Himmel & Ord

På andra sidan kaninhålet

| En kommentar

Läser inläggsrubriken till förra texten jag skrev. ”Tomheten mitt i klivet”. Försöker relatera. Det går inte. Var det jag som skrev det där? För bara någon vecka sedan? Nähä…?

Det här är ett annat universum, det som jag landat i nu – det som kom efter klivet. Det går inte att förklara det på något annat sätt, och jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag menar. Vadårå, du är ju hemma nu, vasnackaruom?

Ja. Hemma. Ett hem – ett hem jag känner till, känner igen, till och med har bott i förut. Runt omkring mig pågår en vardag, ett liv, en tillvaro – ett stökande och fixande och livspusslande som också känns bekant. Men ändå inte. Det är som att en väsentlig del av mig – kanske den delen som skrev förra inlägget – inte är här, kom bort i flytten eller kanske bara inte hunnit fram än. 

Jag försöker komma ihåg om det kändes så här förra gången också – 2010, när livet och tillvaron som rörde sig omkring oss var tysk. Kanske, jag minns inte riktigt. Fast då var det ju väntat. Nu är ju det märkliga att det känns främmande fast vi tekniskt sett är ”hemma”. (Vad nu ”hemma” betyder, egentligen.)

Jaja. Det är väl en process, som allt annat. Det blir bra när det blir klart. (Om det nu är ”klart” som är målet, jag är inte säker. För när är det ”klart”…? När upphör processen? När man dör? Det är ju inte heller mycket att stå efter, tycker jag…) 

Och missförstå mig rätt nu. Det är bra. Också. 

Det går bara inte att dra någon rät linje mellan förra inlägget och detta – de är skrivna ur skilda världar, olika universa med ett mycket abstrakt maskhål emellan. Eller ett kaninhål kanske. 

(Kära nån, jag är sen!)

En kommentar

  1. Vad fint och välformulerat du skriver om dina tankar. Det är ju precis så jag också känner nu när vi flyttat. Jag kom att tänka på när jag var i Indien och jobbade som volontär och inte hade något bohag med mig (och detta varade bara en månad) så kände jag att här hör jag hemma. Varför kände jag så när jag inte kände en enda människa där? Jag kunde inte språket men kände en större kärlek och tillgivenhet med dessa människor än jag kunnat drömma om. Jag tror att där hjärtat hänger med där bor man också. Jag hoppas du kommer att få känna samma känsla med din familj uppe i Stockholm som jag fick uppleva. Kram till dig.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.