Himmel & Ord

14 mars 2014
av Jenny
2 kommentarer

Semesterrepriser, avsnitt 6: Man on wire

Idag blir reprisen inte så mycket en repris som att jag visar något jag mycket väl vet att jag visat förut. Men eftersom jag nu är i New York medan ni sitter här och läser mina gamla guldkorn, måste monsieur Petit vara med, så enkelt är det.

Jag lider av höjdskräck. Den kom plötsligt i applådtacket efter sista föreställningen i ett studentspäx som inbegrep stora scenvagnar som jag under byggåret inför föreställningarna klättrat omkring på som en annan apa utan att fundera på saken. Men just då, under applådåskor och hurrarop, jag själv utmattad men adrenalinrusigt lycklig efter en ovanligt lyckad föreställningsperiod, då slog det till. Svindel, panik, yrsel. Det gick aldrig över.

Och kanske är det just därför, för att jag själv knappt kan gå nära ett fönster tio våningar över marken, som jag tycker det här är så oändligt vackert. Dårskap och vansinne, visst är det det. Men det är vackert. Min stora sorg när jag besöker Manhattan är att jag kommer för sent. Att jag aldrig fick se tornen och med egna ögon hisna över det oerhörda i att gå på lina mellan dem.

(Ja, jag inser att det är en småaktig och självisk sorg mot bakgrund av det som hände den där septembermorgonen 2001. Men jag har sörjt det som hände också, på det sätt man kan när man inte är personligt drabbad av en tragedi. Och min personliga sorg är denna. Att inte ha fått uppleva det vackra med egna ögon.)

Om Philippe Petit och hans lindans mellan tvillingtornen i New Yorks World Trade Center i augusti 1974 finns en bok att läsa (BokusAdlibris) och en film att se (IMDb). Båda baserade på Petits egen berättelse – och medverkan. (Det kanske mest fantastiska och vansinniga av allt – han gjorde det där och han lever ännu och kan berätta om det.)

03 december 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Porträtt av november

LetMeOut_650

Det är mycket foto nu, som sagt. Hade jag fått välja hade det blivit ännu mer foto, för just nu är det det roligaste som finns. Meditativt, rörligt (jag fotograferar ju nu en gång helst gående, ad hoc och i stadsmiljö) och omedelbart på ett sätt som det verbala, språkligt förmedlade, aldrig riktigt uppnår. Kanske är det den skillnaden som gör att jag valt dessa båda olika ”språk” som mina uttryckssätt – de täcker liksom in olika valörer av det jag vill uttrycka.

Samtidigt brottas jag lite med det där. Att fotografi skulle vara mitt uttryck – jag som just bara plåtar gående på stan, ad hoc, saker jag råkar gå förbi och se. Vadå ”uttrycka”…? Vad ”uttrycker” en bild av en jycke och ett cafébord egentligen? Vad ville jag säga med den bilden? Vad säger bilden om mig…? På vilket sätt är den ett konstnärligt uttryck för något som jag bär med mig…?

Visst. Vars och ens ”öga” är unikt, ingen annan skulle ha tagit just den här bilden, just på det här sättet, därför är den min. Men jag har svårt att dra några paralleller från en bild till några ”estetiska värden”, eller detta ”vad jag vill uttrycka”. Min fotografilärare pratar mycket om det här, det är säkert därför jag funderar mycket på det. Hon säger: ”Tänk konstnärligt!”, ”Hitta ett uttryck du kan stå för!” och jag både förstår hur hon menar – och har ingen aning om vad det betyder.

Ibland tänker jag att mitt uttryck, det som verkligen är mitt och skiljer sig från andra fotografers ”uttryck” är att jag är just tvåspråkig, som jag skrev innan. Att jag blandar ord och bild, visuellt språk med verbala bilder. Att det är det jag ska utveckla, och som jag känner att jag kan stå för. Men jag vet uppriktigt sagt inte hur jag ska utveckla det… eller riktigt vad det heller betyder.

Konst är knepigare än det verkar.

12 september 2011
av Jenny
3 kommentarer

Sagan om två torn – och en man på lina

”Have you guys heard the news? Apparently some terrorists have taken over two American airplanes.”

Jag måste erkänna – jag reagerade inte ens på den där inflikade raden i mejlkonversationen jag hade med en av översättarna jag jobbade med. Det var en vanlig dag på jobbet och jag hade ett skrivbord fullt med uppdrag som skulle sättas igång. Alla översättare i mina listor var fullchokade med jobb och varje samtal var ett pockande och lockande och lirkande för att få favoriterna att pressa in ännu ett jobb i sina arbetskalendrar. Hänga med i nyheterna på arbetstid – vilket skämt, vem hade tid med sånt?

Tjugo minuter senare stod jag, tillsammans med hela resten av företaget, i det gemensamma köket och stirrade på TV-skärmen. Då hade jag förstått att det som pågick var på allvar. CNN visade repris på repris av hur de båda kapade flygplanen kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Reportrarna var påtagligt chockade. Vi själva inte mycket mindre chockade. Hela företaget var inklämt i det lilla köket, men det var knäpptyst. Alla tittade förstummat på TV-bilderna.

