framöver också.

Men jag ser fram emot det. Jag får som sagt en ny roll, och kommer att jobba på en helt annan avdelning än jag gjort tidigare – och vet egentligen inte så mycket om vad jag kommer att få göra. Men jag har fem års studier, inspiration och nya idéer hoppande i huvudet som ystra abborrar i en alldeles för liten balja. De vill ut i havet och leka – sträcka ut, simma ikapp och göra sina konster i skarpt läge. 

Det är dags nu. Påtisdagpåtisdagpåtisdagpåtisdag.