Och sen…

Sen föll tornen. Jag tror att  jag såg det första tornet kollapsa direkt när det hände, när det som redan var en knappt greppbar mardröm som utspelades inför våra ögon, blev till något fullständigt, otänkbart overkligt… Jag kunde inte ta in det. Stod där och blinkade, som om jag förväntade mig att kunna blinka bort det som hände. Blinkade och blinkade. Men mardrömmen fortsatte spelas upp framför TV-kamerorna.

Av allt det fasansfulla som hände den där eftermiddagen, berördes jag allra mest av dem som hoppade. Jag vet inte, men kanske var det för att jag själv lider av både svindel och höjdskräck och knappt kan gå nära en balkong på 8-9:e våningen (och knappt nära ett stängt fönster på 15-16:e) som jag tog just hopparna till mig. Det blev personligt för mig, jag kunde med lätthet ana djupet i den skräck som gör att man ändå väljer att kliva ut genom ett fönster på kanske 70:e våningen. Jag undrade hur mycket de hann tänka på vägen ner. Jag såg bilderna i TV och tidningar, de små tumlande prickarna längs den till synes ändlösa och gedigna husväggen (som var vare sig det ena eller det andra). Jag kände deras fall svindla i min maggrop. En bild minns jag allra mest – två fallande människokroppar, hand i hand.

Igår var det tio år sedan.

Boken jag läser just nu, Världens väldighet av Colum McCann, börjar just vid World Trade Center – fast en tidig augustimorgon 1974. Fransmannen Phillippe Petit sätter en stadig fot på en lina spänd mellan tvillingtornen – och börjar gå. 417 meter upp i luften, på lina över det yrvakna New York. Jag var bara liten då, för liten för att komma ihåg några nyhetssändningar om fransmannens vansinnestilltag. Så när jag snavade över McCanns roman, snavade jag också över Phillippe Petits berättelse – den var helt ny för mig.

Återigen – mitt höjdrädda sinne förstärker säkert respekten för den sorts vansinne Petits balansakt innebar. Samtidigt… Någonstans i filmklippet nedan säger Petit, troligen som ett försök till svar på frågan varför han gjorde något så absolut vansinnigt som detta, att det handlar om poesi och skönhet.

Jag ser också poesi och skönhet i det han gjorde. Kanske särskilt mot bakgrund av det som skulle komma att utspelas i samma två byggnader mer än 25 år senare. Det ”konstnärliga värdet” i Petits lindans mellan tvillingtornen, skönheten i att riskera livet bara för att man kan, och bara för att det är vackert, för att det är poesi – ja, det kontrasterar. Och ja, det har något att säga – ännu idag.

Så – mitt sätt att hedra minnet av den där fruktansvärda eftermiddagen för tio år sedan, blev de här bilderna.

[yframe url='http://www.youtube.com/watch?v=uEU7lrtehDs']

(Klippet är ur filmen Man on wire, en dokumentär från 2008 om Phillippe Petit och hans lindanser på hög höjd över och mellan höga byggnader över hela världen – bland annat World Trade Center, New York, 1974.)

05 september 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Om att fega inför en konst-(ig) bok

Jag fegade häromdagen – eller snålade kanske. En del av min själ är fortfarande sur på mig, även om plånboken förnöjt andas ut. Jag höll nämligen i den här boken – men köpte den inte:

Ni som hängt med ett tag har redan bland annat här och här läst om min ohöljda fascination för Brian Dettmer och hans fantastiska skapelser av utskurna boksidor. Jonathan Safran Foers bok Tree of Codes är som en litterär förlängning (eller parallell?) till Dettmers bokskulpturer. Ur en av sina egna favoritböcker har han, utrustad med skalpell, skurit fram en ny berättelse, ett nytt verk är skapat ur det gamla.

Så varför köpte jag den inte, när jag nu i princip snubblade på den idag, livs levande, fysisk och bläddringsbar?

Jag vet inte. Jag skyller på snålhet – den kostade drygt €30 – men egentligen kändes det mer som feghet. Jag kunde väl ha skämt bort mig med en bok även om den kostade €30, om jag verkligen ville ha den. Förutom bokens parallell till Dettmers konst, är ju Safran Foer i sig en författare jag lovat mig att läsa mer av. Men det var något när jag bläddrade i boken som höll tillbaka. En känsla av att jag hellre behåller visionen om denna underbara skapelse, än köper den och löper risk att bli besviken, upptäcka att den är så svårläst att jag inte förstår vad den handlar om. En rädsla för att bokens idé ska överträffa själva verket.

Så jag lämnade boken där jag fann den. Tills vidare. Kanske blir dragningskraften för stor till slut, något brister och jag rusar som en besatt furie genom stan för att köpa boken trots allt. Det är faktiskt inte alls omöjligt.

 

14 mars 2011
av Jenny
2 kommentarer

Animerad konst: Father and daughter

Orden tryter. Jag har inte så mycket att säga just nu. Allt är vardag, rutiner, snitslade banor – och så Japan. Mina tankar vill ständigt återvända dit, jag kan inte släppa det. Det ofattbara.

I brist på egna ord och tankar, kom jag att tänka på den här filmen och tänkte att jag skulle dela den med er. Bara för att den är vacker. För att den är vacker, och för att den passar när orden tryter och man ändå behöver påminna sig om att det fortfarande finns vackra saker i världen.

[yframe url='http://www.youtube.com/watch?v=5xvxt5gWhgE']